Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|29|]

❦Lösningen❦

~Zac~

Det var mycket att ta in. Alldeles för mycket just nu.
"Så... Hon fick drottning Nekaia att bryta mot fördraget som skolan har med najadklanen som bor på andra sidan om rumomvändaren?" frågade Kevin för att försöka reda ut allt.
"Ja," svarade Blairs pappa. "Najaderna får det allt svårare att jaga människor på grund av alla onaturliga naturkatastrofer. Ingen seglare vågar sig ut på havet och det är inte badsäsong heller. Nekaia tog det beslut som var bäst för hennes stim, vilket var att bryta mot fördraget."
"Shit," mumlade jag. "Vad ska vi göra då? Finns det något vi kan göra?"
"Ni måste presentera ett bättre förslag," sa William.
"Som är...?" frågade Kevin med höjt ögonbryn.
"De måste kunna jaga..." började William fundersamt.
"Ja, vi kan inte dumpa lik i vattnet iallafall," sa Kevin och la armarna i kors.
"Det kanske... Är just det vi kan..." sa jag.
"Okej, jag är oftast den känslokalla, men är du sjuk i huvudet?!" utropade Kevin och gav mig den mest känslofyllda min jag sett från honom. Det var inte mycket, men en upprörd min var trots allt en upprörd min.
"Han har rätt, Zac. Vi kan inte döda och dumpa kroppar i havet," sa Josh med en rynka i pannan.
"Zachary har kanske rätt," viskade Victor tyst.
"Okej, nej. Victor," sa Josh och skakade uppgivet på huvudet.
"Hur tänker du, Zac?" frågade William mig.
"Jag håller med om att vi inte kan gå omkring och döda människor för att skydda eleverna på Aris, men för att najaderna ska lämna oss ifred, och släppa George, så måste vi ge dem något i utbyte. En lösning. På sistone har många Reguljärer råkat ut för tragiska olyckor. Eftersom den magiska världen inte får avslöjas sig så har auktoriteterna tagit hand om de döda kropparna. Tänk om vi övertygar dem att ge dem till najaderna?"
"Det... Det kan faktiskt fungera. Bra tänkt, Zac," sa William. "Jag ska kontakta en bekant som jobbar med detta. Ni måste presentera förlaget för Nekaia."
"Okej, ska bli," sa jag och gjorde mig beredd på att ge mig av.
"Vänta."
Jag bromsade in och såg frågande på vindhologrammet Josh höll i.
"Ni måste ge henne den här."
Plötsligt materialiserade sig en stor trumpetsnäcka i luften. Förvånat fångade jag den.
"Vad är det för något? Utöver en snäcka," frågade jag.
"Bara ge henne den. Hon kommer förstå," sa William och försvann.
Jag suckade och teleporterade mig till Kristallsjöns brygga. Kevin följde inom kort. Där satt Peter, Rosaline, Amber och Cora.
"Zac, Kevin!" utropade Amber.
"Hej. Vi måste ner," var mitt svar.
"Nej, det ska ni inte," sa Rosaline med bestämd röst.
"Jo, det ska vi," sa jag och tryckte snäckan i Kevins händer. Jag började dra av mig skjortan och skorna.
"Mr Cartwright!" protesterade Rosaline.
"Professor, med all respekt, detta kan rädda George. Jag ska ner dit."
Jag drog ut en sten och ristade in en runa på den. Stenen åkte ner i fickan och jag tog trumpetsnäckan från Kevin. Peter hade kommit på fötter nu och dragit av sina kläder. Sun hade redan förvandlats till tatueringen som dekorerade Peters mage och sida.
"Mr Lynch!"
"Det finns nog inte mycket du kan göra, professorn," sa han och sträckte på sig. "Redo?"
"Så redo som jag kan bli," svarade jag. "Kevin, stannar du här?"
"Zac-"
"Snälla?"
Han teg en stund och såg på mig och Peter med en kontemplerande blick.
"Jag skyddar honom om det är något," sa Peter. Jag armbågade honom i sidan.
"Jag klarar mig utan din hjälp," fräste jag och himlade med ögonen. Han flinade brett mig mig.
"Jag säger bara att jag täcker din rygg om det behövs," skrattade Peter och ryckte på axlarna. Jag himlade med ögonen igen för att sedan se på Kevin som med kalkylerande blick inspekterade min partner.
"Okej," sa han tillsist. "Om Zac kommer till skada..."
"Jaja, jag vet," sa Peter och viftade bort honom. Varför kändes det som om han visste något jag inte gjorde? Å andra sidan var Peter bra vän med Kevin, nu när jag kom och tänka på det.
"Låt oss inte ödsla mer tid," muttrade jag och dök ner i vattnet.

