Det var ofattbart det som hände runt omkring oss. Blair-delen av oss ville börja falla i tårar över hur så många av våra vänner hade ställt upp på denna vanskliga operation. Vi blinkade och tog oss samman. Deras liv låg i våra händer. Vi svalde och såg oss omkring. Våra vänner som var Livillusius hade hjälpt oss genom att skapa en fysisk form för allas livsessens. Framför var och en svävade nu ett timglas. Den övre halvan var nästan helt fylld med gyllene små sandkorn som lös i ett svagt, varmt sken. Vi höjde våra händer och frammanade Blairs timglas. Trots att vi var i Sammanstrålad form var det hennes essens vi skulle använda, precis som det var Zacs, Kevins, Antons, Bridgets och Doms essens och inte deras Familiarisars. Trotsa att tiden i bubblan Blair skapat stod stilla så föll ett enda korn igenom den smalnande delen av Blairs glas. När det gjorde det dog ljuset sakta ut och det tidigare gyllene kornet blev kolsvart. Tiden var knapp. Med en hand riktad mot Peters kropp lät vi även hans timglas formas. Nästan alla gyllene sand hade runnit ut och blivit mörk och död. Vi gjorde en gest och toppen på allas timglas försvann. Varje timglas hade en sträckad linje. Den linje vi inte fick gå under. "Arena sic fragilis in vitae clepsydra, cum lumine tuum salta et arde! Emine fortior quam ultra umquam et nos adiuva. Nos adiuva servare huic viri vita, quia ne erat tempus suum. Venias et saltare nobiscum. Suavis melodia tua cantat et mortem ad somnum pacificat. Mortem ad somnum pacificat, sed ne capit plus quam necessarius ab eis. Arena sic fragilis in vitae clepsydra, ad vitam denuo exita eum!" Runt om oss virvlade sanden som en storm av glitter. Våra vänner fortsatte att messa sitt egna lilla mantra. Vi kändes deras magiska potential i luften. Det var vackert. Det som utspelade sig framför våra ögon. Vi fattade tag om det timglas vi hade för avsikt att fylla. Det gyllene glittret dansade och svepte omkring oss. Tillslut, som en lång svans pilade det mot den öppna toppen och dök ner. Vi såg oss omkring. På våra vänners timglas. Ingens hade överskridit gränsen för regenerering. Bra. Vår blick gled tillbaka till Peters egna timglas som låg i våra händer. Det var inte tillräckligt. Vi bet ihop. Blair-delen var frustrerad och arg. Hon brakade omkring inom oss. Vi skakade på huvudet. De andra såg svimfärdiga ut, att dränera dem på både magi och livsessens i sådan rask fart hade tagit på deras krafter. Vi såg återigen på timglaset. Den gyllene sanden var nästan uppe vid gränsens. Vi kunde inte förlora honom. Det kunde vi inte. Blair tog nästan helt över. Körde tillbaka Winter och Flare i vårt medvetande. Hon spillde ingen tid utan kallade upp mer livsessens från vårt eget timglas. Tillräckligt för att nå Peters gräns, men också för att gå under vår egen. Det kunde inte hjälpas. Hon brydde sig allt för mycket om honom för att låta honom gå. If you love someone, let them go, but if you really fucking love someone, never let them go. Vi förslöt allas timglas med hjälp av de andra som kunde utföra liv. Med ett poff försvann de och våra vänner föll trött ihop på marken. De skulle bli okej. Det visste vi så fort de som valt att inte delta i ritualen rusade fram till sina vänner med lysande händer och flaskor i högsta hugg. Flare tryckte på i bakhuvudet på oss och fick Blair att öppna botten på Peters timglas för att släppa ut all onödig död sand. Långsamt kände vi hur vi började glida isär. Blicken blev dimmig och vi föll.
✯❄︎✯
~Peter~
Jag borde inte vara vid medvetande. Jag visste inget just nu, men det var det enda jag visste. Jag flöt omkring i ett tjockt mörker. Så tjockt och så svårt att röra sig i. Jag såg ner på mina händer. De var genomskinliga med en svagt lysande kontur. Jag fortsatte inspektera min märkliga kropp. Eller det kunde nog inte ens kallas kropp längre. Det var inget fysiskt utan endast en viskning av det som brukade vara min kropp. För från bröstet på mig lös något i ett bländande sken. Det var varmt och lugnande. Det enda som spred ljus för allt annat var becksvart. Jag suckade och slöt ögonen. Hur länge jag flöt omkring i detta svarta tjärliknande hav var jag osäker på, men när jag nästa gång var fullt medveten om vad som hände började den lilla ljusbollen i bröstet på mig trycka mot bröstbenen. Jag slog upp ögonen och möttes av något vitt. Något så extremt vitt att det bländade mig. Det lös inte nödvändigtvis, men det var så, så, så vitt att det slog ut det så, så, så svarta omkring mig. Det kändes som om jag skulle bli blind. Ljuset i bröstet på mig ville dit så jag sträckte tvekande ut handen mot det vita när något plötsligt hejdade mig. Med handen halvt utsträckt såg jag mig omkring. Vände och vred på mig för att höra bättre eller hitta källan. Där var det igen! Jag spann runt för tvingade min "kropp" att ta sig ifrån det vita. Det var en röst. Dov och så, så, så långt bort. Frenetiskt försökte jag följa den. Något fick mig att tro att den inte ville att jag skulle gå till det där fasligt vita, så jag fortsatte leta. Starkare och starkare blev rösten, nu mycket tydligare och jag kunde äntligen urskilja vad den sa. Det var en kvinna. Jag kände igen hennes röst, men jag kunde inte sätta fingret på det. Allt hon sa var mitt namn. Inget mer eller mindre. Hon kallade på mig. Framför mig såg jag nu massa färger virvla omkring. Det var alla möjliga färger. Jag sträckte ut handen och snuddade vid det...
