[|33|]

82 9 2
                                    

Scheiße

~Zac~

Betyg. Det var det sämsta konceptet som någonsin kommits på. Jag förstod inte vad det var bra för. Betyg. Nej tack, jag avstår helst. Jag må vara flitig när det kom till skolan, men jag avskydde, verkligen avskydde, att bli bedömd på det jag gjorde. Känslan av att inte vara bra nog... Jag behövde inte mer av den nu.
"Jorden anropar Zac."
Jag blinkade till och såg upp på Kevin. Det var lektion i överavancerat element och mentorerna deltog idag för att hjälpa Avock att övervaka det praktiska provet. Tanken på att Kevin skulle hjälpa till att bedöma mig gjorde mig en aning lugnare, men det betydde inte att jag var okej med betygen.
"Förlåt, ja?"
"Det är dags för den första delen av provet," sa han och gestikulerade mot den kompakta bubblan av rent mörker som svävande mellan oss. Den såg ut som ett svart hål som hotfullt slickade sin omgivning med sina skuggliknande tentakler. Jag sneglade mot Wind som stod intill Claw.
'Det kommer gå bra, Zac! Tro på dig själv!' peppade hon och fällde ut sina vingar för att slå lite med dem. Claw visade sina tänder, men Wind ignorerade honom.
'I sure hope so,' mumlade jag och höll upp händerna mot mörkret.
Det jobbiga med dessa examinationer var att vi oftast var tvungna att slå ut det motsatta elementet, vilket kunde vara extremt svårt i vissa fall. De var systerelement, men på samma gång var de så långt ifrån släkt de kunde vara. För att klara denna del av provet var jag tvungen att slå ut Kevins mörker med mitt eget ljus. Jag var osäker på ifall jag hade så mycket ljus inom mig. Med ett djupt andetag kupade jag händerna under klotet.
"Lux, venias et luceas in manibus meis. Has tenebras reprimeas."
Mina händer började lysa i ett intensivt sken. Fortfarande med magin koncentrerad på mina händer höjde jag dem försiktigt för att varsamt trycka dem mot mörkrets undersida. Först var det enda som syntes ett dunkelt sken ifrån min hud som låg mot klotet. Som när man höll en ficklampa mot handen, men sen så började strålar av ljus att penetrera klotet för att stråla ut på andra sidan i en många olika riktningar likt en diskokula, för att sen... Ta över. I mina händer höll jag nu ett klot av ljus.
"Ljus, check. Utförande 100, tid 75, kapacitet 80, styrka 90, generell helhet 85," mumlade Kevin för sig själv samtidigt som han antecknade på skrivplattan han höll i händerna. "Bra jobbat, Zac. Vi kan gå över till rum nu."
Wind skriade till och lyfte från marken för att flyga runt mig.
'Jag visste att du skulle klara det.'
Jag log mot henne och lät mina fina örn ladda på min arm. Claw tassade tyst efter oss när vi följde med Kevin till den del av rummet som hade hand om kaosents element.
"Jag tror inte du kommer ha så stora problem med denna," sa han och gestikulerade till mig att jag skulle ta plats på den öppna ytan. Försökte han... Uppmuntra mig? Vem var detta och vad hade han gjort med min Kevin?! Men jag gjorde som han ombett. Han gjorde tummen upp mot någon och jag såg förvirrat upp. Plötsligt föll en vas mot mig i hög hastighet. Med vida ögon såg jag mot Kevin. Bredvid honom fanns ett bord. Åh... Nu förstod jag. Jag fångade vasen och förflyttade mig till bordet för att placera den på dess yta. Bakom mig hade fler saker redan börjat falla. Så snabbt som möjligt började jag teleportera mig omkring för att fånga objekten. Emellanåt materialiserade jag mig vid bordet för att ställa ner sakerna. Detta pågick under fem minuter. När det slutade falla grejen sjönk jag utmattat ner på golvet. Aldrig hade jag använt rum så mycket under ett så kort tidsspann förut. Det var minst sagt dränerande. Medan Kevin nickade för sig själv och kryssade för saker på sitt papper såg jag mig omkring. Blair var i full gång med att sakta ner pistolkulor, Peter fick halva salen att slukas av mörker, Vera hade precis börjat med det jag avslutat och George väckte liv i en trollslända. Den enda i Victory som inte var här var Ricky, men det var för att han inte hade haft fallenhet för ett enda andrahandselement. Detta hade förvånat mig djupt då han själv var Själsillusionör, så varför kunde han inte utöva något av de 6 andra elementen? Det förblev ett mysterium för mig.
Med oss var även Destruction och Fire Ninjas. Det var kort sagt fullt upp.
"Rum, check. Utförande 100, tid 100, antal 100, styrka 95, generell heltalet 100."
Jag blinkade förvånat till. Verkligen? Kevin måste ha känt min blick på sig, för han såg upp på mig med de där irisarna som imiterade hans mörka klot han kunde frammana med sin magi. De speglade oftast ingenting, trots att man sa att ögonen var själens spegel, men nu... Det var något underligt som simmade i dem när han såg på mig. Jag kunde bara inte sätta fingret på det.
"Ja?"
Jag blinkade till och såg generat bort. Med sin blick lyckades han alltid få mig att känna på ett visst sätt. Det var som om han kunde se igenom mig med de där svarta hålen till ögon. Det var skrämmande.
"Nej... Inget. Gjorde jag verkligen så bra ifrån mig?"
Kevin såg på mig under tystnad.
"Det är inte många i din ålder som klarar av att fånga alla objekt och ställa de på bordet innan nästa faller i golvet. Jag missade 30 stycken när jag tog provet."
Jag såg förvånat på honom. 30 stycken?!? Det va visserligen 100 saker som föll och 70 var ett högt antal, men Kevin? Kevin som var så skicklig och stark.
"Nej, nu skämtar du."
"Inte det minsta. Har jag någonsin varit en sådan som säger saker på skoj?"
Jag rynkade pannan. Nej, har var ju inte det.
"Kom igen, du har ett prov kvar," sa han och nickade mot krukväxten framför mig. När jag såg på den fick jag en märklig känsla av déjà vu. Det var ingen lilja denna gång, utan en guldpalm. En död guldpalm.
"You know the drill."
Jag tog ett djupt andetag och ställde mig framför växten. Den var nästan lika lång som mig själv. Den skulle definitivt behöva en bra mängd mer livsessens än liljan.

