Jag förstod inte. Vad var det med mig? Känslor? Nej tack. Problemet var inte ens att Zac var en kille, nej, det brydde jag mig inte om. Kunde inte bry mig mindre. Han kunde vara en hybrid for all I care, en vampyr, en varulv, en neko, tvekönad, men att jag överhuvudtaget hade fått känslor för någon gav en bitter smak i munnen. 'Var inte så hård mot dig själv. Det är inte fel att känna,' sa Claw och såg på mig med sina schakalögon. "Du förstår inte," muttrade jag och slog med min näve i trädet. 'Kevin, jag känner till det du gått igenom,' suckade Claw. "Och då förstår du nog hur jag tänker kring situationen," morrade jag. Claw teg, men det gjorde han nästan alltid. 'Jag tycker ändå du gör fel.' Jag himlade med ögonen. "Oavsett, Zac känner inte samma sak för mig." 'Är du säker på det?' "Hundra." 'Jag tror inte på det. Jag ser hur han tittar på dig!' "Var i helvete fick du luft ifrån??? Du brukar aldrig var såhär pratglad," fräste jag irriterat och satte eld på trädet. 'Jag pratar när jag känner att det behövs. Nu känns det extremt nödvändigt!' kontrade han och piskade argt med svansen. 'Danska upp dig nu, Kevin. Du kan inte veta utan att fråga.' "Jag kommer inte fråga." 'Kevin!' "DragonClaw." 'Gör inte så. Vi är lika du och jag, men något jag vet är att du förtjänar att vara glad. Särskilt efter det du gått igenom. Förträng inte dina känslor. Det är okej att känna.' "Det är ingen idé." 'Sluta vara sån.' "Nej." Claw suckade och satte sig på marken. Elden speglades i hans ögon. Han såg uppgiven ut. Hans öron ryckte plötsligt till och han vred på huvudet. Han reste på sig och började springa mot något. Jag vred trött på huvudet och glömde att andas. Mot oss kom självaste anledningen till mitt stora problem. Zac. Jag svor tyst när jag såg honom närma sig och Claw skutta fram till honom som någon liten fjäril. Zac satte sig på huk för att hälsa på min schakal. Windwing syntes inte till någonstans. Jag såg på när Claw var ovanligt närgången med Zac och strök sig längs honom. Han gjorde inte ens så med mig. Vad hade flugit i honom? "Kevin!" Jag såg på honom med min vanliga, döda blick. Han började gå mot mig och såg roat på det brinnande trädet bakom mig. "Du har kul ser jag." Jag rörde inte en min. Han himlade med ögonen och sträckte in sin hand i min vinröda eld som slukade barken. Han fångade upp en långa och lät den brinna i sin hand. "Det ser ut som om min eld vore röd," sa han lågt. "Det är inget fel med vit eld." Han hummade lågt till och tände en egen låga tillsammans med min. På grund av hans allians med Peter hade hans eld förvandlats till virvlande svart och vitt som dansade med varandra. När den anslöt sig till min eld beblandades dem. "Jag gillar elementen som de är," sa han och släckte elden genom att sluta handen. "Det känns så onaturligt annars." "Färgen är som Familiarisen." "Den speglar personligheten, jag vet." "Vad är det du inte gillar med det? Utöver att det känns konstlat." "Det känns inte riktigt som om det är jag." "Vad menar du?" "Vit eld? Pastellrosa luft? Himmelsblå jord? Gyllene vatten? Det är inte jag." "Är du säker på det?" "Hur är det jag, Kevin? Berätta." Jag såg på honom. Han var... Ugh. Han var bedårande. "Vit eld för att du är ren. Ljusrosa luft för att du är mild. Himmelsblå jord för att du ser framåt. Gyllene vatten för att du ser det rika hos alla." Han fnös. "Det låter inte som jag." "Är du säker på det? Jag tycker det stämmer ganska bra överens." Han fnös igen. Denna gång la han armarna i kors och fick en upprörd rynka i pannan. "Det är inte sant. Jag är arrogant, otrevlig, en besserwisser och jag har en tendens att stöta bort andra." Jag log nästan. Nästan. Claw gav ifrån sig ett ljud som fick mig att irriterat blänga på honom. "Det förvånar mig att du inte är Stjärnfödd, Zachary." "Vad menar du ens med det." "Att du har lager. Jag antar att vi alla har dem, eller hur? Blair, Anton, Bosse, Bella och