Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|36|]

Har fått försmak för dialog på sistone🤭
//Sarilia

✯❄︎✯

❦Förlåtelse❦

~Julian~

Jag ryckte skrämt till när en hand lades på min axel. Med vida ögon vred jag på mig för att möta Melias oroliga blick.
"Mår du bra? Du har varit ganska lättskrämd och hoppig på senaste," sa hon och rynkade pannan. Mina ögon fann hennes.
"Allt är bra, jag lovar."
"Är du säker? Du må vara lite blyg av dig, men du känner de flesta på Aris. Det är som om du bara väntar på att något dåligt ska hända."
Något dåligt...
"Dessutom oroar sig Icebreeze för dig. Du pratar inte ens med honom. Snälla berätta vad som är fel," bad Melia mig med en hjärtskärande blick.
"Hon har rätt, Jules," inflikade Amber, vilket fick mig att sprätta till, igen. I nästa sekund höll jag en svart shuriken i min hand riktad mot henne. Jag kände Ambers blick på mig och Melia som försökte få mig att sänka vapnet. Allt jag kunde göra var att stirra stumt på kaststjärnan. Var i helvetet hade jag fått den ifrån...? I den sekunden blixtrade samma pistolkulsliknamde huvudvärk jag haft hela Smaragdåret. Den kom i korta stötar, men den var kraftfull och hade fått mig att spy eller svimma ett flertal gånger. Jag hade lyckats dölja det tills nu, men detta anfall var inte som de andra. Nej, detta var olidligt. Det kändes som om mitt huvud skulle explodera. Min blick började bli suddig och det svartnade för min syn. Mina gruppmedlemmar svärmade oroligt runt mig. Jag kunde känna hur Ice försökte penetrera min mentala barriär och få kontakt med mig. Istället greppade jag bara krampaktigt om kaststjärnan så att den skar in i min hud och orsakade en lite rännil av rött blod att spilla från mitt inre. Jag lyckades få så pass mycket kontroll över min kropp att jag kunde ta mig från den kvävande platsen. Mina vänner ropade efter mig, men jag ignorerade dem och förflyttade mig med hjälp av rummets element. Var jag hamnade näst var jag osäker på, för så fort mark tog emot mig tappade jag medvetandet.

