Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|20|]

❦Matkrig, eller?❦

~Peter~

Jag rusade efter Blair. Eller Blair, Winter och Flare om man skulle vara noga. De sprang inte så långt, bara ner till våning ett där Rubinerna hade sina lektioner. Precis som vi var dem i klassrummen så inte en själ strövade runt i de vackra korridorerna.
"Blair, Flare, Winter! Stanna!" ropade jag efter dem.
Mirakulöst nog bromsade de in en aning och vände sig mot mig. De var verkligen magnifika i sin Sammanstrålning. En slags varg och rävhybrid med Blairs egendomliga ögon. De var stora, stören än en vanlig varg. Räckte mig till bröstet och ändå var jag 180 lång. 183 om man skulle vara exakt. Två svansar i vitt och oranget med märkvärdiga svarta mönster pendlade fram och tillbaka. Övre delen av huvudet och ryggen var flankerade med eldorange päls medan undre käken, bröstet och magen var helt vita. Tassarna övergick i en svart färg med vita upp och nedvända trianglar på framtassarna. Öronen var långa och vita med svart bårder och orange päls som stack ut från dem. Höger öra hade en piercing precis som Winter. Bröstet hade en nedvänd nymåne i skimrande guld och i pannan satt det en stjärna med fem uddar i silverfärgad päls. Blairs ögon såg på mig från varg-rävhybriden. Så jag började tala.
"Sära er, snälla."
När ingenting hände satte jag mig ner på knä och började ner huvudet i underkastelse. De verkade helt klart inte gilla att bli beordrade. Kanske var det Winters Alfagener. Med ett starkt sken Särade de sig så jag såg upp igen och lät Sun komma ut från sitt förvandlade tillstånd. Hon tryckte sitt stora huvud mot mig och spann. Jag började klappa mitt kelsjuka kattdjur medan jag betraktade en bekymrad Blair med Flare och Winter som nosade henne i ansiktet. Med tanken på den frånvarande blicken hon hade talade hon säkert med dem genom länken.
'Stör dem inte,' sa Sun.
'Hade inga planer på det,' sa jag och la försiktigt min panna mot hennes.
Hon fortsatte att spinna och plötsligt for hennes sträva tunga ut för att slicka min kind.
"Sun??? Vad i helvetet???"
Plötsligt började någon skratta. Ett klingade skratt som fick mig att le.
"Ni verkar ha kommit närmare varandra på sistone."
'Han låter mig nafsa efter honom utan att han blir arg nuförtiden,' småskrattade Sun och tryckte sin jättelika tass mot mitt ansikte.
'Jeez, du kväver mig!' utropade jag skämtsamt och puttade bort hennes varma tass som kan ha trampat i Gud vet vad.
"Nå, varför fick du spel alldeles nyss?" undrade jag och såg på Blair som dragit upp Winter i knät och höll Flare i famnen.
Hon såg på dem ett tag och bet sig i läppen. Sedan nickade hon försiktigt och tog ett djupt andetag.
"Det är något fel på mig."
'Det är inget fel på dig, Batalla. Du är annorlunda,' rättade Flare och började slicka Blairs handled.
"Nej. Det är något fel på mig. Uhane Ani... Det bör vara magiskt omöjligt, men ändå gjorde jag det. Det är något fel med det här," sa hon och gjorde en gest mot sig själv.
Jag skakade på huvudet och la Suns huvud till rätta i mitt knä.
"Det är inget fel på dig. Annorlunda ja, men på ett bra sätt," sa jag.
"Annorlunda. Mer ett Missfoster. Brad kanske hade rätt," fnös hon.
"Unik," rättade jag henne vilket gynnande mig en trevande blick från flickan framför mig.
"Jag... Jag är bara... Jag vet inte. Det är något som inte stämmer. Jag har märkt hur Anton beter sig runt mig. Det är något som inte står rätt till. Har inte du också sett det? Han förlorar energi och typ... Jag vet inte..." suckade hon uppgivet och satte ner räven.
Sun reste på sig och puffade på Winter som också ställde sig upp. Jag höll ut armarna mot henne, vilket resulterade till en frågande min. Jag himlade med ögonen och drog hennes kropp intill min.
"Peter..." började hon.
"Ta det lugnt. Jag kramar dig bara," sa jag med road röst.
Hon skrattade till. "Jag vet."

