Jag slängde mig åt sidan för att undvika Hectors öppna käftar. Han hade redan bitit mig en gång. Det räckte med det. 'Blair!' Jag sträckte ut handen mot Flare. "Vínculo!" Irisarna krusade sig och öron morfades till större pälstäckta samtidigt som en svans bröt sig ut från svanskotan. Vi såg med ens mycket tydligare och visade tänderna mot Hector. 'Ni har kommit en lång väg sedan vi senast sågs.' "Du är inte kontrollerad. Varför stannar du vid den Vilande Drakens sida?" 'Av vissa anledningar.' "Av samma anledningar som du attackerar oss?" 'Jag är inte ute efter att skada er. Jag behöver bara Blair.' 'Då har du otur, grabben,' morrade Winter och gick hotfullt mot den andra vargen. Hector visade tänderna och föll ut mot Winter som lätt hoppade åt sidan för att gå till attack. Vi höll oss tillbaka medan vi såg på de två vargarna. Winter var större och hade mer massa än Hector, men Hector var en shuck, en skuggvarg som kunde manipulera sin kropp efter vilja. Därför förvånade det oss inte heller när han växte sig större än Winter. "Varför behöver du Blair?" 'Jag bara behöver henne.' "Varför?" 'För att Dominula vill ha henne.' "Dominula? Raven?" 'Säg inte hennes namn!' "Är du rädd för ett namn?" 'Nej, men hon dödar alla som säger det.' Vi riktade vår hand mot Winter. "Vínculo!" Vår förenade form föll ner på alla fyra tassar. 'Vill du ha Blair får du ta dig förbi oss alla.' 'Gör det inte svårare än vad det redan är. Skingra er.' 'Vad vill hon ha Blair till?!' 'Jag vet inte. Allt jag vet är att Hon vill ha Blair. Om jag inte återvänder med henne kommer någon jag bryr mig om råka illa ut.' 'Vem, Hector? Vem där kan betyda så mycket?' 'Drakes halvbror, Nick.' 'William nämnde honom.' 'Han är en snäll pojke. Liten och oskyldig. Han förtjänar inte att straffas.' 'Ta honom därifrån då.' 'Det är inte så lätt. Dominulas ställe kryllar av vakter och anhängare. Man kan inte bara förvänta sig att tassa förbi dem med huvudet i behåll.' 'Du står nära Drake.' 'Drake vill samma sak som jag.' 'Vill han?' 'Det klart. Det är trots allt hans bror vi talar om.' 'Vi visste inte att Drake hade ett hjärta.' 'Ett hjärta har han allt. En aning förvridet och plågat, men ett hjärta icke desto mindre.' 'Ja, vi antar att alla har ett... Men vi kan inte låta dig ta Blair. Du vet att Hon kommer göra något ont mot henne. Det vill du väl inte?' 'Nej, självfallet inte.' 'Så gör det inte.' En suck lämnade Hector och han intog en avslappnad ställning. Han såg besegrad ut. Delad. 'Okej, jag gör det inte.' "Blair!" Vi vred på vårat huvud. "Hector..." 'Peter. Trevligt att se dig igen. Jag hoppas min syster mår bra.' "Jag har inte sett Helica så mycket på sistone. Hon letar efter dig." 'Hon kommer inte finna mig.' "Winter, Blair, Flare, kan ni skingra er?" 'Disipar.' "Vi har börjat bli ganska bra på det där," mumlade jag och blinkade några gånger. "Ja toppen. Kul. Kom igen. Vi måste ut nu. Zac och Kevin gick för att leta reda på resten av Victory," manade Peter och drog upp mig på fötter. "Okej, kom igen guys. Du med Hector. Du klarar dig bäst med oss." 'Jag tror inte...' "Du vill väl få ut honom därifrån? Det gör du inte bättre död." 'Okej.' "Är du okej?" frågade jag Peter när vi hade börjat röra på oss. Allt var stilla och tyst nu. Förhoppningsvis hade alla hunnit ta sig ut i tid. "Ja, allt är bra med mig. Zac har brutit benet, men för övrigt tror jag han mår bra. Jag vet dock inte hur resten av Victory mår." "Okej," sa jag och nickade. När vi gick igenom gångarna och trängde oss fram genom den raserande skolan var den nästan helt oigenkännlig. Det var fullkomligt absurt att se Aris såhär... Trasig och bräcklig. 'Skolan går att bygga upp igen,' sa Hector där han tassade tyst bredvid oss. "Ja, jag antar det," mumlade jag lågt. Plötsligt reste Hector ragg. Winter visade tänder och Sun röt lågt. Flare intog försvarsposition. "Vad är det?" frågade jag och såg på dem. 