Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|6|]

❦En Oväntad Ursäkt❦

~Blair~

Lukten av Aris spred sig och letade sig in i mina näsborrar. Både upphetsning och misär vibrerade i luften. Att komma in i skola gick snabbt. Ricky skulle vänta och se hur det gick för sin syster. Vera stannade. Något fick mig att undra om något hänt mellan dem under lovet. Resten av oss, aka jag, Peter, Zac och George hade letat oss fram till vårat gamla grupprum och gick för att packa upp. Flare och Winter gick trött efter mig in på mitt rum och dråsade direkt ner på sängen.
"Latmaskar," skrattade jag och öppnade resväskan.
Ja, jag gillade att ha allt uppackat redan första dagen. Det var... lugnande. Typ. Plötsligt knackade det på dörren. Flare och Winter hoppade direkt ner för att självmant förvandla sig. Jag stirrade förvånat på piskan vid min höft och armbandet på min handled. Jag suckade och gick för att öppna dörren. Jag möttes av... Peter... och... Zac???
"George, Ricky och Vera tvingar med oss på en picknick tillsammans med Amber, Melia och Julian," sa Peter och kliade sig i nicken.
"Veronica sa att vi skulle säga åt dig att komma. Om inte skulle vi släpa med dig dit. Men att det förmodligen inte skulle funka, så vi skulle kidnappa dig," fortsatte Zac och såg ner i golvet.
Jag svalde ner känslorna och såg på Peter istället.
"Okej. Jag kommer. Låt mig bara..." började jag.
"Åh nej du Hunter," sa Peter och högg tag i min handled.
"Nu, var hennes villkor."
Jag stönade och himlade med ögonen.
"Den där tjejen älskar att irritera mig."
Zac log sorgset och såg på sina handflator. Plötsligt brann en kraftig låga så stor att den nästan slukade oss. Jag hoppade skrämt till.
"Förlåt," mumlade Zac och stängde händerna.
"Din eld... Den var inte vit. Varför inte?" undrade jag oroligt.
Att ens element bytte färg bådade inte gott. Zac mötte förvånat mig blick och frös till.
"Det är inget fel med Zacs magi. Kolla," sa Peter och tände en låga i sin egen hand.  Jag såg från den ene till den andre.
"Exakt varför är er eld samma färg. Svart och vitt inflätade i varandra...?" frågade jag långsamt och nålade fast dem båda med blicken.
Zac började skruva besvärat på sig, men Peter bara stirrade tillbaka.
"Det är på grund av alliansen Peter fick mig att ge mig in i," sa Zac tillslut.
"Och det påverkar färgen?"
Zac nickade. "Eller egentligen inte. Våra krafter sammanflätas bara. Hans kraft är min och min är hans. Det är bara lite... överväldigande. Svårt att hantera," suckade han, nu med irritation riktad mot Peter.
"Hur många gånger ska jag be om ursäkt?? Gjort är gjort och vi kan inte bryta bandet förrän någon av oss dör!" utropade han och slog ut med händerna.
"Men då var ju svaret väldigt enkelt. Jag får väl helt enkelt utplåna dig," fnös Zac.
Jag himlade med ögonen och tog tag i dem båda.
"Nog med det här. Nu ska vi ha en picknick," sa jag och log.

✶✿✶

"Blair."
Jag vände mig om och stirrade på Bosse. Jag såg kyligt på honom.
"Hej, Bosse. Vad kan jag göra för dig då?"
Han ryckte till och såg ner i marken.
"Förlåt."
"Va?"
"Förlåt. Förlåt för allt jag gjort mot dig. Jag är ledsen," sa han ärligt och mötte stadigt min blick.
"Som sagt. Va??"
"Jag... Jag har blivit mobbad förut. Jag var rädd att Brad skulle börja vara elak mot mig med, så den enda utvägen jag fann var att gå med honom istället. Jag är så ledsen Blair."
Jag stirrade på honom. Han talade sanning, ingen tvekan om saken.
"Hur kommer det sig att du ber om ursäkt nu?" undrade jag på vakt.
Bosse suckade. "Efter det som hände med Flareblitz... Med dig, började jag tänka efter. Jag har haft extremt mycket ångest sedan dess. Jag hoppas bara du kan förlåta mig."
Jag studerade hans unga drag. Ett år yngre än mig var han. Jag la huvudet på sned och log lite.
"Självklart förlåter jag dig. På ett villkor såklart," sa jag.
Han ögon vidgades, som om han förväntat sig en utskällning.
"Vadå?"
"Att du slutar umgås med Brad och Bella. Samt att du börjar lära känna Rileys gäng och din egen grupp lite mer," sa jag och höjde på ögonbrynet.
Bosse såg förskräckt ut.
"Aldrig att de låter mig vara med dem!"
Jag brast plötsligt ut i skratt. Bosse såg på mig som om jag vore besatt.
"Bra skämt Bosse. Be bara om ursäkt, som du gjorde med mig. Tro mig, Riley, Noah, Elina och Simon är nog mer förlåtande än mig."
Jag såg honom slappna av lite mer.
"Men Grace och James då? Legends?" undrade Bosse och ändrade ställning.
"Du, du känner dem bättre än mig. Du listar nog ut det," sa jag och log.
Han log tillbaka.
"Tack, Blair."
"Det var så lite. Och om Brad går på dig, lita på att dina vänner ställer upp för dig. Jag gjorde misstaget att dra ut på det. Men det är värt det. Jag lovar," sa jag.
Han log bredare och satte av för att konfrontera resten av Crimson Knights och Legends.

