Jag svor till. Han hade separerat oss. Den lilla jäveln hade delat på oss och kvar var Blair helt ensam. 'Peter...' sa Sun mjukt och strök sig mot mig. 'Vi kan inte stanna här. Skolan håller på att falla ihop.' "Vi kan inte lämna Blair, Winter och Flare." 'Peter...' "Nej." 'Okej.' Jag la en hand på Sun och försökte teleportera oss till Blair, men något tog emot. Det var som att gå in i ett flexibelt membran som plötsligt stötte tillbaka en. "Vad i..." 'Han måste ha kastat en formel för att förhindra oss från att ta oss dit på magisk väg,' sa Sun. "Den lilla jäveln." 'Peter!' Jag ryckte till. "Zac? Var är du?" 'Matsalen. Ingången har raserat. Jag kan inte ta mig ut eller teleportera mig. Mitt ben...' "Okej, jag kommer," svarade jag och Sun hakade på. Det var svårt att orientera sig när inget var sig likt. Först förstod jag inte ens var vi var någonstans förrän jag tittade på salnumret till klassrummen. Jag var på Rubinelevernas våning. Jag gjorde ett försökt, trots att jag redan förstod att det skulle vara lönlöst, men jag provade att förflytta mig icke desto mindre. Förgäves. På något sätt hade Drake förhindrat oss från att använda rum. Han var mycket starkare än tidigare. När vi nådde matsalen var den mycket riktigt blockerad. "Zac! Kan du höra mig?" ropade jag igenom stenblocken. "Ja!" hördes ett dovt svar. "Jag sitter fast!" "Okej. Kan jag spränga öppningen?" "Nej! Jesus. Jag sa ju att jag sitter fast! Spränger du den så spränger du mig!" utropade Zac panikslaget. "Okej, vänta," sa jag och såg på de stora bumlingarna som skiljde mig från Zac. Helvete, jag var väl tvungen att göra det. "Vänta här Sun." 'Var försiktig, Peter.' Jag strök henne över huvudet och fokuserade min magi på hela kroppen. Med handen utsträckt mot spärren sträckte jag in handen i stenen. Den gick igenom utan problem. Så jag började gå. Rakt igenom det kompakta materialet och ut på andra sidan. "Hur-?" "Min Själsmagi, remember?" sa jag när jag fick syn på Zac som låg på makten och hukade mig ner. "Juste. Du använder den nästan aldrig," sa han sammanbitet och ändrade ställning. "Jag tror något är brutet." "Okej. Jag ska försöka flytta på det med luft." Jag höjde händerna och lät luften omkring oss virvla till och leta sig in under den stora biten av taket som fallit på Zacs ben. Jag pressade upp den lite så att den lättade en aning på trycket. "Ah, vänta! Stopp stopp. Det är som Jenga. Rör du en rör du alla," sa Zac och betraktade raset som hade ruckat på sig. Lite småsten studsade ner för branten. "Hur annars ska jag göra detta? Vi kan inte teleportera oss och vi kan tydligen inte heller flytta på stenarna. Hur fan ska jag befria dig?" sa jag irriterat och släppte försiktigt ner stenen. "Jag vet inte. Det är mitt liv som är på linan här," muttrade han och la sig dramatiskt ner på ryggen. "Åh. Jag som är så ung." "Zac. Jag tänkte inte låta dig dö," muttrade jag. "Låt oss pröva med vår alliansmagi." "Vi hade inte försökt med något annat än eld, Peter," suckade Zac uppgivet. "Synd för dig då. Nu kör vi." Zac såg på mig från sin liggande ställning. "Jag vill inte dö." "Nej, så dö inte då." "Jag..." "Vill du inte se din familj igen? Victory? Kevin?" Zac blundade och ett svagt leende spreds på läpparna. "Kevin... Hmm." "Bra. Toppen. Nu har du ett mål. Se Kevin igen." Zac slog upp sina ögon och såg på mig med den mest känslofyllda blicken jag någonsin sett. "Jag tror jag älskar honom." "Dude, ni har typ dejtat i två månader." "Jag tror jag älskar honom ändå." "Bra, då kan du säga det till honom när allt detta är över. Kom igen." "Okej." Jag sträckte ut min ena hand mot Zac och hjälpte honom upp i sittande ställning. Utan att släppa den såg jag mot det stora berget av sten. "Luft, lyssna på vår önskan. Vrid och vänd för att förvränga. Lyssna på vår önskan. Virvla med styrka och med stabilitet. Luft, hör vår befallning. Lyd och tänj dig efter vår önskan." Det började blåsa kraftigt runt om oss. Zacs ljusrosa luft och min mörkblå dansade runt varandra. Det såg ut att funka när den letade sig in i alla glipor och började trycka, men vi var inte erfarna nog och när vinden avtog började allt skaka. Den stora vibrationen från våningen under hjälpte oss inte. Vi skrek. Wind skriade. 