✶✿✶
Jag blinkade långsamt. Det tog ett tag innan min hjärna började ta åt sig all information omkring sig och inte förrän ett par märkligt orangea ögon i Zacs ansikte stirrade ner på mig blev jag medveten om min omgivning. Något tungt låg på mitt bröst och jag såg ner. Suns lejonögon såg hoppfullt på mig. Jag stönade lågt. Det kändes som om en traktor hade kört över mig. Två gånger. Nej tre. 'Peter! Har du ont? Minns du vem du är? Vem jag är?' Jag förde en hand mot huvudet som dunkade och värkte något otroligt. Varför kunde jag inte tänka? Det gick så extremt långsamt. "Sun..." mumlade jag och lyckades lägga en hand på hennes huvud. 'Åh, Peter!' snyftade hon till och ändrade ställning för att gnida sitt ansikte mot mitt. 'Jag trodde det var över! Ditt hjärta stannade och din livesssens var nästan helt utrunnen! Din själ höll på att lämna din kropp! Gör aldrig något så dumdristigt igen!' Huh...? Jag kämpade med att försöka sätta ihop alla delar. Vad var det egentligen som hade hänt? Zac... Eller nej... Inte riktigt Zac, tog till orda för att fylla i med detaljer. "Peter... Du... Du dog. Zac kände hur bandet mellan er bröts. Du var borta," sa han, dem, och sjönk ner vid vår sida för att fatta vår andra hand. "Blair... Hon lyckades får tillbaka dig." "Vänta... Hur? Man kan inte väcka någon från de döda." "Vi gjorde det tillsammans," sa Zac och Wind för att sen göra en gest mot vår omgivning. Då såg jag dem. Victory, Destruction, CoL, BlueScar... Många fler. Alla var här och stod omkring oss. Vera, Ricky och George bröt sig loss från ringen och kom och satte sig vid oss. "Du är här..." sa George andlöst. "Du är här... Du minns allt va? Och du ser inga konstiga skepnader? Hör du röster?" "Nej, inga röster eller skuggor. Bara mycket smärta." "Okej, vänta lite," mumlade Zac och Wind för att sen höja sina händer. "Sen när kunde ni Sammanstråla? Och var är Blair?" Zac och Wind såg upp på mig för att vara tysta en sekund. När de inte svarade tog Vera till orda. Mycket trevande och försiktigt. "Så... För att rädda dig var vi tvungna att ge sig av vår livsessens..." "Va?!?" "Ja, shhhh vi diskuterar det sen. Anyway, vi gav dig vår livsessens, men det verkar inte ha varit tillräckligt för att nå regenereringsgränsen, så Blair måste ha tagit extra från sin för att ge till dig... Hon svimmade." "Okej, what the fuck. Varför är ni så korkade," muttrade jag och tvingade min kropp att sätta sig upp. "Peter! Ligg still!" fräste Zac och Wind argt och puttade ner mig igen. Jag började streta mot honom, dem. Blair, den lilla idioten. Kunde hon inte bara ha låtit det vara. Kunde hon inte låtit mig dö?! Det var mitt val att göra det jag gjort. Jag var fullt beredd på konsekvenserna, men hon var så imbecill att hon offrat sig för att väcka mig till liv. Mig. Varför? Jag var ingen. Jag var oälskad... "Hon mår bra. Ingen fara, Peter. De andra balanserade ut det. Hon förlorade ingen del av hennes livstid," försäkrade Vera mig när hon såg min blick. Plötsligt kände jag mig så extremt trött. Ögonlocken var tunga och min kropp alldeles utmattad. "Peter?" frågade Ricky oroligt. "Det är okej. Hans kropp är bara överansträngd," hörde jag Zac och Wind säga. "Han behöver bara vila." 'Vi är här när du vaknar,' sa Sun och spann lågt. Hon var varm och familjär. Nöjt slöt jag ögonen och allt blev svart. På ett lugnande sätt denna gång.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
✯❄︎✯
Återigen, jag ber om ursäkt för denna ganska grova översättning till latin. Det var det bästa jag kunde göra på kort tid, men den bör ändå vara 75% korrekt latin...😅 MEN PETER LEVER YIPPI🥳 //Sarilia
