"Dom, lugna dig." "Lugna mig?!? "Ja, lugna dig." Jag gjorde en grimas och fortsatte att gå fram och tillbaka framför Amy. "Tjejen har rätt, sluta oroa dig." "Sluta oroa mig? Det är inte din syster som fortfarande är i ett fallande Aris!" "Och? Blair är kapabel till att ta hand om sig själv." "Mot en fucking artificiell Familiaris som har tomrum som huvudelement? Seriöst? Om Zac eller Hugo hade varit där inne hade du också varit utom dig." "Det är inte samma sak." "Nähä? Hur då?" "Blair är Stjärnfödd. Hon är extremt skicklig, hon var två Själsfamiliarisar vid sin sida, en fucking shuck, kan Sammanstråla dubbelt och för att inte tala om att hon återupplivade Peter från fucking döden! Zac och Hugo är långt ifrån samma nivå som din lillasyster, Dom." Jag skakade bara på huvudet och stängde av Brid. Jag orkade inte med henne just nu. "Hon har en poäng, Dom," sa Amy och flätade samman våra fingrar. Min blick vilade på våra händer en stund innan jag suckade. "Hon är min syster. Jag kan inte hjälpa det." "Och det förstår jag, men att gå här av och an likt en vilsen höna kommer inte hjälpa." "Han är ingen höna dock...?" Jag vred på huvudet för att möta ett par enorma ögon som lös likt bärnsten. Jag kände igen honom från Joshs grupp. Vad var det han hette nu igen? "Victor, hon menade det inte bokstavligt." Ah, Victor. Victor Chamber. Jordillusionör med en tasmansk djävul som Familiaris. Josh la en arm kring Victors axlar och drog honom försiktigt mot sig. "Men varför kallade hon honom det då...?" "Bildspråk. Vi har pratat om det förut, Victor," suckade Josh och skakade uppgivet på huvudet. "Jag förstår fortfarande inte." "Jag- Ugh, vi kan diskutera det sen," sa Josh milt och hans grepp om Victor hårdnade. "Men Amy har rätt, Dom. Det är ingen fara med Blair." Och som på kommando brakade det från skolan. Elever flämtade till och lärare tvingade tillbaka oss så att vi inte skulle bli träffade av bitar av skolan. "Backa allihopa!" Jag stod kvar. "Mr Hunter, gör som Raoq säger!" Jag vände mig mot Icaru med en rynka i pannan. "Din pappa kommer hugga huvudet av mig om jag tillåter att du kommer till skada." "Och Blair då?" "Dominic, ingen går in i skolan. Det är en order från Raoq." "Men Raoq är inte rektorn." "Om det inte har fallit dig in än så har Aris ingen rektor just nu. Raoq är det närmaste till det just nu. Kom hit, nu." 'Tänker du samma sak?' frågade jag Night vars medvetande var långt bak i mitt eget. 'Alltid, Dominic.' 'Bra. Skifta till andra gradens Sammanstrålning.' Night klev fram för att låta oss båda bli delmedvetna. Vingarna trängde ut från vår rygg och långa klor växte sig fram när naglarna vanligtvis befann sig. "Dominic!" Vi skärmade av honom och fällde ut våra vingar för att sträcka på dem. Ett kraftigt slag med dem och vi var redan långt bort från gruppen. Snabbt och smidigt riktade vi in oss på ett sönderslaget fönster och dök in. Väl inne tvingades vi parera och väja för stora stenblock som föll, men vi var skickliga flygare tillsammans och att spinna runt, ducka för, flyga över och under var inget problem. Blair. Blair. Blair. Vi var tvungna att ta oss till Blair. Vi fällde ut vingarna för att bromsa in vår höga hastighet så att vi kunde sväva i luften. Night-delen av oss spetsade sina öron för att lokalisera henne. Det var svårt över alla höga ljud, men där. Där var det något! Det lät som steg i trappan och snabba hjärtslag. Vi slog till med vingarna igen för att sen trycka dem intill vår kropp och dyka. Där. Vi fann henne! Och hon måste ha upptäckt oss med, för hon stannade upp och såg lättat på oss. Intill henne lät vi luften ta tag i våra vingar samtidigt som vi slöt våra armar kring Blairs kropp. Snabbt