Fuck. Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck. FUCK. "Kan du snälla lugna ner dig?!" fräste Gwen argt. "Du kan inte förvänta dig att jag ska vara lugn när mina vänner är där ute och letar efter George!" utropade jag och stannade upp i mitt vankande. "Du behöver inte stressa oss iallafall!" "Skulle du sitta still om Roxy blev bortrövad av najader? Huh? Skulle du det? Nej, jag tror inte det," väste jag bitskt. "Okej guys. Ni behöver inte attackera varandra," sa Cora och gick emellan oss. "Gwen, sluta hacka på honom och Zac, hon har rätt. Du måste försöka lugna ner dig." Jag suckade irriterat och skakade uppgivet på huvudet. "Hur? Hur fan ska jag lugna ner mig?" "Ta några djupa-" "Fuck that." "Zachary! Jag stannade till och blängde på Kevin. Han såg på mig oläslig blick, to no surprise. Visade han inga känslor? Seriöst? Var han en robot? "Du har ingen rätt att säga något Kevin," väste jag bitskt. "Zac du måste lugna dig innan du gör något drastiskt." "Lugna mig?!" Jag kände hur magin inom mig drog upp till storm och virvlade vilt omkring likt ett dånande åskoväder. Jag kunde se den lysa under huden i min näve. "Det är precis det här jag menar Zac. Du kan inte kontrollera din magi," sa Kevin lugnt. Well, fuck him and all that calmness. "Zac. Snälla lugna ner dig. Du kommer inte göra någon nytta i det här tillståndet. Tror du inte Cora är orolig för Anton?" Jag såg argt in i hans svarta irisar. För att vara mörka som ett svart hål var de även djupa likt ett. Kevin ställde sig framför mig och la en hand på min ena näve som lös och pulserade argsint av magi. Den var sval och på något märkligt sätt lyckades den kyla ner elden som ville ut. "Jag må vara känslokall och arrogant, till och med elak ibland, men du förstår inte. Victory är mina vänner, mina enda vänner. Jag kan inte bara sitta här inne och inte göra något," sa jag nu mycket lugnare. "Vi sa aldrig att du inte ska göra något," sa Cora mjukt och la en hand på min axel. "Jag är också trött på att bara sitta och vänta medan Anton och Blair sköter allt jobb. Raoq kanske tror att vi inte är till någon hjälp, men vi kan jobba härifrån. Alla måste inte rusa in i vattnet och slåss mot najader för att hjälpa till. Vi kan göra mycket." Härifrån... Vi kan göra saker härifrån! Jag slet mig låsa från Cora och Kevin för att släppa lös Wind. Hon fällde ut sina vingar och cirkulerade lite innan hon landade på min utsträckta arm. 'Jag behöver din styrka,' sa jag och strök henne över huvudet. 'Okej. Vad hade du tänkt göra?' undrade hon och la huvudet på sned. 'Testa några av mina nya förmågor,' svarade jag med ett flin. "Zac... Vad ska du göra...?" undrade Kaito misstänksamt. Jag ignorerade honom och satte mig ner på deras golv i skräddarställning. Wind sträckte på sina vingar och tog sats för att kunna flyga runt i rummet ovanför mig. Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag innan jag vinklade upp handflatorna mot luften. Jag sökte efter Wind med mitt medvetande. Lyssnade efter hennes vingslag, hennes andetag, hennes hjärtslag. Jag lät en del av mig själv, min magi och min själ, stråla upp mot henne och hon gjorde samma sak tills en osynlig kedja mellan våra själar hade bildats. Yes, det funkade. "Peter, kan du höra mig?"
