Jag drog in Bella i en kram. En lättad och tacksam kram. "Hur ska jag någonsin kunna tacka dig?" suckade jag och drog ifrån för att se på henne. Hennes kinder var svagt rosiga. Så olikt Belladonna Serpentarian. "Det var verkligen inget," muttrade hon. "Jag bråkade lite hit och dit, men vi lyckades komma fram till en kompromiss. Hur mår dina föräldrar?" "Det var inte ingenting, Bella," log jag. "Och de mår bra. Jag och Karon kan äntligen ta en paus från att jobba och återvända till skolan." "Juste, du försvann ett bra tag från skolan förra året," sa Bella med en rynka i pannan. "Hur har det påverkat dina betyg?" "Det är lugnt. Det praktiska är inget problem och alla professorer jag hade gav mig läxor att arbete med gällande det teoretiska. Jag deltog på så många prov jag kunde. Det räcker för att komma in där jag vill," försäkrade jag henne. Hon hummade till och nickade långsamt. "Om du säger det så..." Jag skrattade till och drog in henne i ännu en kram. Jag kunde äntligen gå i skolan igen med mina vänner, såsom det skulle vara. Bella trasslade sig plötsligt ut ur min famn och så... Pressades hennes läppar mot mina. Jag spärrade förskräckt upp ögonen och drog ifrån. "Bella... Jag kan inte... Jag visste inte... Cora..." Den yngre flickan såg på mig med stora ögon. "Shit. Förlåt. Det var inte meningen," utropade hon och höll sin hand för munnen. Ansiktet blossade som bara förr. "Fuck. Säg inget till Cora!" "Jag måste nog tyvärr det. Ta det inte personligt. Du är en underbar människa, under allt som du visar upp för andra, och jag är extremt tacksam för allt du gjort för mig och min familj, för alla om påverkades av Serpent-krisen, men jag är redan kär i Cora," bad jag om ursäkt. Bella suckade och tog sig för pannan. "Jag är en idiot. Seriöst, förlåt. Jag vet inte vad som flög i mig." "Det gör inget, Bella. Du kommer hitta någon som älskar dig för den du är, det tvivlar jag inte på, men jag är helt enkelt inte den personen." Bella log svagt mot mig. "Jag måste gå." "Jag med, jag har en lektion i spådomskonst. Det är det tråkigaste någonsin." Jag började skratta och nickade. "Jag antar att du har professor Calamack?" "Jepp." "Jag har medlidande för er. Jag har hört att han är lika sjuk som Skamerta," sa jag och rös. Själv hade jag haft Luna i spådomskonst. "Du anar inte," suckade Bella. "Men gå nu! Jag ska inte uppehålla dig mer."
✶✿✶
Cora stirrade på mig med sina äppelgröna ögon. Hon hade lyckats färga tillbaka sitt hår från den gröna färgen nu. Det såg bättre ut såhär. Jacob visslade lågt där han satt i det allmänna sällskapsrummet. "Är du seriös? Belladonna Serpentarian?!" "Yes, the one and only." Jacob skakade roat på huvudet. "Det kunde man inte ha anat. Belladonna... Är det inte hennes bror som är lite sådär... Hur ska jag säga det på ett skonsamt sätt...?" "Ja, det är hon." "Bella? Den Bella?" Cora kunde inte tro sina öron. "Vad gjorde du då?" "Jag avvisade henne såklart! Jag har bara ögon för dig!" utropade jag. Cora höjde sakta på ögonbrynet. "Ja, det är bäst för dig det." 'Well, she got you,' skrattade Icicle roat där han låg och tvättade sig. 'Jag förstår mig inte på er människor,' sa Spark och piskade med svansen. 'Ni är så... Ugh.' 'Aww, var inte sån, Sparkie,' flinade Icicle och gick fram till min andra Familiaris. Spark visade tänderna. Han tyckte inte om när Icicle kallade honom det. 'Du är allt för naiv och okunnig, Icicle.' 'Wooooow. Jag är sååå stött nu.' Spark morrade och vände Icicle ryggen. Jag himlade med ögonen och skakade uppgivet på huvudet. "Men Belladonna, wow. Hon är rätt snygg ju," kommenterade Jacob. Jag och Cora tittade på honom. "Vad?" Vi fortsatte titta skeptiskt på honom. "Vad?! Hon är ju det! Åh, kom igen. Inte ni också?! Jag är 100% straight, jag lovar!" "Mhm," sa jag och Cora utan att tro på honom. "Men jag är det! I like boobs and I like-" "That's enough." Jacob plutade med läpparna. "Är jag straight, jag svär." "Om du säger det så." "Jag är det!" "Japp." "Men ni tror mig ju inte!" "Mm." "Guys!" Då kom en vit skepnad från ingenstans och tacklade Icicle. Winter? Jag såg mig omkring och innan jag hann stålsätta mig kom Blair in i rummet med Flare i famnen. Helvete. Cora gav mig en orolig blick. Hon var den enda jag hade berättat om Blairs växande magiska potential. Den var om än kraftigare nu och jag fick svårt att andas. Den virvlade om henne likt en sorts dimma som försökte snärja alla i dess närhet. Jag