Jag låg slängd över soffan i en konstig hög. Jag och Peter. Zac satt mer civiliserat på soffan mittemot med benen i skräddarställning. Och Ricky, kära Ricky höll fortfarande på med sin utklädning. Men det var väl inte det värsta. Nej, vi skulle behöva vänta på tjejerna i säkert 3 timmar till. Jag stönade högt och uttråkat till. "Jag kommer ruttna bort här. Skynda på lite," bad jag. "Äh, du kan gott allt vänta lite längre," fräste Vera. Jag himlade med ögonen och suckade tungt. "Jag är ju hungrig." "Då får du vänta," mumlade Vera. "Var inte så brysk V," skrattade Amber. Min blick gled till henne. Hon var klädd i en skir svart klänning med skimrande svarta fjädrar som täckte hals och axlar. Årets tema för Halloweenfesten var element och Familiaris. Hon var vacker. Väldigt vacker. Jag önskar... Peter snappade ut mig från mitt dagdrömmande. Han höjde ena ögonbrynet och jag skrattade bara bort det med en enkel viftning på handen.
✶✿✶
Musiken dunkade genom salen och alla hade kul. Till och med några av lärarna skakade loss. Jag log lite och reste på mig. Amber fångade min blick och gav mig ett frågande uttryck. Jag ryckte bara på axlarna och gick fram till henne för att ta tag i hennes slanka handled. Hon gav ifrån sig ett förvånat läte, men lät mig släpa henne med mig. Jag drog ut oss i den kalla kvällsluften och tog ett djupt andetag. "Hur mår du? Är det något fel?" undrade Amber oroligt. Jag log mot henne och skakade på huvudet. Utan ett ord drog jag med henne till sjön. Hon verkade fatta vinken och gick tillsammans med mig ut på bryggan. "Sjön är verkligen hisnande. Den är så klar och speglar stjärnornas magnifika ljus," sa Amber andlöst. Min blick landade på henne och bara tittade. Tog in hennes fagra och sköra drag. Hennes släta hud och mjuka, bruna ögon. Långa ögonfransar och ljusrosa läppar. Läppar som såg ut som silke. Det enda ordet jag kunde tänka var vacker. "Vad tänker du på?" undrade Amber och mötte min blick med sina stora rådjursögon. Jag blev mållös. Jag kunde se stjärnorna spegla sig i hennes mörka irisar. De glittrade och glimmade av det vackra ljuset. Amber la huvudet på sned och log lite. "George?" Jag ryckte ur min trans och log generat mot henne. "Amber... Jag... Jag gillar dig." Hon blinkade förvånat, men log brett när mina ord sjunkit in ordentligt. "George, jag-" Ett plask hördes intill oss och våra blickar riktades mot den stilla vattenytan. Eller var den verkligen så stilla? Jag gick närmare bryggans kant. Jo, var det inte något som... Jag satte mig på huk och lät fingertopparna snudda vid vattnet och bryta dess skyddande barriär. Plötsligt stirrade ett par isande blå ögon upp på mig och i nästa ögonblick var jag nerdragen i vattnet.
✯❄︎✯
~Amber~
Jag skrek. Men såklart att man skrek när killen man var kär i just berättat att han känner likadant blev nerdragen i vattnet! Förskräckt satte jag mig ner och såg ner i djupet, men ingen skymt av George. "George?" frågade jag darrigt. "George?!" Plötsligt bröt något vattenytan och jag backade undan. Detta något smällde ner i bryggan och jag såg ner på det. En röd vätska stavade ett enda ord. Najader. Jag stirrade på ordet. Kunde inte slita ögonen från det. Shit, George var i fara. Jag höjde handen och Star förvandlades. Han fattade direkt vinken och satte av i ett kraftigt virrvarr av svarta fjädrar. Jag sprang efter honom och slängde ett sista ögonblick på ordet. Jag svalde ner paniken och fortsatte bara att springa. När jag kom in i skolan var Rubinernas våning tom. Men såklart den var det. Halloweenfesten hölls på tredje våningen. Så alla var där. "Brosat' vyzov gravitatsii." Jag kände hur min kropp började sväva uppåt. Så fort jag var vid tredje våningen släppte jag magin och landade på stengolvet. "V! V!" ropade jag över eleverna. Jag kunde inte se henne någonstans. Plötsligt skränade Star till och min blick riktades uppåt. Han cirkulerade kring något. Någon. Förmodligen min syster. Så jag tog mig dit och mina ögon föll lättat på min syster som nästan slog omkull alla i hennes närhet på grund av hennes vilda dans. Jag var osäker på om man kunde kalla det dans egentligen. "V! Vera! Veronica! Sluta sparkas omkring! Herregud du kommer ta död på alla i rummet om du fortsätter sådär," utropade jag. Hon vände sig om och rullade på ögonen. "Chilla Am. Ingen har kommit till skada." Jag såg skeptiskt på henne och