Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|43|]

❦Tidlös Tid❦

~Blair~

Jag var som bedövad. Helt omedveten om min omgivning. Det enda jag hade i mina tankar var att hon måste bort. Den fördömda hästen måste bort. För det hon gjort mot Peter. Hon måste bort.
Jag förde ärmen av min tröja mot mitt ansikte för att arg torka bort mina tårar. Allt omkring mig stod helt stilla. Jag blinkade några gånger och såg på Peters orörliga kropp. Hans oseende ögon och hans blodiga huvud. Jag la en hand för hans ögon och den andra för hans mun.
"Pechar."
Osynliga lås klickades igen. Han var inte död. Inte än. Det fick han inte vara. Jag hade stannat tiden runt om oss. Hans själ hade inte lämnat hans kropp och hans livsessens hade slutat sippra iväg. Med låsen över ögon och mun hade själen ingenstans att ta vägen. Han fick inte dö. Det tillät jag inte. Varsamt vred jag på hans huvud. Baksidan hade slagits upp och det var blodigt. Jag svalde och såg bort. En bit skär hjärna var blottad efter öppningen i hans kranium.
"Usa o seu sangue para curar as súas feridas."
Under min hand började det öppna såret sakta läkas. Kraniet slöt sig och hud flätades samman över den tidigare inslagna ytan. Försiktigt la jag ner hans huvud och reste på mig. Jag vände mig mot hålet och gick igenom det igen. Tiden runt omkring började att gå igen. Överallt utom runt Peter. Flare och Winter kom rusandes mot min sida. Sun bröt ut från sitt förvandlade tillstånd. Hon gav ifrån sig ett sorgset rytande.
'Är han...?'
'Inte än, Sun. Jag tänker inte låta det hända. Det svär jag på.'
'Men Batalla... Det finns inget...'
'Jo.'
Utan att utbyta fler ord med dem gick jag med bestämda steg mot Andromeda. Hon började backa lite när hon såg min blick. Den var mordisk. Sen släppte jag löst det. All den magiska potentialen inom mig förvandlades till en kraftfull chockvåg som slungade iväg Andromeda. Hennes kropp slog in i motsatta väggen och fortsatte att träffa vägg på vägg på vägg tills hon var utom synhåll. Jag vände på klacken och återvände till Peters kropp med Familiarisarna hack i häl.
'Åh, Acanti,' mumlade Flare sorgset.
Winter böjde sig ner och puffade till honom med nosen och Sun gnydde till och la sig intill hans kropp.
'Batalla, tiden...' sa Flare. 'Skapade du en bubbla där tiden står still?'
Jag svarade inte.
'Jag tänker ge honom min livsessens.'
'Batalla, nej!' utropade Flare och visade tänderna. 'Det kan jag inte låta dig göra.'
'Du kan inte stoppa mig, Flare.'
'Flareblitz har rätt,' sa Sun lågt och la huvudet på Peters bröst. Hennes ögon var blanka och lös av smärta. 'Hur mycket jag än vill att min Illusius ska klara sig, så kan jag inte tillåta dig att offra dig själv för honom. Peter bytte plats med dig för att rädda dig. Jag tänker inte låta hans uppoffring vara förgäves.'
Jag ignorerade deras ord.
"Dobre vínculo."
'Nej!' morrade Winter.
"Dobre. Vínculo."
Denna gång hade de inget val. Vi Sammanstrålade. Och det knappt. Alla slogs inom oss. Det var nästans så att vi inte kunde hålla samman formen.
'Skingra er!' utropade Sun. 'Det tjänar inget till. Peter är död!'
Vi morrade. Blair-delen av oss morrade. Winter och Flare försökte slåss mot Blairs råa vilja. Den var starkare så vi uppbådade mer magisk potential inom oss för att dra hit våra vänner med vår Själsmagi.
"Blair?"
Vår blick gled mot Zac. I handen höll han Kevin. Med dem var Vera, Ricky och deras Familiarisar.
"Jag visste det. Jag visste att något var fel," viskade Zac och föll på knä bredvid oss. "Alliansen. Den... Den bröts. Det kan bara betyda en sak..."