✯❄︎✯

~Blair~

Nynnandes på "This is Halloween" stod jag och hällde i havregryn i en bunke. En gäspning hördes till vänster om mig, vilket fick mig att vrida på huvudet för att se vem det var som gav ifrån sig ett sådant ljud. Både Flare och Winter var nere för att hjälpa till med förberedelserna inför turneringen senare idag. Alla lektioner var inställda för dagen, det var ju Halloween imorgon och höstlov därefter. Jag själv stod och gjorde chokladbollar. Yup, jag stal Georges kära minikök. Mina ögon möttes sedan av Peters bara överkropp. Hans krämiga gyllene hy var... Öh va?
"Hej Peter, trött?" undrade jag och rörde om degen, smeten, whatever.
Han hummade till svar och såg efter vad det var jag gjorde med trötta ögon.
"Ja. Tuff dag igår."
Han gick närmare för att se ner i den röda plastdunken i mina händer. Nu helt klarvaken mötte han förskräckt min blick. "Vad i helvetet är det där?!"
Jag rynkade pannan och såg ner. Degen såg precis ut som den skulle.
"Det är chokladbollsdeg," sa jag.
Peter teg.
"Chokladbollar...?"
Nu var han tydligen mycket mer intresserad i min bakning.
"Yup. Du kan få hjälpa mig om du vill," sa jag.
"Jag är inte George. Kan inte baka om så livet hängde på det," var hans svar.
Jag himlade med ögonen och ställde ner bunken.
"Du behöver inte vara ett bakningsunderbarn för att göra chokladbollar. Dessutom så är jag klar med degen, det enda som behövs är att göra dem till snackbara bollar och rulla dem i pärlsocker. Eller föredrar du kokosflingor?"
"Vilket som blir bra," sa Peter och drog på sig en t-shirt.
"Så du hjälper mig?" frågade jag med ett grin.
Peter nickade och fick ett glatt leende tillbaka.

✯❄︎✯

~Peter~

Mitt ansikte träffades av ett kladdig bit brun deg. Mitt öga twitchade och jag vred på huvudet för att se ner på Blair som nynnade oskyldigt medan hon rullade en boll i sockerpärlorna.
"Blair kastade du just..."
"Va? Vem? Jag? Jag gjorde ingeting," sa hon kyskt med en ängels leende.
"Jag vet att du ljuger."
Blair flinade och kastade socker på mig.
"Oh, your sooo asking for it!"
Och då började matkriget. Eller det kanske var ett bakningkrig?

✯❄︎✯

~Blair~

Utan att märka sättet Peters armar tog tag om min midja började jag skratta så mycket att min mage krampade. Peter med. Han skrattade faktiskt. Ljudligt och klart. Detta fick mig att le.
"Hey, Peter?"
Jag fick en nöjd suck till svar.
"Jag gillar ditt skratt. Det är ärligt och väldigt melodiskt."
Peter lutade pannan mot min axel. När han inte svarade började jag vrida lite på mig.
"Jag gillar ditt skratt med. Det är väldigt... Vackert och harmoniskt," mumlade han nästan ohörbart.
Jag log brett och såg plötsligt hur mycket klockan var.
"Peter vi måste städa!" utropade jag med ett skratt.
"Måste vi?" stönade han irriterat.
"Ja, vi måste städa denna röra som till mestadels du skapade."
"Jag gjorde inte lika mycket som du. 90% av det här är på dig," sa Peter roat.
Jag fnös och lossade hans grepp om mig.
"Ursäkta dig??? Beskyller du mig för något jag aldrig gjort??" sa jag med ett falskt, stött tonläge och extremt snofsig dialekt.
Detta fick Peter att småskratta.
"Nej, men seriöst. Vi måste städa. För jag vill verkligen inte missa en enda bit av turneringen."
"Ja, mamma."

Awwww. Lite sent men det var väl värt det? Så gulligt kapitel med massa #Blaiter don't you think? God I ship 'em😂 Vi har nått 3000+??? Thanks you guys❤️
//Sarilia