riktade blicken till två elever bakom henne som stod dubbelvikta av smärta. Vera log fåraktigt mot mig. "Okej. Men jag är allvarlig. Något har hänt. Något seriöst. Så hjälp mig hitta resten av Victory och Destruction," muttrade jag och drog iväg med henne. "Vad menar du? Vad har hänt?" undrade hon oroligt med en rynka i pannan. "George... Han-" "Vad har hänt med George?" undrade Ricky som poppat upp bredvid Vera. "Najader," viskade jag. "Så hitta Silia och Raoq. Eller vilken lärare som helst egentligen." Ricky såg på mig och nickade bestämt. "Najader? Vad i helvetet menar du med najader?" ropade Vera över den dunkande musiken. "Najader fucking drog ner honom i vattnet så vi måste skynda!" fräste jag argt. Vera smällde direkt igen munnen. När jag blev arg på henne visste hon att hon inte skulle protestera. Vera må vara den mer aggressiva och naiva tvillingen, men förargade du mig... Motte du be till Gud om hans nåd, eller så flyr du till Vera för skydd. Men inte ens hon kunde stoppa mina vredesutbrott. Hade jag ilskeproblem? Kanske, ja. Förmodligen. "Blair!" Blair Hunters välbekanta ögon såg rakt på mig och Vera. När hon mötte min blick stelnade hon till. Som om hon redan visste vad jag ville. Så hon slutade dansa och drog med sig Peter och Zac. "Vad har hänt?" undrade hon sammanbitet. "Najader," ljöd mitt svar. Hon rynkade oförstående pannan. "Najader?" "Havsnymfer. De är lite som sirener. De lockar i människor, framför allt män, i vattnet för att dränka dem," förklarade Peter. "Jag vet vad najader är! Jag visste bara inte att de existerade på riktigt," muttrade Blair irriterat med armarna i kors. "Det mesta existerar, men bara inte på samma sätt som du tror," sa Zac. "Allihopa. Får jag be om er uppmärksamhet?" sa Raoq. Musiken hade tystnat och eleverna vände sig mot Illusionören. "Det verkar som om Najaderna bortom rumomvändaren i Kristallsjön har brutit vårat fördrag och tillfångatagit en elev här på skolan. Tills vidare är det förbjudet att gå i närheten av sjön. Om vi får höra att någon har gjort det kommer ni att bestraffas." Ett mummel spred sig över eleverna som oroligt började trampa på stället. "Så ja, ingen fara. Raoq må få det att låta mer allvarligt än det är. Ingen kommer fara illa så länge ni inte går till sjön," sa Silia lugnande. "Men eleven som blivit tagen då?" frågade någon. "George Hale har förmågan att andas under vatten. Att vistas under ytan kommer inte skada honom. Dock kommer ett team av oss lärare börja leta efter honom snarast möjligast. Därför vill vi att ni återvänder till era grupprum. Ikväll är det utegångsförbud från och med nu," sa Raoq strikt. Ett par irriterade suckar hördes och några få protester, men utöver det lydde alla. Alla utom oss. När salen hade tömts på elever landade Raoqs blick på oss. Han var skrämmande, det kunde jag inte neka med hans två meter långa gestalt som såg ner på en. "Det gäller även er," sa han. "Nej," sa Blair bestämt och såg trotsigt tillbaka på sin mentor. Man hade mage om man vågade stå upp mot Raoq Dellingham. "Jag tänker inte argumentera om det här Miss Hunter. Gå tillbaka till era rum," sa Raoq farligt lugnt. "Nej, George är vår vän. Aldrig att vi överger honom! Dessutom är jag Stjärnfödd, ni behöver mig," sa Blair argt. Raoq suckade uppgivet och knep sig om näsryggen. "Varför måste ni alltid vara så envis, Miss Hunter? Jaja, låt gå. Du kan följa med," sa han tillsist. "Raoq!" protesterade Silia. "Silia hjärtat, vi vet båda att Miss Hunter inte tänker ge upp förrän hon fått som hon vill," suckade Raoq och viftade bort Silias kommande protester. "Åh du! Våga inte säga emot mig, Raoq Calvin Dellingham! Du beter dig som en jävla unge ibland. Dra åt helvetet vetja," fräste hon upprört och stormade iväg. Raoq suckade frustrerat. "Okej, Miss Hunter, det är bäst för dig att du gör någon nytta. För du kostade nyss mig min fästmö är jag rädd." "F-fästmö....?" sa Blair förvirrat. Raoq skakade bara på huvudet. "Hunter, Lynch och Canavan Bloss, med mig. Nu." "Men-" började jag, men professor Raoq gav mig ett blick som uppfodrade mig att inte säga emot. "De hittar honom, Am," sa Vera tröstande och strök mig över ryggen. "Det här är verkligen den värsta dagen i mitt liv," sa jag uppgivet. Men kanske inte helt, för George erkände sina känslor för mig. Så det var väl något...?
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
