Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|49|]

❦Känslor❦

~Blair~

Han var vaken. Jag försäkrade mig en sista gång att min storebror mådde bra, men det tvivlade jag inte på. Han var mycket kapabel för sin ålder. Med snabba steg trängde jag mig fram bland eleverna som stod framför det som en gång varit den bästa skolan för magi. Lärarna försökte få koll på allt och lugna ner alla, men många hade panik och var omskakade efter det som hänt. Flare och Winter var mig hack i häl. Victory hade placerat sig en bit bort ifrån folkmassan för att låta Peter andas, och för att ha lite egentid med honom. När jag såg honom sitta upp i skräddarställning med Suns huvud i sitt knä och prata lågmält med resten av Victory kunde jag inte hjälpa det. Jag började springa. Att se honom såhär. Levande, gjorde saker med mig. Sun vinklade på sina öron och hörde mig komma. Hon bytte ställning då hon förmodligen anade vad jag skulle göra härnäst. Väl framme föll jag på knä och slog in i Peter i en hård kram som nästan fick oss båda att falla omkull. Mitt hjärta bankade hårt och jag var tvungen att nypa mig själv för att försäkra mig om att detta inte var en dröm eller inbillning från min sida. Men nej, det var det inte. Peter var här i mina armar, vid liv. Andandes med ett pulserande hjärta och varm hud. En aning kyligare än vanligt, men varm icke desto mindre.
"Blair," stönade Peter fram. "Du kväver mig."
"Förlåt," mumlade jag generat och lättade på min omfamning när jag drog ifrån en aning. Min panna var veckad i en orolig rynka. Jag förde upp händerna mot Peters bakhuvud och lät fingrarna röra vid hans hårbotten, djupt försjunken i tankar. Hans skalle var intakt och precis så som den skulle vara. Hel. Torkat blod var inkletat i hans mörka lockar. Nu stelnat och frasigt. Inte förrän nu upptäckte jag att mina händer var täckta i blod. Peters blod. De måste ha varit det enda sedan jag läkt honom. Jag svalde och lät mina händer falla ner i mitt knä. De skakade lätt så Peter tog tag i dem med sina egna för att stilla mig. Jag slappnade av en aning, men kände mig gråtfärdig. Långsamt såg jag upp på honom för att möta hans gyllene ögon. De lös av liv. Inte alls så som jag senast sett dem. Oseende och helt tomma.
"Jag trodde jag hade förlorat dig," sa jag lågt, men röst sprack.
"Shhh," mumlade han lågt och drog in mig i en kram igen. "Jag mår bra. Tack vare dig verkar det som."
Jag sa inget utan borrade bara in ansiktet mot hans hals.
"Varför gjorde du det?"
"Gjorde vad?"
"Tog mer än du behövde av dig själv."
"Det var inte tillräckligt."
"Det var onödigt."
"Peter."
"Blair, jag gjorde det jag gjorde av egen vilja. Jag visste vad som skulle hända."
"Så varför gjorde du det?"
Peter var tyst ett tag samtidigt som han förstrött strök mig över ryggen.
"För att jag inte kunde stå ut med att se dig dö."
"Din hypokrit. Hur tror du jag kände mig när jag såg dig dö?"
Nu drog jag ifrån och såg på honom med blixtrande ögon.
"Du dog, Peter! Jag trodde du var för evigt förlorad! Har du någon aning om hur det kändes?" väste jag.
Han sa inget utan strök bara bort några hårslingor från mitt ansikte. Jag skakade misstroget på huvudet.
"Zac kände dig dö. Han kände erat band slitas sönder. Vera, George och Ricky var minst lika förkrossade. Och Sun? Att minsta sin Illusius kan ta död på en Familiaris! Så våga bara komma med det där jävla argumentet om att vara oälskad eller vad det nu är du fått för dig. Gör. Aldrig. Om. Det. Igen. Peter. Hör du mig?"
Han mötte min blick och log.
"Det kan jag inte lova."
"Peter!"
Hans min blev med ens allvarlig.
"Jag skulle göra det om och om igen om det så vore enda sättet att rädda ditt liv."
Denna dumdristiga idiot. Jag bestämde mig för att avsluta diskussionen, men det betydde inte att jag inte skulle plocka upp var vi avslutade någon annan dag! Med en suck la jag armarna om honom igen och drog in honom en en kram. Hans egna virade sig runt min midja. Jag kände mig lite lugnare nu, men ändå bankade mitt hjärta hårt i bröstet på mig. Att ha Peter såhär nära mig... Mina ögon vidgades. Zac hade rätt. Insikten att hans ord stämde fick mina känslor att välla över mig likt en tsunami. Att jag inte insett det förrän nu. Jag var så blind. Hur kunde jag inte se det? Hur kunde det undgå mig? Hur? Hur i all sin dar hade jag inte märkt det? Med en rynka i pannan tryckte jag ansiktet mot stället där Peters hals mynnade ut till axel. Hans haka var lutad mot min egen axel och han andades stadigt. Mitt ansikte hettade till en aning och jag stönade mentalt. Japp, Zac hade definitivt rätt och allt som krävts för att få mig att inse det var en nära-döden-upplevelse, eller kanske rättare sagt en dödenupplevelse i vårat fall. Och jag som kallade mig själv observant. Jag fnös inombords. Jag var korkad.
"Mår du bra? Du känns lite varm."
Jag blinkade några gånger.
"Huh?"
"Du är varm. Hur du feber?"
Peter försökte dra sig ifrån, men av panik lät jag honom inte. Mitt ansikte blossade fortfarande och jag kunde inte låta honom se det.
"Nej, jag mår bra. Um... Säkert bara utarbetning," mumlade jag.
"Säker? Du använde en hel del magi idag."
Jag hummade bra till svar och slöt ögonen. Jag ville inte att denna stund skulle ta slut. Den kändes så perfekt och fridfull, trots att folk omkring oss sprang på varandra, hade panikattacker, grät eller skrek på varandra. Peter skrattade lågt till.
"Blair, du måste ta hand om dig själv. Ska jag be Elekita komma och ta en titt? Vera kan ge dig en återhämtningsdryck."
Jag stönade lågt och skakade på huvudet. Fortfarande med ansiktet pressat mot honom.
"Det är lugnt. Jag känner redan hur mina krafter börjar återhämta sig. Det finns fördelar med att vara en Stjärnfödd Själsillusionist."
Peter gav ifrån sig ett fundersamt läte, men sa inget mer. Vi båda föll in i tystnad med våra tankar virvlandes i våra huvuden. Det var en kaotisk dag. Denna söndag, och den var inte helt över än. Lakastrio hade visat sig vara Ravens hantlangare, Julian avslöjade att han i själva verket var Den Vilande Draken Drake, Aris fanns inte mer, jag hade träffat Hector, men mist honom igen, Peter hade dött. Ja, en hel del hade hänt inom de senaste få timmarna kunde jag konstatera, men inte bara dåliga saker. Zac hade lyckats Sammanstråla med Wind, jag hade träffat Hector igen, trots att jag mist honom, jag hade väckt Peter till liv, lyckats få Andromeda på vår sida och sist, men inte minst så hade jag insett vad jag kände för killen i mina armar. Just precis. Jag var kär i Peter Adrien Lynch.

✯❄︎✯

AHHH. Alla #Blaiter shippers, ni kan tacka mig genom att rösta😂 Blair är inte längre så oblivious som tidigare hihi. Det tog henne bara tre böcker att lista ut det🤭
//Sarilia