'Andromeda.' Jag och Peter såg upp på varandra med stora ögon och ställde oss rygg mot rygg. 'Var?' 'Runt om oss. Överallt.' Ljudet av klapprande hovar kom närmare och närmare. "Queimar." "Tenebris bulla." Alla fem var på spänn. 'Vad ni än gör, ge inte ifrån er några plötsliga rörelser,' sa Hector lågt. 'Hon är en aning... Sprättig.' 'Aight.' Hovarna dånade nu mot stengolvet. Mot oss kom en stor häst. Pälsen var svart och blank. Stoets man fladdrade självmant i lila, grönt och blått. Den glimmade av stjärnljus och såg ut att nästan leva. Hästen frustade och genom näsborrarna blåstes lila, glittrande luft ut. Dess svans var av samma material som manen och svängde hit och tid. I hennes ögon såg det ut som en hel galax bodde. Andromeda gnäggade till och stegrade sig. 'Gör er beredda!' Jag följde den konstgjorda Familiarisen med ögonen. När hennes hovar slog i marken började ytterligare en skakning dra igenom Aris' bräckliga väggar. "Det där låter inte bra," mumlade Peter lågt. Allt jag kunde göra var att skaka på huvudet, trots att han inte kunde se det. 'Andromeda,' sa Hector självsäkert. Stoet frustade och gick sakta mot oss. 'Dansar du med fienden, Hector? Det kommer inte Dominula gilla.' 'Jag råder dig att gå iväg från det här.' 'Hah! Varför? Är inte det där Hunter-flickan? Var det inte ditt uppdrag att ta med henne till Dominula?' 'Inte idag, Andromeda.' 'Om inte du kan, då gör jag det.' 'Andromeda, vänta!' Hon lyssnade inte utan stegrade sig igen för att börja galoppera. Vi alla var tvungna att slänga oss åt varsitt håll för att undvika att bli nedtrampade av hennes hårda hovar. Men då, mitt framför ögonen på oss försvann hon. "Vad i..." mumlade Peter och såg sig om. 'Hennes element är rum och rymd,' sa Hector. 'Gör er beredda.' I samma sekund tog Andromeda form bakom Hector och kolliderade med honom. Shucken flög några meter i luften, men innan han slog i marken löstes han upp till en skugga som nu förenades med golvet. Den mörka skepnaden pilade mot hästen och tog tredimensionell form mellan hennes fyra ben. Han bet till om bakbenet och stoet sparkade bakut för att försöka kasta av sig honom, men Hector var envis och vägrade släppa taget. 'Nu!' Jag slungade iväg klotet av mörker mot Andromeda och Peter skapade en cirkel i luften som han sen skickade en stor stråle av eld igenom. Hästen gnäggade till och precis innan både träffade henne försvann de. Istället träffades jag av något som fick mig att falla. Bredvid mig lyckades Peter nätt och jämt undvika sin egen eldstråle. 'Tror ni verkligen att ni kan besegra mig?' skrattade Andromeda och sparkade iväg Hector så att han slog in i väggen. Bakom henne hoppade Flare upp, med ett eldklot vid svansen. Hon slog en volt i luften och kastade det mot Andromedas huvud. Det träffade och hästen frustade lågt. Winter ylade till och tillsammans med Sun sprang han för att möta Andromeda head on. Sun röt högt och fick en stråle av koncentrerat solljus att skickas mot hästen. Hon stegrade sig och undvek den genom att teleportera sig. Winter vred sig i tid för att träffa henne med ett dussin missiler av is. Deras teamwork var enastående. Allt jag och Peter kunde göra var att se på. Hector hade nu kvicknat till och anslöt sig till de tre Familiarisarna. Andromeda ruskade på sig. 'Nog!' Hon ändrade mål och galopperade i full fart mot mig. Winter sprang längs hennes sida och försökte stoppa henne genom att hoppa på henne, men plötsligt teleporterades han och var påväg rakt mot Sun. Flare och Hector gjorde samma sak, men förflyttades av hästen så att de istället kolliderade med varandra. Peter tog tag i min handled och lät oss dematerialiseras innan hästen träffade mig, men precis när vi tagit form slog hon in i oss från sidan. Peters grepp om mig släppte och vi tumlade båda åt olika håll. 'Hon är starkare än tidigare,' stönade Hector och reste på sig. 