'Peter?!?' Allting kom kraschandes mot oss. Panikslaget försökte jag rucka på stenen samtidigt som Zac kved till av smärta. "Det här kommer inte gå. Flytta på dig, Peter! Berätta för Kevin att jag älskar honom, berätta för min familj och Victory." "Nej, du får berätta det själv," sa jag bestämt och fortsatte mina försökt. Bredvid oss smällde en bumling ner. "Peter, snälla. Du måste rädda dig själv," bad Zac förtvivlat. "Aldrig." Zac snörvlade till och skakade på huvudet. Mitt huvud ryckte till och såg upp mot den gigantiska stenen som rullade mot oss. Jag la mina händer på Zac samtidigt jag var beredd på att försöka överföra min Själsmagi till honom, men innan jag hann exploderade allt omkring oss. Inte att det sprängdes, utan allt ras slogs ifrån oss och stannade upp i luften runt omkring oss. Storögt såg jag på det hela. Det var som om allt stod stilla. Ett fryst ögonblick i tiden. Men jag visste bättre. På andra sidan som Sun springandes mot oss. 'Tacka härskarinnan att ni är okej!' 'Zac...' sa Wind. 'Du triggade igång din Luftmagi.' Zac såg på oss med stora ögon. "Okej, inget mer prat," sa jag och tog mig upp på fötter. Tillsammans med Sun lyckades vi få ut Zac ur matsalen. I samma sekund som vi passerat dörröppningen föll allting samman bakom oss. "Zac." Något kom kraschades och tacklade Zac ur mitt grepp. Jag blinkade några gånger. Kevin. "Jag trodde jag hade förlorat dig. Tacka alla krafter i universum att du är okej." "Ah, akta benet," mumlade Zac och slöt sina armar om Kevin. "Förlåt." Zac sneglade på mig och jag la huvudet på sned. Han bet sig i underläppen och log svagt för att sen skaka lätt på huvudet. Idiot, men jag kunde lite låta bli att le när han ömt pressade sina läppar mot Kevins i en kärleksfull kyss. "Är du okej? Inte skadad?" frågade Zac med en orolig rynka i pannan när han hade dragit ifrån samtidigt som han lät sina ögon undersöka Kevins kropp. Aldrig hade jag sett honom såhär. Kevin och Zac var ett bra par. "Är jag okej? Zac, ditt ben..." mumlade Kevin och synade det. Det var nog mycket väl brutet som Zac hade påstått, men skelettet stack gudskelov inte ut. Han skulle bli bra. "Det är lugnt, inget magi inte kan fixa," sa Zac mjukt och lät sina fingrar glida över Kevins anlete. Kevin själv såg på Zac som om han vore hela universum. Och hur gulligt detta ögonblick än var så hade vi inte tid med dessa ömma beröringar. "Oookej, vi har inte tid för kärleksbekännelser. Ni måste hitta resten av Victory. Hjälp så många ni kan ut. Jag letar rätt på Blair." "Peter." "Nu." Zac tvekade en stund och nickade sen långsamt. Vad var det med alla och agerar som om vi inte skulle bli krossade av skolans stenväggar? "Bra, Kevin, skydda honom med ditt liv." "Det vet du att jag kommer göra," sa Kevin allvarligt och tryckte Zac intill sig. "Jag har inte tid att läka dig, så du får hoppa upp." Med de orden böjde sig Kevin ner framför Zac och gestikulerade att han skulle hoppa upp. Min vän rodnade svagt, men gjorde som han blivit tillsagd. "Okej, lycka till Peter. Var försiktig." Jag log svagt mot honom. "Ni med." Och vi skiljdes åt. Jag såg dock till att jag och Zac hade allianslänken öppen ifall något skulle hända. Ingen hade förberett oss för det här. Ingen hade kunnat ana att detta skulle hända. Jag hoppades att alla mådde bra. 'Jag tror de flesta hann ta sig ut. Professorerna skyddade så många de kunde,' försäkrade Sun mig. "Förhoppningsvis. Det har lugnat ner sig nu." 'Ja. Ett lugn efter stormen.' "Stormen har inte lagt sig än." 'Nej. Jag såg henne, vet du.' "Vem?" 'Den där konstgjorda Familiarisen. Jag känner henne. Hon är fortfarande kvar.' "Då borde vi skynda." 'Ja.'
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