✶✿✶

Mamma ringde på kvällen. Som väntat.
"Hej, mamma."
"Blair, hur har du det? Har du funnit dig in än? Hur mår dina andra vänner? Mår Flare och Winter bra? Har Josh betätt sig underligt? Tog han verkligen sin medicin imorse? När börjar de riktiga lektionen? Har du ätit unga dam?? Om inte så ska jag personligen komma över och tvångsmata dig...."
"Amanda, låt henne få lite andrum. Blair, kan du ta dit Dominic och Joshua?" undrade pappa.
Jag skrattade lite åt mammas lilla panikattack.
"Ja, ska bli," sa jag och gick för att dra med mig mina två bröder.
"Det är mamma och William," sa jag.
Jag hörde min pappa sucka åt att jag inte refererade honom pappa. Jag tryckte på högtalarknappen och mammas frågor började på nytt, men mycket, mycket högre. Vips grimaserade och Josh tappade hakan. Han mötte skrämt min blick som fick mig att nästan börja skratta.
"Okej lugna dig, mamma. Vi har det bra. Det har liksom inte ens gått en hel dag. Vi skildes åt för några timmar sedan. Det kan knappast ske så särskilt mycket under den perioden," sa jag och kunde inte låta bli att le.
"Dessutom mår våra Familiarisar bra. Night, Winter och Ember leker med några av de nya eleverna. Flare och Lava är med Amy och Vera," skrattade Dom.
"Som slutsvar, ja Amanda. Jag tog tabletterna imorse. Du var där. Du såg mig svälja de där jävlarna. Annars ser väl Bella till att jag tar dem," sa Josh ovanligt lugnt och sansat.
"Bra. Bella verkar ha koll, trots hennes dåliga beteende mot dig Blair," sa William.
Jag grimaserade och himlade diskret med ögonen. Vips puttade till mig och gav mig en menande blick. Jag suckade och gned stället han fördärvat.
"Så, nöjd nu mamma?" undrade jag.
"Åt ni???"
Vi alla brast ut i skratt.
"Ja, vi åt," sa Vips.
Vi hörde mamma andas ut.
"Okej. Då har jag fått svar på det jag behövde. Vi hör av oss om en vecka!" sa hon.
"Hejdå!" sa vi i kör.
"Hejdå, ungar," sa mamma och pappa tillsammans och linjen dog.
"Ibland undrar jag hur hon inte fått en hjärtattack än," skrattade jag och stängde av mobilen.
"Du anar inget hur många gånger jag har haft samma tanke," flinade Vips.
"Er mamma är... intressant," sa Josh med huvudet på sned.
"JOSH!"
Joshs huvud ryckte till och såg mot personen som skrikit. Med ens var han framme vid Victor som satt på huk med händerna tryckta mot öronen.
"Victor, vad är det?" undrade Josh och la en arm på Victors axel.
Victor sprätte till och kom på fötter. Han hade tårar i ögonen och såg på Josh. Åh nej...
"Ropa inte efter mig om du inte vill ha någon jävla hjälpa!" utropade Josh argt.
Åh nej, åh nej. Victor började gråta nu.
"Högt. Högt. För högt!"
Josh stelnade till.
"Gud förlåt Victor!"
"Vad händer....?" undrade Vips och började gå mot dem.
Jag stoppade honom.
"En kombination av Joshs diagnos och Victors diagnos är inte bra. Jag tror det är bättre om de kan lugna ner varandra," sa jag.
"Är du säker...?"
"Ja."
Vips suckade och nickade. Sedan log han.
"Jag älskar dig, syrran."
"Och jag älskar dig, Vips."

Asså är det någon här som ska söka in på gymnasiet nu i vår? Jag menar alla i mitt gäng får typ för mycket ångest om någon tar upp det😂 Preliminärvalet är ju öppet nu men usch. Kan inte bara gymnasiet ta sig i arslet och sticka till helvetet. Jag klarar mig bra utan det😂
//Sarilia