tog vi höjd igen för att vända om. "Vips! Night!" "Vi så är glada att du mår bra! Hon skakade dig väl inte?" "Nej, vi bara pratade. Hon blir ett bra tillskott i familjen!" "Va?!" "Jag förklarar sen! Vi måste ut nu innan allt faller samman!" "Vi vet! Vi är förvånade att skolan fortfarande står upp, till viss del!" Vi tryckte vingarna mot kroppen igen för att kunna spinna runt till höger flera varv för att undgå en stor bit marmor samtidigt som vi höll vår hastighet och destination framåt. "Jag tror den försöker stå upp tills vi är ute!" "Skolan?" "Ja! Vem sa att den inte kan ha känslor eller en vilja?" "Sant. Det verkar som om den försöker att inte falla sönder där vi är!" För mycket riktigt verkade som om skolans väggar försökte undvika att träffa oss där vi pilade fram genom luften. Det var inte långt kvar nu till närmaste utgång. "Se upp!" Vi slog med våra vingar för att stiga så att vi inte knockades av statyn som föll. Blair klamrade sig fast vi oss. Allt rasade snabbare nu och långt framme kunde vi se hur utgången nästan var fullt blockad. Fönstren här var allt för små för oss att ta oss ut. "Snabbare!" Bestämt snabbade vi på våra vingslag för att sen lägga dem längs kroppen och börja spinna runt för mer momentum. Det susade om oss och när vi passerade dörröppningen small det ner en stod bit tak som blockerade den bakom oss. Ovetandes hur vi skulle hantera all fart när vi väl var ute så kraschlandade vi mot marken. Blair stönade till, men verkade vara oskadd. Själv kändes det som om stenbumlingen likaväl kunde ha träffat oss. "Vips, Night!" utropade Blair ängsligt och hennes två Familiarisar lös till för att ändra sin form. "Vi mår bra," fick vi fram och lyfte prövandes på våra vingar. "Rasseivat'sya." "Du är en idiot." "Jag har aldrig försökt utge mig själv för något annat." Blair slog lekfullt till mig och jag kved till. "Oh my God, förlåt!" Jag skrattade lågt och såg upp på den klarblå himlen. Att vår skola nyss blivit en stenhög till ruin var nästan ofattbart. "Mr Hunter! Lika dåraktig som din far," suckade Icaru och kom in i mitt synfält. Han såg ner på mig och skakade uppgivet på huvudet för att sen se mot min syster. "Jag är glad att du är oskadd, Miss Hunter." Jag sneglade mot Blair som log mot vår lärare. "Var det någon som blev skadad i all kalabalik?" "Några få, men inte allvarligt som tur är," svarade Icaru och nickade mot gruppen elever som blev omhändertagna av Elekita, Rosaline och några andra Illusionörer. "Skönt att höra. Och Peter?" "Fortfarande medvetslös. Det var tur att ni lyckades avvärja Andromeda innan hon skadade er allvarligt." Blair sneglade mot mig och jag gav henne en blick. Hon nickade omärkligt. Vi hade en egendomlig egenskap att kunna kommunicera med varandra med bara en blick. Kalla det en syskongrej om ni vill. Vi hade inte berättat för lärarna vad vi gjort eller vad som hänt innanför Aris' murar. Inte än iallafall. I mitt fall var det för att skydda min lillasyster. Fick regeringen nys om det hon gjort skulle hon ställas inför rätta. Det var inte lagligt att väcka någon till liv igen. Det jag oroade mig för var att någon av de eleverna Blair hade hämtat skulle skvallra eller inte ens det, bara berätta det för någon och att de skulle bli avlyssnade. 'Det är något att oroa sig för en annan dag.' Jag sträckte mödosamt upp armarna ovanför huvudet där jag låg på gräset för att ta tag i min aftonfalk så att jag kunde sätta honom på mitt bröst. 'Du har rätt. Nu är det stora problemet kvar dock. Hur i helvete ska vi kunna gå ut Diamantåret utan skola?!?'
Ups! Gambar ini tidak mengikuti Pedoman Konten kami. Untuk melanjutkan publikasi, hapuslah gambar ini atau unggah gambar lain.
