Det är fredag, you know what that means! Nytt kapitel😁 Also, som ni kanske har sett har jag uppdaterat omslaget på denna bok. Jag måste säga att jag är ganska stolt över det, it looks like a legit cover for a real book hihi😁 Det märks att jag blivit bättre på Photoshop thanks to Digitalt skapande 1 heh. Jag uppdaterade även Starborns omslag och fixade lite på Winternight and Flareblitzs, men måste säga att Emerald Traitors är den bästa av dem! Now enjoy this chapter! //Sarilia
✯❄︎✯
❦Smyga i Natten. Eller?❦
~Zac~
När dörren till Destructions grupprum slogs upp hoppade alla där inne förskrämt till. "Zac?" undrade Vera förvirrat när jag klampade in och tog tag i hennes handled. "Vad gör du?" "Din pojkvän är påväg att göra något riktigt dumt," muttrade jag till svar. "Min pojk-? Jag har ingen pojkvän Zac!" fräste hon irriterat till. Jag suckade och himlade med ögonen. "Nej, okej. Men vad är det du kallar Ricky då?" "Um..." "Exakt. Kom igen." "Vänta! Jag följer med!" utropade Amber och sprang fram till oss. "Nej," sa Vera allvarligt och höll tillbaka sin syster. "Veronica! George är... George är..." "George är vad?!" "Han är min pojkvän!" "Din vad?!" "Guys! Vi har inte tid med det här!" fräste jag och puttade ut de båda systrarna ur rummet. "Ni, stanna där." Melias mun föll öppen, men jag smällde igen dörren innan hon hann säga något. "Zac, det där kanske var..." började Cora. "Nej. Ricky är i fara. Kanske inte direkt fara, men just nu är han en fara för sig själv," snäste jag och tog tag i Cora och Amber som inte kunde använda elementet rum och teleporterade oss till sjön. Inte långt efter landade Vera och Kevin bredvid oss. "Zac! Du kan inte bara-!" "Shh!" Vera tystnade motvilligt och spetsade öronen. Hennes ögon blixtrade till för en sekund och under den korta stunden kunde jag se hennes irisar bli kattgula likt Nightlights ögon. Hon muttrade något som lät som en upprörd harang innan hon tog sats och flög på något i mörkret. Närmare dager någon. Jag höjde pekfingret och frammanade en liten gnista ljus för att lysa upp området kring sjön. "Ricky din idiot. Din stora jubelidiot. Vad fan tänker du med??? Jag som trodde du var smart. Åh fy fan vad jag hade dödat dig om du hamnat i klorna på najaderna. Fyfan för dig Ricky. Jag ska flå sig levande och hugga av din kuk innan jag kör upp den i arslet på dig." Strålarna från min lilla ljuskula lös upp Rickys förskräckta ansiktsuttryck där han låg på marken med Vera över sig. Han såg fullständigt livrädd ut, men jag klandrade honom inte. För att vara ärlig var Vera skräckinjagande som arg. Nej, arg var en underdrift just nu. Vera var rasande. "Vera... Jag skulle föreslå att du..." började min gruppmedlem säga tafatt. "Åh nej du. Våga bara Ricardo Carew," morrade Vera varnande. "Och hon säger att de inte är ihop," muttrade Amber och la armarna i kors. "Vi är inte ihop!" protesterade de båda i mun på varandra. "Se, det är det här jag pratar som," suckade Veras syster och skakade på huvudet. "Vi har Ricky. Kan vi snälla göra något för att hjälpa George nu?" Jag skulle just öppna munnen för att börja prata när en gäll röst nådde mina öron. "Vad exakt tror ni att ni håller på med?!" 'Jag försökte varna er. Du skulle hållit länken öppen,' muttrade Peter i mitt huvud. 'Sorry. Har inte riktigt fått kläm på det här,' suckade jag till svar och riktade mig mot de fem gestalterna som kom gåendes mot oss. 'Tror du jag har det då?' skrattade han till. 'Jag är osäker på om jag ens lyckades skicka något. Att prata med dig är inte alls som att prata med Sun.' 'Nej, du har rätt. Det är helt annorlunda. Enda anledningen till att jag lyckades var att jag anslöt med Wind. Det kanske var problemet,' föreslog jag. 