'Hon har tomrummet till sitt förfogande. Hur ska vi kunna besegra henne om hon bara flyttar på oss så att vi attackerar varandra?' sa Flare och hjälpte Sun upp på tassarna. Innan någon hann svara var Andromeda plötsligt över mig. Het luft puffade ur hennes näsborrar. Jag såg på varelsen med vida ögon. "Blair!" Jag tog ett djupt andetag och lät min egen magi imitera Peters. En konstigt känsla drog över mig och i nära sekund satt jag bredvid honom. Jag andades häftigt och viljan att spy var prominent, men det var mycket bättre än förra gången. 'Andromeda, sluta med detta,' sa Hector. 'Det är ingen idé. Dominula är ändå inte nöjd med dig. Hon kommer aldrig vara nöjd, oavsett vad du gör.' 'Säg inte åt mig vad jag ska göra, Hector.' 'Jag säger bara sanningen.' 'Din sanning är falsk.' 'Är den verkligen det?' Andromeda fnös. Hon gick några varv runt sig själv och piskade med svansen. 'Så hon kommer inte vara nöjd om jag tar med flickan till henne?' 'Nej. Du är inte vad hon vill ha. Precis som Floreo inte var det. Precis som Stormer inte var det eller Metalica, så är inte du det heller.' 'Lögner!' Hon slog hårt ner med hovarna i golvet så att det ekade och började skaka igen. Jag såg oroligt på Peter. Han hade insett samma sak. Om Andromeda tappade kontrollen skulle hon börja rasera skolan igen. Då var vi dödens. 'Lyssna på mig! Dominula blir inte nöjd förrän hon var skapat den ultimata Familiarisen. Du är långt ifrån det så snälla, sluta med det du gör.' 'Om hon nu är som du beskriver henne, Hector. Då ska jag göra henne ont,' sa Andromeda och ruskade på huvudet för att återigen låsa in sig på mig. Peter drog upp mig på fötter. 'Då ska jag döda dig, Hunter.' En stegring till och allt började falla sönder och samman. Familiarisarna kämpade för att undvika stenblocken som var större än de själva. Hector sjönk ner i sin skuggform och jag och Peter tvingades skiljas åt. Från ingenstans materialiserade sig Andromeda framför mig. Jag höjde kvickt händerna och skapade en sköld som tryckte emot hennes anfall. Hon var stark. Jag kände hur mina fötter gled på golvet och såg hur den skyddande barriären började spricka. Bestämt tryckte jag på för att mota bort henne. "Blair, du måste bort därifrån! Annars krossas du mot väggen." Jag sneglade bakåt när Peters ord nådde mig. Mycket riktigt närmade sig väggen mig. Jag vände blicken framåt för att se bortom Andromeda. Peter hade förvandlat Sun och plockat upp Flare i famnen. Winter stod vid hans sida. 'Blair! Sammanstråla med mig!' 'Jag-Jag kan inte! Om jag gör det måste jag släppa skölden!' Andromeda tryckte på hårdare. Jag gav ifrån mig ett ansträngt ljud. Hon var så mycket starkare än mig. Det här skulle inte gå. Sammanbitet försökte jag hålla uppe barriären. Plötsligt lättade trycket och för en sekund trodde jag att hon hade gett upp, för att i nästa känna att hon slog emot mig med förnyad kraft. Med stora ögon beskådade jag sprickor löpa längs den genomskinliga ytan för att krackelera och slås sönder i kaskader av skärvor som löstes upp i luften. Jag stålsatte mig för det som skulle komma. Men det kom aldrig. Ögonen som jag automatiskt hade slutit slogs upp. Min hjärna arbetade långsamt. Först la jag märket till det varma och fluffiga i mina händer. Sen den pirrande känslan på min hud vid sidan. Millisekunden efter såg jag vit päls i ögonvrån. Mina ögon såg på Andromeda. Men bakifrån? Då hördes ett brak och ett kväljande knas. Ett hål hade slagits sönder i väggen som nu skapade en öppning till en annan korridor bredvid. Jag släppte Flare och började springa. Runt om mig saktade tiden in. Bokstavligen. Sten föll i slow motion, ljuden var dova och deformerade och Andromeda såg ut att röra sig i vatten, men jag. Jag sprang som aldrig förr. Förbi stoet, igenom hålet och föll ner på knä. Jag stirrade på scenen framför mig. Han låg på marken med tom blick och blek hy. Orörlig. Tårar smekte mina kinder. "Snälla dö inte..."
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