"Han är inte död än," väste vi fram. Winter och Flare fortsatte att pressa på, men Blair gav sig inte. Det var kaos inom oss. Återigen uppbådade vi vår magi och drog hit resten av våra vänner. Förvirrat mummel hördes omkring oss, sen förfärade skrik när de såg Peter. Blair-delen av oss tvingade vår kropp att stå upp, men Flare och Winter kämpade med att dra sig loss. Vi vacklade till och såg upp på alla omkring oss. Det var hela Victory, Destruction inklusive Bella, Zacs syskon, Anton och Cora, Dominic och Amy, Bosse, Riley och Grace, Jacob, Alexandria. Vi hade tagit hit Dimitri, Tim och Tim, resten av CoL och BlueScar. Crimson Knights och Maze B. Alla vi hade blivit vän med. Hector haltade fram till oss och såg på scenen.
"Snälla," viskade vi. "Han är inte död än. Blair förseglade hans själ så att den inte skulle stiga upp. Vi behöver er hjälp. Vi kan inte behålla den här formen så mycket längre. Alla slåss..."
I samma sekund exploderade det inom oss och alla tre slungades åt olika håll. Jag blinkade och skakade på huvudet. Det ringde i öronen och för en gångs skull kände jag. All smärta och sorg.
"Vad vill ni att vi ska göra?" frågade Vera mjukt och sjönk ner vid mig. Jag såg upp på mina vänner som oroligt betraktade oss. Jag mötte Veras blick.
"Jag måste fylla hans livsessens. Jag kan inte göra det själv. Jag skulle om mina Familiarisar hade tillåtit det."
"Blair!" utropade Dom förebrående.
"Jag vet," sa jag bara och såg mot Peters kropp. "Tiden runt om oss står stilla. Jag vet inte hur länge jag kan kontrollera den."
"Om vi alla avvarar en del av vår livsessens..." började Zac fundersamt med en rynka i pannan. "Så pass att vi inte går under gränsen för regenerering av livskraft, och överför till Peter... Det kan gå. Vi är så många..."
"Är alla med på det då?" frågade jag ängsligt och så på dem. Att avvara livsessens var inte något man gjorde utan vidare. Alla hade en viss mängd. För varje sekund rann ett uns av den iväg för att vi ständigt var döende. När vi blev skadade användes essensen för att försöka hålla oss vi liv, vilket betydde att den användes i snabbare takt än vad den vanligtvis skulle. Det fanns dock en viss gräns. En gräns som var mycket värdefull, för om mängden livsessens hölls ovanför den gränsen så regenererades den automatiskt, hölls den under den var essens ovanför gränsen spilld. Om alla tog den andel som var ner till gränsen och skickade in den i Peter skulle det förhoppningsvis räcka för att fylla honom med tillräckligt för att låta honom leva. Hans själ var fortfarande i hans kropp och jag hade läkt alla dödliga skador hans fysiska form hade. Det kunde gå. Det måste det. Jag hoppades bara att alla var beredda på att göra det.
"Såklart," sa Anton och fattade Coras hand. "Peter är vår vän och om det finns en liten liten chans att vi kan rädda honom vill jag försöka."
"Han har rätt," inflikade Cora.
De andra nickade instämmandes.
"Frågan är bara, hur? Det finns ingen här som har utfört en sådan komplex formel. Jag är inte ens säker på om våra lärare kan," sa Dimitri.
"Jag löser det," sa jag.
"Du löser det? Blair, vi talar om vår livsessens här. Det känns en aning riskabelt att låta en femtonårig tjej 'lösa' det. Vi riskerar våra liv," sa Tom.
"Jag låter inte något hända er," sa jag bestämt.
"Och exakt hur hade du tänkt göra det? Blair, jag vet att du är stark och kapabel, men en återuppståendebesvärjelse? Det är mycket, även för dig."
"Du behöver inte göra det om du inte vill," sa jag mjukt.
Tom sneglade på sin tvilling som verkade hålla med honom.
"Förlåt."
Jag nickade bara mot dem.
"Ni är fria att delta eller ej. Jag klandrar er inte om ni inte vill. Jag kommer genomföra den oavsett vad."
"Vad vill du att vi gör?" frågade Zac.
"Ställ er i en cirkel. Ni som kan Sammanstråla gör det. Det här kommer vara påfrestande."