✯❄︎✯

~Kevin~

Jag höll med Cora. När det kom till Zac alltså. Att han var underskattad. Jag var medveten om all skit han hade fått på grund av Windwing. Hela hans familj hade knutit band till Eldfamiliarisar som var kattdjur. Flamethrow, Darkfervor, Thundersword, Pyroash and CarbonCandle var starka Familiarisar. Hela Cartwrightfamiljen var kända för sin fallenhet för eld. Sen kom Zac. Det var till och med så att folk hade skvallrat om det. Jag visste inte om Zac själv visste vad som hade sagts om honom under hans första år på Aris. Jag tvivlade inte på att han hade fått några sneda blickar från sina föräldrar, och om inte av dem, hans andra släktingar som mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder, kusiner, sysslingar, bryllingar... De var en stor familj. Men se på honom nu. Han var skickligare än Bridget och säkerligen skickligare än Jonathan. Jag tvivlade inte på att han skulle motbevisa sin familj. Windwing skränade till, som om hon anat vad jag tänkte på. Ett extremt ovanligt försök till någon form av leende tog plats i mitt ansikte. Hon var trots allt inte så jobbig.
Jag vände blicken mot Zac igen. Jag skulle trots allt medbedöma honom. Han stod med ögonen slutna. En rynka av koncentration hade gjort sig närvarande i hans panna.
"Dypsis lutescens, cum vita opplearis, vita mea. Cum patentia opplearis, cum firmitate opplearis. Ad vitam denuo exciteris."
Zacs hud började lysa så att hans blodådror blev synliga. Små små korn av ljus, livsessens, började pumpas ut i blodet och reste genom ådrorna. Zac hukade och lät de gyllene dropparna tränga sig ut ur hans fingerspetsarna för att landa i jorden som omslöt den döda guldpalmen. Essensen sögs upp av jorden och började lysa starkt i ett varmt, gyllene ljus. Det spred sig likt en blomma i vackert mönster. Rötterna tog till sig substansen och färdades genom stammarna ut till de långa, smala bladen. Plantan fick åter sin gröna, ljuvliga färg och rätade på sig. Den nästan svajade med liv i det stilla rummet. Jag hade aldrig sett någon använda sin livsessens på det viset. Självklart visste jag att alla magiker utförde sina andrahandselement på olika vis. Innehavare av rum uppgav olika känslor när de teleporterades beroende på element, ljus kunde genereras på olika sätt precis som mörker kunde. Så jag var inte förvånad. Det som förvånade mig var att Zac tidigare inte hade uppvisat detta sätt. Förra gången med liljan hade det varit som pollen, ett ganska vanligt sätt. Nu var det som om han vattnade guldpalmen med sitt liv.
"Mr Cartwright," sa Avock och fick mig att rycka till. Zac såg förvånat upp på honom med sina silvriga irisar. De var motsatsen till mina egna. Så ljusa och fyllda med liv. "Jag måste säga att du överskridit mina förväntningar. Bra jobbat."
Han log varmt mot Zac för att sen gå vidare. Zac stod mållöst kvar och såg på mig med vida ögon. Sen sprack han upp i det mest spröda lilla leende jag någons skådat. Det var då jag insåg det. Jag hade känslor för Zachary Cartwright. Scheiße.

 Scheiße

Oops! Questa immagine non segue le nostre linee guida sui contenuti. Per continuare la pubblicazione, provare a rimuoverlo o caricare un altro.

✯❄︎✯

Jag är medveten om att mitt latin är lite stapplande och jag är inte den bästa på det, men det bör iallafall vara hyfsat korrekt latin... aNyWaY, Kevin och Zac!!! Har längtat efter att kunna skriva detta hihu🤭
//Sarilia

Familiaris Academy ~ Emerald TraitorDove le storie prendono vita. Scoprilo ora