'Kanske.' "Det är utegångsförbud! Vad tror ni att ni gör?" sa Rosaline upprört och gestikulerade vilt med händerna. "Jag hade förväntat mig mer av er, särskilt dig Mr Cartwright!" Peter brast plötsligt ut i skratt. Allas uppmärksamhet riktades mot honom. "Och vad skrattar du åt Mr Lynch? Jag finner ej detta särskilt komiskt." "Förlåt professorn. Jag blev bara så förvånad att Zac är skötsam under vissa lektioner," sa Peter och kvävde sina skratt. "Är han inte annars det?" frågade Rosaline förvirrat. Jag gav Peter en menande blick. 'Våga bara. Hon är den enda läraren som faktiskt tycker om mig,' väste jag till honom genom länken. Han flinade mot mig och ryckte sen på axlarna. 'Som du vill.' "Åh o nej! Zachary är den mest skötsamma lilla killen i klassen han! Så rar och snälla så. Knäpptyst när läraren har föredrag och jobbar flitigt på under eget arbete." Oh my fucking... Jag ska strypa honom. "Åh... Okej... Men ni bör ändå inte vara här!" "Vi kom bara för att hämta Ricky. Vi ska gå nu," suckade Kevin och puttade lite på mig mot skolan. "Kevin!" började jag protestera, men till svar fick jag bara en enkel skakning på huvudet. "Amber, Cora, stanna med Peter. Ricky, Vera, gå tillbaka till Destruction," beordrade han. "Mr Kye, jag tror inte det är så bra om Miss Kelly och Miss Blackstone stannar kvar," sa Rosaline försiktigt. Se, det här var problemet med vissa lärare. De var meek. Kunde inte säga ifrån. "Coras pojkvän dök ner för att rädda Ambers pojkvän. Jag tror de har rätt att vänta här," suckade Kevin och tog tag i min handled för att börja släpa med mig mot Aris. Ett tecken på att konversationen var över. Vera och Ricky sprang ikapp oss. "Det är bäst för dig att du har en bra förklaring Ricky," muttrade Vera. "George är min bästa vän! Jag kan inte bara sitta still och göra ingenting!" försvarade sig Ricky. "Det är just det du kan. Blair kommer hämta hem honom oskadd. Det var dumt av dig att försöka ge dig av på egen hand." "Du är en sådan hycklare Vera! Kom inte här och säg att du inte skulle göra samma sak. Du agerar innan du tänker," fräste Ricky bitskt. Vera suckade bakom mig och jag kunde känna irritationen som strålade ut från henne. "Du har rätt. Jag skulle slänga mig ut för ett berg med huvudet före utan att ens ägna det en tanke, men du Ricky. Du är rationell. Jag trodde du var smart!" "Jag är smart! Jag tänkte på det! Till skillnad från dig. Bryr du dig ens om George?!" "Jag tror vi borde... Lämna dem två ifred," mumlade jag lågt. "Håller med," sa Kevin och drog med mig i sin magi. Nästa gång jag blinkat till så befann vi oss på tredje våningen. "Där är ni! Har fan letat efter er överallt!" Jag vände mig om för att möta Bellas uttråkade min. "Josh letar efter er. Något om Blairs pappa eller whatever," suckade hon. "Var är han?" undrade jag. "Uhuh. Dunno. Någonstans." "Bella... Du kan inte säga att han letar efter oss och inte veta var han är," muttrade jag irriterat. "Fråga Victor. Han är i matsalen." Jag suckade tungt och greppade Kevin hand innan jag förflyttade oss till matsalen. När vi landat i mitten av rummet föll något framför mig. Jag hoppade skrämt till och spärrade upp ögonen när jag såg att det var Victor som ramlat ner från en stol. Jag böjde mig ner för att hjälpa honom upp, men plötsligt materialiserade sig en annan gestalt framför mig och skyddade Victor. "Rör honom inte," morrade Josh och... Visade tänder?! Vad var han? En varg??? "Josh, jag skulle bara-" började jag men avbröts av Josh som bokstavligen morrade. "Josh, det är lugnt," mumlade Victor och reste mig sig. Josh slappnade med ens av och skannade oroligt Victor med sin blick. "Okej. Förlåt. Jag kan ha råkat missa en tablett eller två imorse," mumlade han och såg ursäktande mot mig. "Det är okej," suckade jag och skakade trött på huvudet. "Bella sa att du letade efter oss." "Juste! Pappa vill prata med dig." Pappa...? "William..." sa Josh sökande. "Nej...? William. Blairs pappa!" Åh...! Juste. Josh var Williams adoptivson. "Vad vill han?" "Han har info om najaderna och om varför de bröt fördraget." Jag och Kevin slängde en hastig blick på varandra innan vi tog tag i Josh som förflyttade oss till Blairs pappa.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
