Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|2|]

❦Raven Delacroix❦

~Blair~

"Okej... Så här ligger det till..."
Jag höll andan. Vågade knappt röra en muskel. Vågade inte blinka, vågade inte svälja, vågade inte andas.
"När jag och Amanda gick på Aris var vi sju stycken i vår grupp. Amanda, jag, Icaru, Chase, Osiria, Reyna och Raven. Reyna och Raven var tvillingar. Men under vårt Elementår hände en olycka. Amanda hade redan förflyttats till Magic Lyceum vid den tiden. Hursomhelst så var det en hemsk olycka. Det var under turneringen och det var pardueller. Raven och Reyna duellerade mot två från en annan grupp. Raven hade väl alltid varit lite... psykopatisk... Om man nu ska säga det på det viset... She was a twisted girl. Under duellen så kastade Raven en extremt farlig och förbjuden formel mot en av motståndarna. Formeln slog fel och drabbade Reyna som råkade vara i vägen. Hon... Hon dog. Raven blev helt skärrad. Oh, Gud som hon försökte. Få Reyna tillbaka till livet alltså. Men det var försent, Reynas livsessens hade runnit ut. Raven skyllde hennes systers död på sig själv. Hon fick någon konstig fixide att hon skulle skapa den ultimata Familiarisen. En som kunde väcka Reyna till liv. Den riktiga Reyna, själ och allt. Men för att göra det måste Familiarisen ha en perfekt balans. Därför måste den ha alla elementen eftersom de balanserar ut varandra. Eld och vatten. Jord och luft. Men luft balanserar även vatten och eld, jord. De fyra huvudelementen räcker inte dock. Den måste vara mer kraftfull. Tid och rum. Ljus och mörker, men det som är de viktigaste: Liv och död. Än så länge har hon inte lyckats. Inga djur har klarat alla magi. Hon har lyckats skapa olika artificiella Familiarisar som Metalica här. Hennes huvudelement är metall vilket gör att även mitt är det. Bandet mellan oss är konstgjort, men det verkar ändå som om hon är mer lojal mot mig än Henne," berättade William och stök Metalica.
Jag såg mållöst på honom. Min hjärna gick på högvarv. Hon var alltså... Raven... Mammas och Williams barndomskompis???
"Raven... Är Hon..." fick jag fram.
"Varför vill hon ha Blair? Hon har skickat Drake efter Blair två gånger. Något är det ju!" utropade Dom upprört.
Jag stirrade ut i tomma intet och kunde inte uppfatta vad som hände. Nu visste jag äntligen Hennes identitet. Men ändå sa det mig inget. Inget!
"Jag vet inte, gubben," suckade mamma och strök Dom över kinden lite tafatt.
"Blair hur är det?"
Jag reste mig abrupt upp.
"Winter, Flare..." mumlade jag.
De kom snabbt på tassarna och gav mig tillåtelse.
"Dobre Vínculo!"
"Blair, nej!" utropade William.
Men det var redan försent. Vi landade mjukt på golvet och ruskade ut vår päls.
"Åh, herre Familiaris!" utropade mamma. "Är det där... Blair??"
"Nej. Det är WinterBlairBlitz," rättade Josh henne.
Vi sträckte på oss och såg oss omkring. I köket var ett fönster öppet. Vi tog ett smidigt språng upp på bordet och sedan ut genom fönstret. Glatt dansade vi en fort glädjedans och satte sedan av.
"Blair! Blair, vänta!" ropade William bakom oss.
Vi skällde till och började vifta på svansen. Det här var ju kul!
"Blair. Det här är ingen lek!" ropade han irriterat och jagade oss.
Efter en stund av lek så kastade han sig över oss och tryckte ner oss på marken. Vi kämpade för att komma loss. Argt bet vi efter honom. Han greppade om våra käkar och höll i hårt så att vi inte kunde öppna dem. Ett gnyende lämnade oss och vi blev slappa. William lossade sitt grepp. Vi ruskade på oss och satte oss upp.
"Blair, sära er," sa han.
Vi la frågande huvudet på sned.
"Förstår ni inte eller kan ni inte?"
