Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|50|]

❦Alliansens Fördelar❦

~Blair~

"Det känns konstigt att gå ut Smaragdåret redan nu."
Jag vände mig mot George som satt på bryggan till Kristallsjön med fötterna dinglandes i vattnet. Att han ens vågade vara så nära sjön efter det som hänt senaste gången förvånade mig, men det hade ju slutat väl ändå. Då och då bröt Seariver ytan för att få några klapp av sin Illusionör.
"Hmm... Jag kan bara föreställa mig hur det är för Anton och dem," höll jag med. "Sista året och inte ens få ha en student."
"Jag har aldrig förstått grejen med den," sa Peter samtidigt som han strök sin lejonhona på magen.
"Studenten?"
"Mhm."
"Det är en once in a lifetime experience, Peter."
Han var tyst ett tag.
"Nope, förstår fortfarande inte."
Jag suckade och skakade på huvudet, men log ändå. Peter skulle alltid förbli Peter och jag ville inte ha det på något annat sätt.
"Lite skönt är det ändå," sa Vera. "Vi slipper typ en månad av extra skola."
"Men våra betyg!"
Jag såg roat på Zac. Den killen var besatt av betyg, jag svär.
"Du får fler chanser," sa Ricky.
"Säger geniet."
"Jag är inget geni, Zac."
"Sureee."
"Jag menar det!"
"Ricky, du kan bokstavligen montera ihop en dator om du så ville det," sa Vera.
"Det betyder väl ändå inte att jag är ett geni. Teknik är inte ens en del av våra ämnen," sa Ricky med en väldigt "as-a-matter-of-fact" ton.
"Vad jag menar är att du har lätt för betyg," suckade Zac.
"Du är en pluggis."
"Det betyder inte att jag får bra betyg," skrattade Zac torrt.
"Nej, men tydligen kan du skaffa dig en pojkvän ändå," retades jag.
"Oh shut up."
"Oh my God, asså ja. Hur fick du Kye att falla för dig? Du är så... Så..."
Zac gav Vera en oimponerad blick med höjt ögonbryn.
"Vill jag ens höra fortsättningen av den där meningen?"
Vera himlade med ögonen och räckte ut tungan åt honom.
"Med andra ord, Kevin är som en vägg och du är som... Elektricitet. Att du lyckades rubba hans känslor är bortom mig."
"Hon har en poäng, Zac. Kevin är komplicerad. Tro mig. Killen kunde stå upp mot en Lieman utan att bli påverkad."
"Lieman?!?"
"Ja, vi berättade ju det..."
"What the fuck."
"Okeeej, Zac. Sitt ner."
Jag drog ner Zac efter att han rest på sig.
"Det var i Rubin. Chilla. Och det är inte så att du själv inte utsatt dig för fara. Skulle jag gå och berätta för Kevin om allt du var med om förra året skulle han hugga huvudet av mig för att låta dig hamna i sådan fara."
Peter skrattade till. Det var sant dock. Kevin skulle mörda vem som en utsatte hans pojkvän för fara. Zac suckade och bet sig i läppen.
"Förresten, hur blir det med Kevin? Klarade han teoriprovet?" frågade George och vred på huvudet för att se på Zac.
"Åh, juste. Ja. Inte tack vara honom själv kan jag meddela."
Jag började skratta när Zac la armarna i kors och skakade på huvudet.
Det var så fridfullt idag. Solen sken, fåglarna kvittrade och det var lagom varmt ute. Svala vindar blåste omkring oss och våra Familiarisar lekte omkring på gräset en bit bort från strandkanten. Sun spann lågt där hon låg och verkade säga något till de andra, för direkt spetsades öronen på dem och de sprang mot vattenbrynet. George log svagt och höjde en hand för att låta Seariver krympa i storlek. Skylake simmade direkt fram till den nu mycket mindre vithajen. Nightlight stod kvar vid vattenbrynet med framtassen höjd och doppade den kvickt i vattnet.
'Nope. Aldrig.'
'Åh, kom igen, Night!' skrattade Skylake och slog ut med sina snövita vingar.
'Nej, kommer aldrig på frågan.'
Sun skrattade lågt och reste på sig för att gå fram till den unga hankatten. Hon grabbade tag i hans nackskinn och han började sprattla och fräsa och ha sig.
'Släpp! Sun, vad gör du?! Låt mig gå, genast!'
'Nope.'
'Gaaah! Siege, hjälp!'
Vera brast bara ut i skratt när hon såg sin katt i munnen på Peters Familiaris.
"Du måste lära dig att hantera vatten, älskling!"
'Din förrädare!'
Winter sprang fram till de båda kattdjuren med svansen viftandes och tungan utanför munnen.
'Det blir kul!'
'Ska du säga, din jycke!'
'Jag tänker ignorera det där.'
Plötsligt kom något mörkt pilandes mot dem och vips så var Nightlight inte längre i Suns mun.
'Aaaaah!!! Vad är det med alla idag?!?' utropade Night. 'Släpp mig!'
Wind vinklade ner sitt huvud och blinkade.
'Om du säger det så.'
'Nej nej nej, vänta! Jag tänkte mig inte för. Släpp mig inte!'
'Hmm.'
"Wind."
Wind skrattade och dök mot oss för att släppa ner Nightlight i Veras knä. Vera började klappa honom, men han vände henne ryggen.
'Hmph.'
"Åh, kom igen. Så farligt var det inte."
Nightlight fortsatte att ignorera henne och Vera himlade roat med ögonen.
"Som du vill, din surpuppa."
Det var en bra dag idag. Sedan incidenten för en vecka sen hade det hänt en hel del. Skolan hade varit tvungen att stänga ner så alla fick gå på lov lite tidigare. Elementeleverna hade tillåtelse att skriva och utföra sin slutexamen så att de kunde ta studenten. Lärarna själva hade haft fullt upp med att sätta betyg på alla i Smaragdåret och upp. Därför hade vi andra elever mest ägnat oss åt att stressa av. Som tur var hade bara den övre delen av skolan blivit till ruiner. De våningar under marken var fortfarande helt intakta, vilket också brydde att alla våra grupprum och boenden var i gott skick. Våra saker var kvar och inget hade gått förlorat. Snacka om tur. Ni skulle ha hört/sett alla svärmande föräldrar precis efter Aris' fall! Det var kalabalik och hundratals vindhologram hade svävat i luften. Mina föräldrar hade till och med gått så långt att de teleporterat sig till skolan! Men de oroade sig bara för oss, det visste jag. Jag hade lämnat Andromeda i deras händer för tillfället. Det var ju trots allt inte så bra att gå omkring med självaste orsaken till all misär vid sin sida. Jag oroade mig dock inte för henne. Jag hade en känsla av att hon skulle komma bra överens med Metalica och mamma hade snabbt fattat tycke för den konstgjorda Familiarisen. Kanske, kanske kunde hon knyta band med Andromeda precis som pappa gjort med Metalica. Okej, ja, you got me. Jag kallade honom pappa. Jag ger upp. Efter Peters "död" hade jag även insett att jag borde förlåta mer. Pappa var en av dem.
Jag drog benen mot bröstet och log där jag satt. Min blick gled över hela Victory som konverserade och våra Familiarisar som lekte i vattenbrynet. De var verkligen min sekundära familj.

