Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|25|]

❦Nekaia❦

~Blair~

Ljummet vatten omslöt mig på direkten. Automatiskt höll jag andan och vågade inte göra något annat. Anton tappade mig på axeln och flinade.
"Du behöver inte hålla andan Blair," skrattade han. Tveksamt började jag andas som vanligt. När ingenting hände blev jag lättad. Jag sträckte upp handen mot ytan och började Sammanstråla med Winter som fortfarande var på land. Anton imiterade mig.
"Är ni klara nu eller?" frågade Raoq otåligt. Winter steg undan i mitt bakre medvetande och lät mig vara i full kontroll.
"Ja."
"Bra. Wilhelm."
Wilhelm nickade och utförde någon slags form av tyst magi. Vattnet som omslöt oss sköt iväg oss som någon slags projektil. Det gick snabbt. Jag hann aldrig uppfatta exakt vad som hände. En svagt bekant stickande och klibbig känsla drog över min kropp.
'Rumomvändare,' påminde Winter mig. Det var det det var. En rumomvändare fanns på botten av Kristallsjön. Det var därför najaderna kunde passera fram och tillbaka. De gillade oftast stora öppna hav med mer båttrafik än vår lilla sketna sjö (som är extremt vacker om jag får tillägga).
'Fokus Blair,' muttrade Winter. Jag grimaserade och nickade. 'Förlåt.'
På andra sidan om rumomvändaren befann sig ett riktigt kungadöme under vattnet. Om du skulle föreställa dig ett havsrike med hus av stora trumpetsnäckor, stora korallrev, färgglada fiskar och ett gigantiskt stenslott (undervatten style) så skulle du direkt tagits hit. Enda skillnaden var väl att det såg lite mer dystert ut här. Och sjöjungfrurna var najader i vårat fall. Aggressiva najader som gärna dränkte en. Raoq och Wilhelm tog täten. De började simma mot det stora palatset. Jag och Anton var bakom dem och Ulrika sist för att sluta ledet. En obehaglig känsla gick längs min ryggrad. Kungadömet verkade helt öde. Inte en enda najad fanns i syne.
"Professorn," mumlade jag tillräckligt högt för att Raoq skulle höra. "Tycker du inte att det är lite olustigt tyst och ödsligt?"
Han vred på huvudet och nickade kort. Hans blick sa att han redan visste vad najaderna hade för fuffens. Så jag litade bara på hans omdöme och simmade efter dem. Bredvid mig märkte jag att Anton också blivit lite obekväm. Raoq och Wilhelm styrde oss mot slottets port och landade på den hårda, kalla ytan.
"Raoq, något är verkligen fel," sa Ulrika sammanbitet. Raoq svarade inte utan puttade bara upp dörren. Den gled tyst upp och vattenmassan drog in oss i byggnaden. Innanför var palatset minst lika häpnadsväckande som utsidan var. Vita väggar i marmor, högt i tag och förgyllda pelare, men väggarna var kala. Inga tavlor, inga baner och inga familjevapen. Inget. Mitt hjärta bankade i min bröstkorg. Håren på min kropp stod rakt upp och det kliade i huden. Nej, det här var inget välkomnande ställe. Men vi fortsatte framåt ändå mot vad jag förmodar skulle föreställa tronrummet. Porten var gigantisk och förgylld med en stor sjöstjärna i mitten. Varje arm hade en stor rund ädelsten fastljuten. En rubin för eld, safir för vatten, diamant för luft, smaragd för jord och ametist för själ. Mot min vilja puttade Wilhelm upp porten och simmade in. Ulrika sjasade in mig och Anton i rummet. Inne möttes vi direkt av två rader med vakter. Båda leden var flera meter långa. Najaderna, bara kvinnliga såg rakt fram; ägnade oss inte en enda blick. Jag såg ingående på dem. Aldrig hade jag sätt några liknande varelser! Deras hud var extremt blek, näst inpå genomskinlig, en aning grumlig. Några hade en kall blåaktig underton medan andra hade en smutsig gröngul nyans. Alla hade simhud mellan fingrarna och förvånansvärt ben. Men fötterna var som varsin fiskfena. Kraniet hade en udda avlång form med aningen platt ansikte. Inga öron utan bara hörselingångar. Och ögonen. De var väldigt stora med en vit hinna över iris. Alla hade långt hår som böljade vackert i vattnet. De flests av vakterna hade det uppsatt i krigsflätor med pärlor och snäckor som höll fast frisyrerna. På kroppen hade de tunn rustning av metall som gav dem smidighet under vatten. I händerna höll alla treuddar eller spjut. Några hade långa tunna bågade svärd eller harpuner. Stilla flöt dem ovanför stengolvet. De var knäpptysta. Mina lärare började ta sig fram emellan de två raderna som skapade en slags väg. Längre fram, en bra bit längre fram, kunde jag se en tron. En vacker tron placerad i en gigantisk pärlvit snäckhalva. Tronen själv var i silver med blå sammet och besmyckad med pärlor i olika färger, vackra trumpetsnäckor, korall och juveler. Det var väldigt pampig så att säga. Men något som verkligen slog tronen och tronrummets skönhet var najaden som satt på tronen. När vi var nära nog hörde jag Anton sätta i halsen. Antagligen på sin egen saliv. Och jag förstod verkligen varför. För på tronen satt en gudomligt vacker kvinna. Långt svallande kolsvart hår, likblek transparent tunn hud, gigantiska, sneda mandelformade ögon som påminde om sjögräs med en hinna över. Hon hade smala läppar och skarpa kindben. Till skillnad från de andra najaderna var hennes öron mer utstående och hade formen av en elegant fiskstjärt. Ett diamanthalsband prydde hennes hals och breda guldarmband klädde hennes överarmar. På huvudet satt den mest dekorerade och besmyckade krona jag någonsin beskådat i hela mitt liv. Det var så mycket att ta in att min hjärna knappt uppfattade vad den såg. För kvinnan framför oss visste jag mycket väl vem hon var. Hon var najadernas drottning, Nekaia.

Kortare kapitel och sen uppdateringen men lovade att ett kapitel skulle publicerad i veckan. Och än är det v.38! So here you go!
Detta är kronan Nekaia bär på sitt huvud!:

Visst är den vacker? Cred till @chelseasflowercrowns på instagram! Kolla in konton, det finns många fler vackra kronor och tiaror där!
//Sarilia