~Kevin~
Zerath såg fascinerat på Zac som satt på golvet. Handflatorna var riktade uppåt, på samma vis som den dagen han försökt ansluta sig till Wind. "Hur...? Han är helt fantastisk!" utropade Roxy och tittare förundrat på den rödhårige killen. "Alla underskattar Zac, men han är minst lika stark som resten av Victory," log Cora och skakade roat på huvudet. "Hur gör han det där? Inte ens jag kan det!" utropade Zerath förbryllat. Jag lät min blick vandra tillbaka till Zac som nu hade öppnat ögonen. Hans irisar var täckta av en mjölkvit hinna som gav honom en obehaglig aura. "Peter, kan du höra mig?" Jag rynkade pannan. Försökte han kontakta Peter genom deras allians? "Var är du?" Gwen muttrade lågt och såg mot Cora som rynkade pannan. Kaito och Zerath gav varandra en blick för att sedan lägga sin uppmärksamhet på Zac igen. "Nej. Okej. Veronica är... Nej, hon är med Destruction enligt Wind. Är han inte med dig? Va?! Jag trodde han var det, eller med Vera. Nej. Nej. Ja, okej. Jag projicerar dig. Va? Chaos of Light. Ja, nej. Var tyst bara!" Zac knyckte till med handleden och plötsligt ekade Peters röst genom rummet. "CoL, är ni är erat grupprum?" "Ja," svarade Cora. "Är Anton..." "Han följde med Blair och professorerna ner," svarade Peter. "Varför är han alltid såhär! Ska alltid vara med där faran är!" utropade Cora irriterat och började vanka av och an i rummet. "Canavan Bloss klarar sig. Han är Stjärnfödd precis som Blair. Det enda problemet är..." "Är vadå?!" "Sparkheat och Flare är med mig." "Va?! De behöver båda sina Familiarisar! Varför är de med dig?!" "Cora, lugna dig," sa Roxy och la en hand på hennes axel. "Vänta... Jag försöker kommunicera med Flare," muttrade Peter och andra änden blev tyst. "Flare? Flareblitz är väl Blairs Familiaris. Peter kan väl inte kommunicera med henne genom länken?" sa Kaito förvirrat. "Peter använder min magi," svarade Zac och vred på huvudet mot Kaito som rös till. "Okej, det där med att ansluta är fett creepy what the heck?!" Zac blinkade en gång för att sen vända sig mot mig. Jo, Kaito hade fan rätt. Att inte se Zacs silvriga irisar var lite obehaglig. Jag föredrog att ha hans glittrande regnbågshinnor som tittade på mig än den där vita slöjan. Den gjorde att det såg ut som om det inte vore honom. Jag ville ha Zac tillbaka. "Flare säger att hon känner Rickys doft. Jag tror han försöker... Shit." "Ricky försöker hjälpa till," mumlade Zac för sig själv. "Det är logiskt. Ricky och George är bästa vänner. Det klart att han skulle försöka... Helvete." Zac reste abrupt på sig och bröt länken mellan sig och Wind och även därmed vår kontakt med Peter. "Jag har fått nog. Det spelar ingen roll om det är något jävla utegångsförbud. Jag tänker hjälpa mina vänner, även om det här från Aris. Första steget är att hindra Ricky från att göra något dumt." "Du har rätt. Han kan inte ge sig ner dit ensam," suckade Cora och knep om sin näsrygg med sin tumme och pekfinger. "Vad väntar vi på?" undrade jag och la armarna i kors. "Guys. Ni kan hamna i trubbel, det är bättre om ni stannar här. Jag tillhör inte ens Chaos of Light, så om någon lärare kommer hit för att räkna er vore det inget konstigt," sa Zac och skakade på huvudet. "I helvete också!" utropade Cora upprört. "Jag är Själsillusionist. Jag kan vara till hjälp." "Gå," sa Gwen. "Följ med Zac, du med Kevin. Ni har personlig koppling till de i fara. Kanske inte du Kevin, men jag vet att du vill hjälpa till." Hon såg menande på mig och slängde en snabb blick mot Zac. Jag visade inte min förvirring i ansiktet, men hjärnan arbetade för fullt. Vad menade hon ens med det?! "Gwenny har rätt. Vi fyra stannar här och upprätthåller allting. Jag har övat lite på några illusionsformler," sa Zerath och gestikulerade att vi skulle gå. "Tack," sa Cora och tog tag i Glimmerbreath. "Vi kommer tillbaka så fort som möjligt." Zac lät Wind landa på sin axel och anslöt sig till Cora och mig. "Redo att rädda dagen?" undrade han med ett flin. Jag lät min blick vila en stund på hans kurvade läppar. De var i en svagt rosa nyans och jag var nästan tvungen att slita ögonen ifrån den så att jag kunde koncentrera mig på vad han sa. Vad var det egentligen med mig? Var med på noterna Kevin! "Kunde inte varit mer redo." Zac blinkade förvånat till och sprack plötsligt upp i ett väldigt sällsynt leende innan han började gå. Stumt följde jag efter honom. Zac var... Distraherande.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