var förvånad att varken Flare eller Winter hade lagt märket till det. De var trots allt hennes Familiarisar. Spark höjde på huvudet och klippte med öronen. Han kände det också. "Vem är straight?" "Jacob, enligt Jacob," sa Cora och gestikulerade mot den yngre killen. Blair höjde roat på ögonbrynen. "Var det inte nyligen jag såg dig kolla in Dimi?" Jacob blev alldeles knallröd i ansiktet. "Du misstar dig!" "Jacob," skrattade Blair och slog sig ner bredvid honom. "Det gör inget om du gillar killar. Vi tycker om dig oavsett." "Ja, jag är iallafall straight." Cora skakade uppgivet på huvudet. Jag själv kämpade med att få ner luft i lungorna och inte tuppa av. "Mår du bra, Anton?" frågade Blair efter ett tag. Jag tvingade mina muskler och leder att röra på sig så att jag kunde se på henne. Jag tvingade fram ett leende och nickade. Cora muttrade något och Blair vände sig uppmärksamhet på min flickvän. "Nej, Blair. Han mår inte bra. Kan du inte se att han har svårt att hantera din magiska potential var gång du är i samma rum som honom?!" Det var så olikt Cora att gå till attack sådär som hon nyss gjort. Hon var alltid så lugn och munter. Nu såg hon upprört på Blair som själv såg på henne med öppen, förvånad mun. Hon kastade mig en blick och rynkade pannan. "Jag visste inte..." "Nej, men nu gör du det." "Jag vet inte hur jag ska göra något åt det..." "Blair, det är lugnt," fick jag fram. "Nej, det är det inte. Jag vet att du har en egendomlig förmåga att känna magisk potential och se auror, vilket gör dig mer mottaglig för dessa. Jag visste inte att den påverkade dig så mycket," sa Blair bekymrat. "Det finns inte så mycket du kan göra åt det," suckade jag och rullade på axlarna. "Din magiska potential speglar den mängd magi du kan inneha under ett tillfälle och hur snabbt du kan regenerera den. Den har växt sig starkare på sistone." "Jag förstår inte varför." Jag suckade tungt. Jag ville inte behöva berätta det här. Flare hann före mig. 'Jag har också lagt märket till det, Batalla. Inte lika starkt som Inestimable, med det är svårt att undgå. Efter varje Stjärnföddlektion med rektorn har den förstärkts.' "Exakt," konstaterade jag. "Efter Lakastrios lektioner?" ekade Blair. "Varför sa ni inget?!" 'Vi ville inte oroa dig. Du har tillräckligt att tänka på nu med Raven och allt,' sa Winter. "Jag förstår," sa Blair fundersamt för att sen se på mig. "Min magiska potential... Ser du den?" Jag bet sammanbitet ihop och fixerade min blick på Spark och Icicle. "Anton." "Ja." "Helvete." "Helvete indeed," sa Jacob. "Vad jag har uppfattat så är det dåligt om magisk potential syns." "Ja, väldigt," suckade jag. "Jag tyckte det var något konstigt på Livs lektion i höstas," mumlade Blair lågt och strök förstrött Flare. "Vad menar du?" undrade Cora. "Vi hade läxa i transformation. Vi skulle förvandla vatten till en annan substans," började hon. "Juste, det gick skit för mig," skrattade Jacob. När vi andra irriterat såg på honom höll han upp händerna i luften. "Sorry." "Anyway, vi skulle förvandla vatten till andra vätskor som vin, brusdricka, juice... Ja, allt sånt. Men Liv vad mig om något annat. Hon gav mig i uppgift att skapa... Uhane ani." "Uhane ani?!?" ekade vi allihopa, Familiarisar inberäknade. "Ja." 'Och hon lyckades,' sa Flare. 'Är du säker?' frågade Spark misstänksamt. 'Utan tvekan.' 'Men det är omöjligt,' sa Glimmer. 'Fullkomligt omöjligt,' inflikade Ardorblaze. 'Tydligen inte.' "Så, jag förvandlade vatten till Uhane ani. Hur har jag ingen aning om, men det kan kanske kopplas till min magiska potential." "Möjligtvis... Men det jag inte förstår är varför den har växt något extremt efter lektionerna med Lakastrio. Ingen annans magiska potential har växt så mycket. En gnutta hit och en gnutta dit, men det här är..." Jag lyckades inte säga så mycket mer innan luften slogs ur mig. "Jag borde gå. Jag är så ledsen, Anton. Det var inte meningen," mumlade Blair och skyndade sig ut. Så fort hon var utom synhåll kunde jag andas igen. "Jag tycker det är något konstigt med vår rektor," sa Cora och kom och satte sig i mitt knä. "Han var inte ens här när George blev tagen av najadklanen och han har inte heller kommenterat på det som hände vid Halloween. Det är mars nu! Är inte det lite märkligt?" Jag nickade medhållandes och strök henne över håret. Jo, det var något med rektor Lakastrio som inte stod rätt till.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