Josh kanske mer än oss, men vi alla har dem." "Som en lök." Jag skrattade. Det var längesedan jag faktiskt skrattat. Zac såg förvånat på mig. "Ja, som en lök." "Eller... Som hud." "Hud?" "Epidermis, dermis, hypodermis..." "Det där säger mig verkligen ingenting, Zac," sa jag med ett litet leende på läpparna. Min nu tydligen crush såg på mig som om jag vore galen. "Vem är du och vad har du gjort med Kevin Kye?!" Jag skrattade igen. Jag kunde helt enkelt inte undgå det. Han var bara så... Influerande. "Seriöst, du skrämmer mig nu, Kevin. Vad har flugit i dig? Allt jag brukar få av dig är detta känslokalla uttryck och genomträngande blick. Nu ler du och skrattar. Har något hänt? Mår du bra? Har du feber?" Zac rynkade oroligt på pannan och sträckte ut en hand mot mig. Hade jag vetat vad han skulle göra hade jag nog backat några steg, men jag var inte beredd på det han gjorde härnäst. Nej, han la sin handflata mot min panna för att kolla min temperatur. Det leende jag hade haft försvann direkt och jag svalde diskret. Claw skrattade roat i mitt huvud. Med en fingerknäppning tvingade jag honom att inta sitt förvandlade tillstånd så att jag skulle slippa hans självgoda tankar. Min blick gled mot Zac, som nu märkligt nog var mycket nära mitt ansikte. Han nådde mig kanske till min ögonhöjd, så han var tvungen att titta upp på mig för att se i min blick ifall jag kände mig sjuk. Nej, sjuk var jag inte. Inte fysiskt sjuk iallafall. Mentalt? Ja. I hjärtat? Nu, ja. Jag var febrigt kär i Zac verkade det som. Insikten jag fått för någon månad sedan hade bara påverkat mig allt mer. Jag hade börjat lägga märket till små, små saker med honom som bara fick mig att falla mer. Det var så frustrerande. Och nu när hans hand låg mot min panna och ansiktet så tätt tätt intill mitt... Det var för mycket för mig. Jag tappade kontroll över min magi. Alla träd inom en fem meters radar i den Otillåtliga skogen sattes i brand. Zac hoppade till och såg storögt på den vilda elden som förtärde träden. Min eld speglades i hans silvriga ögon. Han blinkade några gånger för att sen möta min blick. "När vi släckt branden är det du som går till Elekita."
✶✿✶
Så, när elden slocknat var det Zac som släpade med mig till skolsystern. Jag försökte intala honom att det inte var något fel på mig, men han lyssnade inte på mig. När vi steg in i sjuksalen såg Elekita förvånat upp. Hon frågade oss vad som hänt och Zac tog orden ur mun på mig genom att förklara att jag "betedde mig konstigt" och att han var "orolig för min hälsa". Elekita såg bekymrat på mig. Jag himlade med ögonen och försökte försäkra henne om att det inte var något fel på mig. Zac protesterade såklart, men det var faktiskt inget fel på mig. Det kanske var okej att känna trots allt. För, hur kunde jag motstå Zac? Det var nästan omöjligt hade jag insett. Med honom i närheten hela tiden och som han oroade sig... Det var fullkomligt omöjligt. "Mr Cartwright, jag verkar inte finna något fel på Mr Kye," upprepade Elektita för femte gången. "Men något måste det vara! Han har säkert slagit i huvudet!" "Mr Cartwright, jag kan försäkra dig om att Mr Kye är frisk och kry som en nötkärna utan minsta skada," försökte Elekita övertyga honom. "Men du förstår inte, professorn. Han beter sig som en imbecill," tryckte Zac på. "Zac," sa jag och snärtade till honom i pannan med mitt långfinger. "Ge upp. Om inte Elekita hittar något är det inget." "Men-" började han protestera. Jag tog tag i hans handled och började dra med honom ut ur sjuksalen. "Jag ber om ursäkt för detta, professorn." "Nej... Ingen fara..." Zac kämpade emot. Att han brydde sig så mycket om mig värmde inombords. Ja, det var nog okej att känna. Så längde det gällde Zac. Så jag gav upp. Känslorna vann. Zac vann. Frågan var bara hur jag skulle tackla det nu jag accepterat hur jag kände. Skulle jag tiga eller tala?
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