✯❄︎✯

~Blair~

"Det är som en enda stor labyrint här," muttrade Anton.
"Det är ett palats trots allt," svarade jag. "Ugh, varför ska det vara så svårt att hitta?!?"
"Det är ju ett palats trots allt," härmade Anton och flinade mot mig. Jag himlade med ögonen.
"Okej, you got me. Känner du verkligen inte hans aura? Du som är extra känslig för Illusius auror."
Anton hade en bekymrad rynka i pannan.
"Nej, det är svårt att urskilja den..."
"På grund av vattnet?"
Anton såg ut att svara något, men hejdade sig.
"Ja... På grund av vattnet."
Något fick mig att tro att det inte alls var vattnet som påverkade hans förmåga. Vi fortsatte iallafall. En fängelsehåla borde väl ändå vara djupt ner. Och mycket riktigt kom vi ut ur något som mynnade ut till ett storts cirkulärt rum. Ljus lös ner, men det var dunkelt och svårt att se.
"George!"
Anton hyschade mig. Plötsligt hördes ett brak. Jag ryckte till och började så snabbt som möjlig simma mot ljudet.
"Blair! Vänta!"
Jag lyssnade inte. Anton svor tyst och följde efter. Ett till brak hördes. Vi var nästan där. Jag svängde runt ett hörn och plötsligt for något stort och ljusgrått förbi mig. Alldeles intill min näsa. Tre centimeter ifrån mig.
"Fuck!"
Anton drog tillbaka mig från vithajen.
"George!"
"Blair!"
Jag drog mig ur Antons grepp och simmade mot cellen som nu var inslagen och förstörd. Det stora grå var Seariver.
"Thank fuck," andades Anton lättat ut. "Jag trodde det var en vanlig haj."
Seariver skrattade roat till lite.
"George, är du okej?" frågade jag och tog mig in i cellen. Han var fängslad mot väggen i tjocka bojor. "Xeo."
"Ja, tack och lov att ni är här," sa han lättat. "Det är svinkallt här."
Anton höjde sina händer och George omslöts av en varm sköld precis som oss.
"Tack."
"Ingen fara. Du har inga problem med din Vattenmagi?"
"Lite huvudvärk, men annars är allt lugnt."
"Du borde nog komma upp över land så snart som möjligt," sa Anton bekymrat. Jag nickade medhållande och slog sönder bojorna som kylts ner.
"Gärna," sa George. Han tog tag i Searivers simfena. "Kom igen."
"Är du okej med...?"
'Ja,' skrattade Seariver.
Jag tog då tag i Seariver och Anton härmade mig. Sen bar det av uppåt.
"Raoq, Ulika och Wilhelm slåss mot Nekaia och hennes vakter," förklarade jag för George.
"Okej, vi får hjälpa dem."
"George, jag tror verkligen det bästa vore att ta dig upp på land," sa Anton.
"Jag håller typ med," sa jag.
'Jag med.'
"Ska vi verkligen lämna dem?"
"De är lärare. De klarar sig säkert," sa Anton lugnande. "Vi kom för att hämta dig, inte slåss mot najader."
George öppnade munnen för att svara, men precis då kolliderade något med oss. Jag tumlade runt i vattnet, helt desorienterad. Det som hade träffat oss väste högt och när jag lyckats hitta upp och ner såg jag henne. Det var en ung najad med blottade tänder.
"Nixilei," sa George. Najaden väste till igen och simmade snabbt emot oss. Anton gjorde sig beredd på att försvara sig.
"Skada henne inte!" utropade George.
"Hur annars hade du tänk att vi skulle besegra henne?" sa Anton irriterat och hans ögon blixtrade till. Icicleflare var närvarande.
"Nixilei," sa George och ignorerade Anton och Icicle. "Jag vill inte göra dig illa."
"Om du inte är tillbaka i cellen innan striden där uppe är över kommer jag bli middag," sa hon lågt och föll ut mot George med treudden. George rörde sig smidigt i vattnet, men Nixilei var snabbare. I bakhuvudet kände jag Winter trycka på och jag släppte fram honom. En svans bröt ut vid min coccyx och öronen morfade till ett var vargöron.
"Blair! Winter!"
Vi morrade dovt, men lyssnade till vår vän.
"Vi ordnar det, okej?" försökte George.
"Sluta, hon lyssnar inte," sa Anton och Icicle. Även de hade växt svans och öron.
"Nej! Rör henne inte," sa George bestämt. "Nixilei. Jag kommer inte låta henne göra något ont mot dig. Snälla, för oss till din drottning."
Najaden tvekade innan hon långsamt och tvekandes sänkte sitt vapen. Utan ett ord simmade hon iväg. George gestikulerade att vi skulle följa efter. Winter drog sig tillbaka lite och i och med detta retirerade svansen och öronen. Han höll sig dock nära. Vår trio tillsammans med Seariver följde efter Nixilei.