Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|1|]

Ja, ni minns nog mig vid det här laget. Men ifall att ni inte skulle komma ihåg så är jag Blair Hunter. En ganska osynlig tjej med ett lite.. annorlunda förflutet.

❦Sanningen?❦

Missbedöm mig inte nu. Det spelar ingen roll om du är Stellar, Lunar eller Solar. Du är fortfarande du och ingen kan ändra på det.
Så jag kanske borde förklara vad var och en är?
Solar är när dina Familiarisar tillhör samma element. Exempelvis en hund och en katt. Båda är Jordfamiliarisar. Varför vi tidigare Stjärnfödda har valt att namnge dem med Familiarisar som har samma element för Solar är för att ett specifikt element står i fokus. I centrum. Precis som solen. Lunar är när dina Familiarisar tillhör olika element. Till exempel tiger och säl. Det är inget specifikt element i fokus. Precis som månen är det fler. Och Stellar. Huvudaspekten. Stella betyder stjärna. Så det perfekta namnet för de originella Stjärnfödda. Varför de kallas Stellarer är för att deras båda Familiarisar tillhör Själens element. Alltså två var. Det finns så många stjärnor där ute. Lika så finns det flera element inom Familiarisarna och dig. Stellarer har stor magisk potential. Om fel personer får Stellarernas krafter kan utkomsten bli förödande.
Krafterna...

Min dörr flög upp och jag stängde snabbt boken.
"William! Vafan??! Knacka innan du invaderar mitt rum!" utropade jag irriterat.
Min pappa såg generat på mig och kliade sig i nacken.
"Förlåt Blair, vanligtvis kan jag okupera Joshs rum utan problem," skrattade han nervöst och undvek min brännande blick.
Jag fnös.
"Men jag är inte Josh. Vad vill du?"
Jag vet att det kanske var rätt oförskämt, men jag orkade seriöst inte bry mig.
Williams blick gled till boken i mina händer. Jag stelnade till och la handen över boktiteln.
"Du är Stjärnfödd Blair," mumlade han.
Jag rynkade pannan.
"Jag vet."
Han skakade på huvudet och suckade.
"Får jag komma in?"
Jag suckade och nickade långsamt. William klev in i mitt rum och satte sig på sängen.
"Du vet... Författaren till boken i dina händer var vän med mig och din mamma," började han och såg på föremålet i min hand.
Jag la huvudet på sned.
"Var hon med i Midwinter Overture?"
William nickade.
"Både jag och Amanda har kommit fram till att ni ungar är redo."
"Redo för....? Puberteten? För den har vi redan kommit in i," muttrade jag.
William himlade med ögonen.
"För sanningen."
Jag såg storögt på honom och var helt mållös. Han hade redan rest på sig och gått ut ur rummet när jag kom på fötter och rusade efter honom. I vardagsrummet satt redan mamma, Dom och Josh tillsammans med alla Familiarisar. Winter och Flare var redan där och hade rullat upp sig med Night och Ember.
Lava hade placerat sig i Joshs ansikte. Usch. Jag hade verkligen inget emot spindlar men att ha en stor fågelspindel i fejset... Öh, nej tack.
Ett rytande hördes och klampande steg kom emot mig. Jag såg förvånat åt det hållet och mot mig kom något silvrigt flygandes. Med ett överrumplat stön fångade jag tingesten och var nära på att tappa den. Metalica spann nöjt och somnade i min famn. Williams konstgjorda/artificiella, kalla det vad du vill, Familiaris Metalica kunde förminska sig så nu var hon stor som en valp. Jag satte mig på soffkanten med det lilla monstret i armarna.
"Så. Berätta sanningen nu," uppmanade jag.
"Blair... Pressa dem inte," sa Dom.
"Jag vet, jag vet Vips. Men jag har varit i livsfara två, haha nej tre gånger, nu. Två av dem på grund av Drake Archer," muttrade jag.
"Ursäkta, sa du tre gånger?? När skedde den tredje????" utropade mamma panikslaget.
Jag himlade med ögonen.
"Rulla inte ögonen mot mig unga dam!" läxade hon upp mig.
"Nej. Det var inget viktigt," mumlade jag.
"Inget viktigt," fnös Dom.
Jag slängde en irriterad blick mot min bror.
"Låt oss bara säga att det involverade WinterBlairBlitz, östra flygeln och många oroliga individer," skrattade Josh som hade varit tyst hela tiden. "Och juste! Skallgång!"
"Jaja skit i det. Berätta nu!" sa jag otåligt.
Mamma och William utbytte en blick som sa så mycket till varandra, men som vi andra inte skulle förstå.
"Okej... Så här ligger det till..."

