Vera och Ricky satt rygg mot rygg i soffan. Ricky som den boknörd han var lät ögonen dansa över orden i boken han höll. Vera däremot knappade iväg på sin mobil. Det objekt som plötsligt blivit henne så kär. Hela Victory hade blivit förflyttade till en annan... boning i år. Varför visste jag inte, men hur som helst hade vi flyttats upp till en ny sal. Den såg i princip precis ut som vårt gamla studentboende, förutom att rummens tapeter hade andra färger och att vi nu hade ett minikök. Inte för att vi egentligen behövde det då skolan försåg oss med nutrition uppe i matsalen. Anledningen till att jag tog upp miniköket var för att George stod där nu, koncentrerad och tålmodig som ett lurpassande rovdjur. Han håll på att dekorera ett flertal bakelser. Och javisst var de helt magnifika! Det var ren synd och skam att de skulle ätas av oss senare. På tal om synd och skam var det verkligen dåligt av oss att sitta inne idag. För det var verkligen en vacker höstdag. För tillfället sken solen och lagom kyliga brisar drog in över skolområdet. Många elever var ute denna dag för att roa sig i höstyran, med tanken på alla löv som singlat ner från träden. De låg i drivor på skolans mark. "Kan någon här förklara vad induktion är?" undrade jag. "Induktion är när elektrisk energi alstrats av ett konstant förändrande magnetfält," sa Ricky omedelbart. Jag ryckte på axlarna och antecknade det i mitt block. "Så alltså... Som när elektricitet kan skapa magnetism med en spole? Fast tvärt om alltså," undrade jag. Jag såg upp på Ricky i tid för att se honom nicka. Jag satt på golvet nedanför soffan så om Ricky eller Vera skulle få för sig att ramla skulle jag få ta smällen. Vilket kanske inte var rena drömmen. Zac, som satt i soffan mittemot bredvid Peter, vecklade in sina ben och la dem i kors. Han rynkade pannan och la huvudet på sned. "Varför pluggar du... Vad det där nu är?" undrade han. Jag började skratta och sänkte anteckningsblocket och pennan. "Fysik är en viktig del av en utbildning. Jag vet att det är bra att vi lär oss hantera våra förmågor och om magi, men samtidigt tänker jag inte överge baskunskaperna man ska ha. Jag är 15 nu, vilket betyder att jag borde gå i 9:an på högstadiet. Sista skolåret i grundskolan. Därför är det viktigt att jag hänger med. Efter grundskolan är det ju gymnasiet, men det är inte obligatoriskt, vilket betyder att jag skulle kunna skippa det. Men det vill jag nog inte..." började jag babbla på. Zac såg oförstående på mig, men nickade sedan. "Jag förstår hur du tänker Ace, men det är ju lördag!" utropade Vera och sänkte mobilen. "Jag ligger även efter," påpekade jag. "Men..." började hon protestera. "Blair gör väl som hon vill," avbröt Peter henne. Allas blickar drogs till honom. Utom Georges som fortfarande var centrerad runt sina bakelser. Peter ryckte på axlarna och mötte min blick. "Om hon vill plugga så får hon också göra det. Hon kommer vara mer bildad än oss så egentligen bör vi plugga," sa han. "Jag menar, varken du Vera, Zac eller George han gått i Reguljärskolan. Blair och jag har gjort det sedan förskolan upp till sexans slut och Ricky gick från ettan till fyran." Dörren slogs upp och in kom Amber, Anton, Cora, Riley, Bosse och Kevin. Alla såg förvirrat på dem. Till och med George. Förmodligen för att det var Amber som klivit in först. "Så det är här ni gömmer er!" utbrast hon. "Det är vacker väder och ni sitter här inne som ett gäng vampyrer," skrattade Anton. Jag höjde på ögonbrynet. "Vampyrer finns inte." "Vem har sagt att dem inte gör det?" flinade han. "Det gör dem inte," sa jag. "Där har du faktiskt fel," sa Zac, vilket fick mig att se på honom. "Vampyrer, varulvar, nekos, dryader, spöken... Alltså sånt finns. Men i en mindre mån när det gäller månen och nattens skapelser," förklarade han, vilket fick mig att förvånas. Trodde verkligen att de inte existerade. "Hur som helst, det är vackert väder och Raoq gav oss tillåtelse att spela med specialbollen," sa Riley och log. Jag kunde inte undgå