Vi blinkade och såg på honom. Han suckade.
"De kommer inte kunna säras av sig själva. Det är redan svårt för Själsmagiker att säras med deras Familiarisar. Dragningskraften är så stark. För Blair så blir det mer komplicerat än så med tanken på att hon är Stjärnfödd. Dock tror jag att jag kan hjälpa henne," sa en röst som tillhörde Josh.
William vände på sig och mötte sin adoptivsons ögon.
"Litar du på mig, pappa?" undrade han och la huvudet på sned.
William nickade långsamt. Josh log svagt och hukade vid vår kropp. Vi morrade och visade tänderna.
"Jag ska inte skada er."
Vi vinklade våra öron bakåt, men böjde på huvudet i underkastelse. Josh förde handen över vårt huvud.
"Dissipare."
Inget hände.
"Försök på galiciska," föreslog William.
Josh ryckte på axlarna.
"Disipar!"
Vi lös till och... vi skingrades.
"Hur gör du det där? Den ende som kunde få oss att skingras var... Var... Vem var det...?" stönade jag och höll mig för huvudet.
"Blair! Gör aldrig sådär igen!" fräste William.
Jag fnös. Flare slickade min kind och borrade in huvudet i min nacke. Jag plockade upp henne i famnen och strök henne. Winter gnydde till och sträckte på sig så att hans fulla längd gav honom sin rätt. Sonen till en alfahane. Jag reste på mig och mötte min bonusbror samt pappas blickar.
'Blair. Jag är hungrig,' klagade Winter och skakade på sig.
Jag började skratta.
"Blair. Din mamma är jätteorolig. Du gav oss nästan en hjärtattack!" utropade William.
Jag himlade med ögonen.
"Det har hänt förut. Chilla. Jag hade till och med mer kontroll nu," sa jag och började gå tillbaka hem.
William och Josh slöt upp bakom mig.
"Blair!" utropade mamma och omfamnade mig så fort jag klev in genom dörren.
"Mamma. Jag mår bra," mumlade jag.
Jag var nu lika lång som henne. Lite längre till och med.
"Är det inte farligt att Sammanstråla sådär?" frågade hon rakt ut.
"Well, första gången det hände försvann de in i den Otillåtliga skogen," skrattade Dom.
"Vips!" klagade jag.
Han log bara och drog in mig i en kram.
"Hur hände det egentligen? Det är inte så att man bara plötligt Sammamstrålar," sa William.
"Jag förstår inte direkt självaste problemet här. Vips och Night Sammanstrålade i slutet av Rubin. De är nästan jämt ihop. Vaför blir det sånt liv när jag och de här två fluffbollarna gör samma sak?" frågade jag och gick in till köket för att ta fram något att äta åt min vilda varg och lugna räv. Winter började slå med svansen av iver.
'Var försiktig så att du inte viftar bort den,' fnös Flare.
Istället för att bli förnärmad av kommentaren började Winter istället vifta mer på svansen och skälla högt.
"Shhhh. Winter! Vi vill inte att grannarna ska höra. Dina skall låter inte direkt som en hunds," väste mamma.
'Förlåt,' mumlade han snopet, men svansen fortsatte att svänga fram och tillbaka. Jag log och höll ut en bit rått kött åt vargen. Den var borta inom loppet av en sekund. Tugga var tydligen överskattat hos honom. Jag kunde se biten åka ner längs halsen. Jag skakade roat på huvudet och gav Flare en mindre bit. Lite mer sofistikerat åt hon den och sköt en irriterad blick åt Winter.
"Hörni. Sluta bråka," sa jag och satte ner min räv.
'Svårt med det där besten,' muttrade Flare.
"Flareblitz! Winter är din vän, din partner, din medfamiliaris. Herregud. Det här har inte varit ett så särkilt stort problem innan. Hur kommer det sig att ni är så irriterade på varandra?" skällde jag på dem.
Mina Familiarisar förblev tysta. Jag suckade och bestämde mig för att låta det vara. För tillfället. Jag vände mig mot mina föräldrar. Josh och Dom stirrade också på dem.
"Now, care to tell me why your so called "friend", wants to kill me."