Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. Allt verkade vara mitt fel på sistone. Att min syster råkat illa ut var mitt fel. Att Sun blivit fångad som tatuering ett tag var mitt fel. Att Helica stuckit var mitt fel. Och framför allt, att Zac hade tappat kontrollen över sin magi var mitt fel. KAN INTE HELA VÄRLDEN BARA DRA ÅT HELVETET??? (A/N: Same Peter. Same.) "Klandra inte dig själv," sa en bekant röst. "Åh toppen. George the Wild är här för att rädda dagen," muttrade jag. George skrattade och flinade mot mig. Han slog sig ner på soffan mittemot mig. "Det är inte ditt fel. Att alliansen skapades var för att ni båda ville skydda Blair," sa han mer allvarligt. Jag suckade. "Jo kanske men..." "Men?" undrade George. "Men det var jag som bad om det. Att skapa alliansen," avslutade jag. George började skratta. "Du är så korkad Pete." Jag fnös. "Tack för komplimangen. Dessutom, har jag inte sagt åt dig att inte kalla mig det???" George gav mig ett varggrin. "Jag menar allvar. Zac gick med på alliansen. Så allt ligger inte på dig." Jag såg på honom en lång stund. Alltså riktigt studerade honom. Han hade förändrats mycket på två år. Första gången jag mött honom hade jag hela tiden i åtanken att jag ville strypa honom där och då. Hans positivitet och vilda beteende störde mig. Visst, han var fortfarande samma George jag känt för två år sedan, men han hade definitivt mognat. Han kunde tänka i andra banor. Vidga sitt perspektiv. Det respekterade jag honom för. Att se saker som andra såg det var inte alltid enkelt. Kanske var det därför han var bra på att läsa av människor. Georges läppar ryckte till och drogs upp i ett brett leende. "Vad? Du har stirrat på mig i fem minuter nu. Don't tell me you're turning gay for me Pete," retades han. Jag tappade hakan och stirrade på honom. "Chilla. Jag skämtade bara," garvade han. Jag grimaserade och himlade med ögonen. "Haha, jättekul George. Du var mig en riktig skojare du." "Det vet du," log han. Jag skakade lätt på huvudet. "Nej, du är väl mer intresserad av... Blair!" utropade han. Mina ögon vidgades. "Nej, din korkade ödla. Vad får dig att tro det???" snäste jag. Nope. Peter Lynch gillar ingen. Ingen alls... "Vem är en korkad ödla?" undrade Zac. Jag vred på huvudet och mötte hans stålgrå blick. "George," svarade jag. "Inte alls," muttrade George och la armarna i kors. Zac flinade och satte sig bredvid mig med benen i kors. "Jag tror det rätta ordet är, så som min käre bror säger, mongo-ollon." George tappade hakan. "Sen när har ni två av alla blivit så nära? Ni brukade bråka om minsta lilla sak och det kunde sluta i kaos. In fact, så minns jag det som igår," skrattade han och hans mörkt, mörkt bruna ögon glittrade till. Zac himlade med ögonen. "Det var då det. Nu har vi väl insett att vi faktiskt kommer rätt bra överens. Men nu till det ni pratade om innan jag kom hit. Varför är George korkad?" Jag flinade. "Glöm det." "Åh nej du, vi ska fortsätta prata om Bl..." började han med blev avbruten. "Sitter ni verkligen här och pratar tjejer?" ljöd den återstående rösten. Ricky stod med en... bilmotor? I famnen... "Öh.... Ricks... Varför har du den där med dig?" undrade George förbryllat. "Det är för ett projekt jag håller på med," förklarade Ricky och konkade bilmotorn till sitt rum. När han återvände ploppade han det i soffan bredvid George och mittemot Zac. "Men seriöst dock... Tjejer?" undrade han med svag röst. George flinade lömskt. "Ja, hur går det med Vera egentligen Ricks?" Ricky stelnade till och blev knallröd i ansiktet. "Oooo, någon är intresserad av