hennes blick som for till Peter. Hon såg på honom med... Längtan? Jag rynkade ogillandes pannan. Varför såg hon på honom på det sättet? Hade hon en crush på honom? Jo, det hade hon nog. Om jag inte mindes fel hade hon diskret nämnt det, men Grace hade också en crush på honom. Den var dock väldigt bjär eftersom hon gick i hans kölvatten så ofta hon kunde. "Oh my God, gjorde han verkligen det?" undrade George med stora ögon. Amber nickade ivrigt. "Ja! Så ni får palla er ut från denna håla så att vi kan spela." George gav henne ett varggrin och började direkt ställa in de färdiga bakverken i kylen. Vera reste sig och la mobilen på bordet. Hon tog demonstrativt tag i Rickys bok, synade sidnumret och smällde högljutt ihop den. Ricky såg förfärat på. "Gör inte så mot min bäbis!" utropade han och ryckte åt sig boken för att trycka den mot sitt bröst. Vera brast ut i skratt och skakade lätt på huvudet. Hon puttade till mig med sin fot, vilket fick mig att resa på mig. Jag stängde blocken jag höll i och la ifrån mig allt på bordet framför mig. Nu tittade alla på Zac och Peter. Någon som verkligen brände hål i Zac var ingen mindre än Kevin Kye. Han hade en rynka i pannan och en bekymrad min. Jag undrar vad han tänker på... Zac suckade och ställde sig upp samtidigt som han drog upp Peter. "Bra, kom igen! Nu spelar vi en match dareball!" tjoade Cora. "Vad fan är dareball?" skrattade jag riktad mot Vera medan vi i samlad trupp begav oss ut. "Dareball kan var olika bollsporter. Oftast sånna som du förmodligen känner igen. Meeen, de spelas med en specialboll kan man nog formulera det som." "En specialboll," ekade jag. "Yup. Fast det riktiga namnet är adaptionsboll," sa Amber som anslutit sig till oss. "Idag röstade alla för fotboll, så det blir väl mer dare-football." "Fotboll... Det är väl George bra på?" sa jag. "You know it, gurl," sa George i egen hög person. "Och det är därför jag paxar att vara på hans lag," skrattade Amber. Vera himlade med ögonen och mumlade något som lät som "kärlekskrank". Detta fick mig att flina vetandes. När vi kommit ut så hade några av de andra eleverna gjort iordning en fotbollsplan som var cirka 50 x 85 meter, give or take. Målen var 2 meter höga och bestod av tjock, glänsande, massiv is formad i en elegant båge. Ett gäng elever stod samlade på planen med Raoq i mitten. I handen höll han en boll? Den såg dock inte ut som den klassiska fotbollen. Nej, den var visseligen rund, men den skimrade i ett slags rymdiskt sken. Den bestod av glittrande trådar som gick kors och tvärs i ett virrvarr. Bollen var ljust blå och nenonlila samt rosa. Det var en märklig boll det. "Så vad menas ens med en specialboll?" undrade jag och betraktade bollen i lärarens händer. "Den reagerar på dig. Framförallt din unika magi, men även ditt element," förklarade Amber. "Min unika magi, alltså min Själsmagi?" konstaterade jag som en fråga. George gav mig ett kort ja tillsammans med ett upprymt leende. Han hade lite mjöl i ansiktet som jag inte lagt märket till förut. Det såg även tvillingarna. Vera flinade lömskt medan Amber började fnittra och borstade bort mjölet. George fick klotrunda ögon och såg generat bort. När alla var samlade hyschade Raoq på oss. "Kom ihåg att jag bara tillåter detta eftersom jag litar på er. Upptäcker jag att det börjar gå ur styr kommer jag omedelbart blåsa av och ni kommer ha förlorat min tillit. Är det förstått?" förklarade Raoq med hög och allvarlig röst. När ett köriskt jakande kom från alla log han. "Låt oss gå igenom reglerna då..."
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
En särskild sport i magiska universum är ju typ ett måste, så härmed presenterar jag dareball! Vet inte riktigt hur jag ska göra nästa kapitel spännande, kan inte skriva så att fotboll blir exalterande direkt... Vad annars händer i era liv? Själv tar NP kol på mig men det är engelska nästa vecka så det är ju chill... Hoppas både NO och SO gick ok iaf för alla 9:or där ute! Det är inte långt kvar nu! //Sarilia