✯❄︎✯

~Peter~

"Herregud. Du ser ut som ett lik!"
För det gjorde han verkligen. Zac. Han var blekare än vanligt, och tro mig, det är blekt det, mörk under ögonen och hade en matt blick.
"Tack för komplimangen, Lynch," muttrade han och slängde sig på min säng.
Yup, på sistone hade vi på något sätt hittat varandra. Woooh, bonding!
"Why is that?" undrade jag och satte mig på sängkanten.
Han såg på mig med döda ögon. Hans läppar var spruckna, som om han inte druckit så mycket på flera dagar. Rösten slightly raspig.
"En person. Blair," viskade han.
Jag stelnade till och rynkade pannan.
"Vad är det med henne?"
Zac fnös.
"Du är verkligen trögtänkt ibland."
Jag la huvudet på sned och tänkte efter. Vad kunde ha med Blair att göra som fick Zac att bli en zombie? Om inte... Oh jösses...
"Gjorde ni....?" började jag, men tonade ut. Frågan hängde i luften.
"Slut? Ja," suckade han och slöt ögonen.
Mitt hjärta tog ett skutt. Inget mer. Ett enda. What...
"Vem av er...?"
"Jag," muttrade han.
"Du? Varför gjorde du slut? Du är väl fortfarande kär i henne. Med tanken på hur du mår just nu," sa jag.
Han slog upp ögonen och gav mig ett bistert leende.
"Jo. Jag är fortfarande kär i henne. Så mycket. Men det var redan ödes beseglat. Jag förstod det nog redan när jag frågade chans på henne," suckade han och fick en rynka i pannan.
"Vad menar du?" undrade jag en aning nyfiket.
Han kastade mig ett svagt flin.
"Det står nästan skrivet i stjärnorna vem det är som är den rätte. Den rätte för henne."
Nu var det min tur att rynka pannan. Vad menade han med det?
"Åh Gud. I will never experience love again. Tragic old me will be alone forever," suckade Zac.
Jag gav ifrån mig ett abrupt skratt.
"Zac. Du är en idiot. Det klart du kommer uppleva kärlek igen. Herregud, du har precis fyllt 15. Om vi förmodar att du blir 100 år så har du bara levt 15% av ditt liv. Under de andra 85 procenten kan jag försäkra dig att du blir förälskad i någon."
Zac suckade tungt och satte sig upp.
"Ja. Kanske någon av alla de 85 procenten. Förmodligen när jag är 87 bast och en gammal, torftig gubbe. Då blir jag väl kär i en bräcklig gumma så har vi kanske något år innan någon av oss dör av ålder eller någon smärtsam sjukdom. Snacka om lycka!" skrattade han hjärtlöst och fnös.
Jag himlade med ögonen.
"Var inte så melodramatisk nu. Jag lovar och svär att du kommer finna någon innan 30 iallafall."
Han hummade frånvarande till svar.
"Visst."
Vi satt tysta. Jag betraktade honom fundersamt. Vad menade han med att han redan visste? Att det inte skulle funka. De hade det ju jättebra? Men ändå högg det till i bröstet varje gång jag föreställde mig Blair med Zac. Wtf??
"PETER!!!" vrålade Lucy nerifrån köket.
Jag suckade tungt.
"Jag är snart tillbaka. Plikten kallar," muttrade jag och reste på mig.
Zac gav mig ett svagt, medlidsamt leende och sjönk ner i min säng igen.