Ve-" började Zac med ett litet leende på läpparna. Jag var glad att han inte tänkte på Blair för tillfället. "Jag tycker vi ska prata om dig och Amber!" ropade Ricky högt med svag panik lysandes i ögonen. "Vem har en FUCKING CRUSH PÅ MIN LILLASYSTER???" röt Vera. Ricky ramlade av soffan och såg skrämt på tjejen med vida ögon. George stelnade till och mötte min blick med fasa. Zac höll för munnen för att hindra ett skratt från att komma ut. Jag själv flinade bara. Blair såg nervöst på sin vän som nu gärna ville mörda någon. Eller rättare sagt, ville mörda George. Fast det visste ju inte Vera, än. Att det var George hon skulle döda. "Eh... Vera... Amber är din tvilling om du minns..." fick Blair fram. Wow, till och med Blair var rädd för en rasande Vera. Vila i frid, George. "För att vara petig så är jag egentligen född en dag tidigare än henne så... Hon är visst min lillasyster Blair," fnös Vera. Blair himlade med ögonen. "No need to go berserk, Roni," suckade hon. "Ingen rör Am, hör ni det? Ingen!" fräste Vera bitskt. Vi alla höll upp händerna i luften. "Okej. Vi ger oss," pep Ricky. "Gör vi?" sa George tvekande. "Ja, det gör vi," muttrade Ricky irriterat. Nej. Ingen ville handskas med en arg Vera. "Bra. Då är det avklarat. Nu tycker jag att vi drar till middagen. Det har varit en rörig dag idag," suckade hon med ens mycket lugnare. "Förlåt," sa Zac. Alla såg på honom. "Va?" sa George. "Det var jag som orsakade kalabaliken. Förlåt," sa han och såg ner i marken. "Det är ordnat nu så ingen av er ska ta på er skulden," sa Blair och la armarna i kors. Hon spände blicken i mig för att sedan övergå till... sitt ex. Huh, det var något nytt. Vi båda nickade tillslut. "Bra. Då var det avklarat. Kom mina så kycklingar!" skrattade Blair och släppte ut sina Familiarisar. Jag skakade lätt på huvudet samtidigt som allas Familiarisar trädde fram. Sun strök sig mot mitt ben och spann. Jag böjde mig ner och klappade henne lite snabbt. Jag följde efter resten av Victory ut ur grupprummet. Matsalen var halvfull. Vi satte oss vid ett av långborden. Det fanns tillräckligt med plats för fyra till. De norpade några från CrimsonKnights. Som tur var var det bara Riley, Grace, Simon och Elina. "Hej, Peter!" log Grace brett och flashade sina kritvita tänder. Riley slog till hennes arm och log sedan skyggt mot mig. Jag såg avvikanden på dem. "Hej Grace, Riley." Grace log bredare och såg på mig med en konstig blick. Nästan som om hon... Jag ryste till och såg tillbaka på maten. Jag kände någon se på mig så jag sneglade tillbaka på flickorna från CrimsonKnights, men de var upptagna med att kivas med varandra. Jag rynkade pannan och såg åt Victorys håll. Blair såg på mig med en rynka i pannan. När hon märkte att jag såg tillbaka på henne log hon lite och återvände till maten. Min blick gled till bänkplatsen mellan Blair och Riley. Där låg Flare och Silver. Flare klart irriterad och Silver som förmodligen försökte prata med henne. Där ser man. Jag såg upp på Blair och vickade på ögonbrynen. Hon sprack upp i en fint leende och började skratta tyst. Även Familiarisar blir kära.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
Hej allihopa! Okej, så några kanske undrar vad jag menar med L.OT.A. Jo, på fredag kommer jag att publicera en liten "överraskning" kan man väl säga. Berättelsen kommer faktiskt att vara ett bidrag till en tävling som ett bokförlag håller och jag skulle bli jätteglad om ni ville läsa den när den är ute här på Wattpad!❤️ Den kommer vara mer bearbetad och ha en stil som kanske är mer "mig", Idk😂 //Med kärlek, Sarilia