✯❄︎✯

~Drake~

Venom slingrade sig upp längs min arm och väste till. Hennes tunga kittlade mitt ansikte. Jag kunde inte hålla på såhär längre. Min magi var helt enkelt inte stark nog att hålla detta uppe så mycket längre.
'Slappna av.'
"Nej du förstår inte, Venom," sa jag sammanbitet. "Jag vet inte vad för formel Hon gav mig, men för var dag känner jag hur han skiljs ifrån mig allt mer och mer."
'Ni är en och samma. Det är omöjligt.'
"Är det verkligen det? För det känns verkligen som om han håller på att skäras av mig. Att jag ens refererar honom med ett annat pronomen är 'jag' säger något."
'Lita på Henne.'
"Hon beordrade min egen far att bestraffa mig."
'Han kunde ha avböjt det.'
"Det är Hennes fel att det blev såhär. Jag ville aldrig detta från början."
'Nu överdriver du.'
"Du ska vara på min sida, inte Hennes."
'Jag är på din sida. Alltid. På hans med.'
Hon refererade till honom. Han som jag lämnat kvar. Något fick mig att känna att han skulle förstå bättre än Venom. Hon var alltid en hal orm att handskas med, no pun intended. Han var så mycket lättare. Han lyssnade medan Venom låtsades som inget.
'Jag är redo.'
Jag vred på huvudet för att möta den unga shuckhanens röda ögon. De lös, trots att det än var dag. Jag suckade.
"Saknar du någonsin din syster?" frågade jag istället för att nämna vårt uppdrag.
'Helica?'
"Och Hera."
'Allt ni har fått mig att göra har förträngt mina tankar på dem.'
"Hmm... Må så vara. Men du måste känna något för dem, eller hur?"
'Ja, men jag kommer aldrig kunna möta Helica igen efter det jag gjort.'
"Hon förlåter dig."
'Förlåtelse förtjänas inte så lätt.'
"Tror du de kommer förlåta mig?"
'Jag förmodar att du talar om dina vänner på Aris?'
"Vänner... Ja, jag antar att jag kan kalla dem det vid det här laget."
'Vill du att dem förlåter dig?'
"Ja. Särskilt..."
'Jag vet vem du menar.'
"Ja, men om förlåtelse nu är så svårt att förtjäna kommer jag nog aldrig få den. Se på allt jag gjort vid så ung ålder. Det var aldrig menat att tvinga dig till mord."
'Naturens gång.'
"Det finns inget naturligt med det vi gjort."
'Nej. Nej det finns det inte.'
"Men vi måste."
'Vi måste.'
"Jag kan inte låta Henne skada Nick."
'Jag kommer inte låta det hända.'
"Du får inte heller komma till skada."
'Ingen kommer bry sig.'
"Jag kommer. Venom kommer. Blair. Peter. Helica. Hera."
'Hera är död.'
"Hera hade brytt sig om du kom till skada."
'Hade. Dåtid.'
"Hon finns kvar. Runt om oss."
'Kanske. Jag tror inte på sånt.'
"Ibland måste man för att klamra sig fast vid något. Ett ankare."
'Jag antar det.'
"Vi borde ge oss av."
'Ja, tiden är knapp.'
"Har du hört något mer från Darcy?"
'Nej. Det senaste består.'
"Okej. Bra. Det duger."
'Är du säker på att det här är en bra idé?'
"Vi måste. Det finns inget annat väsen med samma styrka eller befogenhet. Hon bad specifikt om en."
'Vi kan dö på kuppen. Inte ens jag är stark nog.'
"Må så vara om det skulle sluta upp så."
'Du bryr dig verkligen om honom.'
"Han är min enda familj."
'Din far och Damoracy då?'
"Jag skulle knappast kalla dem familj. Pappa är en dåre som misshandlar sin egen son. Darcys lojalitet ligger hon Henne och Henne enbart. Hon skulle inte förstå."
'Och William?'
"William är god. Det är han, men han skulle aldrig kunna älska mig som en far skulle."
'Han tog in den där Joshua.'
"Det var innan han träffade mig."
'Och?'
"Och... Ja... Och. Vem vet?"
'Vi borde verkligen ge oss av om du ska hinna hem till middag.'
"Jag vet."
'Är du rädd?'
"Rädd? Rädd... Nej, jag accepterar Döden om den såväl kommer till mig."
'Vad är det då?'
"Jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det."
'Okej.'
"Bara okej? Inget mer?"
'Vad mer vill du att jag ska säga? Bra? Du är dåraktig som inte fruktar Liemän? Att du ljuger? Att ingen inte är rädd för döden?'
"Jag vet inte."
'Ingen kan någonsin veta.'
"Nej, jag antar att det är så. Vi lever i okunskap."
'Sant. Vi vet lite, men vi vet mycket.'
"Jag skulle inte kalla det vi vet kunskap. Det är en sådan liten del av det som verkligen existerar."
'Sen när blev du filosof?'
"Det är jag inte."
'Hmm.'
"Okej, vi borde inte dröja mer."
'Du har rätt.'
"Hector?"
'Mhm?'
"Jag är verkligen ledsen."
'Var inte det.'
"Du ska få återvända så fort detta är klart. Jag kan bara inte riskera Nicks liv."
'Jag dömer dig inte, men som jag sa kommer jag inte kunna möta Helica. Inte Blair heller för den delen.'
"De förlåter dig."
'Jag är inte så säker på det.'
"Ni är syskon."
'Syskon kan förråda en.'
"Så sant, men jag tror inte hon kommer döma. Det var inte av egen vilja som du gjorde det."
'Nej. Men jag är här nu, eller hur? Och det är av egen vilja.'
"Du gör det av samma skäl som jag."
'Kanske det, men det är aldrig så enkelt.'
"Nej. Det är det inte."
'Och Blair? Winter? Flare?'
"Blair är förlåtande. Hon pratar med Brandon som om inget, trots att han ger henne onda blickar."
'Jag är stolt över henne.'
"Jag kan säga samma sak."
'Ni är vänner.'
"Ja. Eller inte jag jag. Han."
'Och? Det är samma sak.'
"Jag vet inte."
'Drake.'
"Det är komplicerat."
'Allt är komplicerat.'
"För komplicerat."
'Tyvärr är det det. Det finns inget att göra åt.'
"Vi borde ge oss av."
'Jag vet.'