✶✿✶

"Peter?"
"Hm?"
Jag ändrade ställning och såg på de båda killarna.
"Um... Skulle du kunna tänka dig att... Ja, jag vet inte... Skapaennyalliansmedmig?"
"Huh?"
Jag drog på munnen åt Zac. Som alltid snubblade han på sina ord när han var nervös. Kevin skulle ha problem med att förstå honom för det mesta av tiden.
"Han frågade om du vill skapa en ny allians," fnittrade jag.
"Åh. Jaha," sa Peter med en rynka i pannan. "Okej."
"Verkligen?"
"Jag ser inte varför inte. Så ja. Vi kan skapa en ny allians," sa Peter och log svagt mot Zac som blinkade förvånat mot honom. Sen sprack även han upp i ett leende och reste på sig.
"Tack."
Peter himlade med ögonen och fattade hans utsträckta hand och tog sig upp på fötter.
"Waaaah, ska vi få bevittna en allians formas nu?" sa George förundrat. Ricky skrattade och knuffade retsamt till honom.
"Vi kan skapa en när vi är äldre."
George vände storögt på huvudet för att se på sin bäste vän.
"Är du seriös?!?"
"Ja. När vi är äldre dock."
"Yes!"
Jag log mot dem.
"Då är det bara vi två kvar då."
Jag såg undrande på Vera som himlade med ögonen mot mig.
"Med att skapa allians."
"Åhhhh."
Vera skakade uppgivet på huvudet.
"Vad jag försöker säga är: Vill du skapa en allians med mig när vi är äldre?"
Jag skrattade och nickade.
"Skulle inte kunna tänka mig att skapa en med någon annan än dig," sa jag och fattade hennes hand. Hon log mot mig för att sedan vrida på huvudet mot Zac och Peter som var i full gång med att skapa en ny allians.
"Jag, Zachary Arthur Cartwright, skapar från och med nu en allians med dig, Peter Adrien Lynch. Våra krafter kommer att kunna kombineras och flätas samman när helst önskas till den dagen våra själar skiljs åt."
"Och jag, Peter Adrien Lynch, accepterar denna allians med dig, Zachary Arthur Cartwright. Mina krafter kommer vara dina krafter såväl som dina mina, till den dagen våra själar skiljs åt."
Runt omkring dem blåste en vind upp och rörde om deras kläder och hår. Deras förenade händer lös svagt av magi och jag kunde nästan se bandet mellan dem knytas igen. Vera suckade nöjt från sin plats bredvid mig. Trots min vilda och fullkomligt livsfarliga vistelse på Aris dessa tre år kunde jag inte låta bli att längta till nästa år. Min blick gled över Peters ansikte. Han måste ha känt den eftersom han snart såg in i mina ögon för att sen le. Ett varmt, genuint leende som fick mitt hjärta att slå ett extra slag. Ja, jag kunde inte bärga mig till Diamantårets början.

Nej, men nu är vi ju nästan helt i mål mina kära läsare! Detta var sista kapitlet på boken, men en epilog följer snarast så håll utkik! Love you all!❤️
//Sarilia