Familiaris Academy ~ Emerald Traitor

[|3|]

❦En Död Kvinna❦

~Zac~

Död. Det var väl så jag kände mig för tillfället. Död. Peter hjälpte mig. Eller så gott han kunde. I och med att jag blivit indragen i en allians med honom hade våra krafter sammanfogats. Min magi var starkare än någonsin. Den böljade av Peters energi. Likaså gjorde min hos honom. Tack vare alliansen så hade vi hittat en slags förbindelse och lyckats bli vänner.
'Zachary,' klagade Wind.
"Vad?" muttrade jag.
'Jag gillar inte att se dig såhär nere. Inte för att du vanligtvis brukar var superhype, men du är aldrig så... så... själlös,' sa hon sorgset och letade sig in under min arm.
Jag log svagt och strök hennes mjuka fjädrar. Själlös var ett slags öknamn på magéer, magiker utan Familiarisar. Signerilös var en annan förolämpning som förekom till schamaner, magiker utan magi. Talanglös var ett mer grovt namn. I sin tur blev vi Illusionörer och Illusionister kallade dysfem, besser eller schangti. Nja, det där med att komma överens mellan oss Illusius, magéer och schamaner var nog inte nummer ett på listan.
"Du var rätt. Jag kan inte ligga och deppa här hela dagen. Det gör fortfarande ont, men det kommer inte hjälpa att dyka ner i det mer," suckade jag och satte mig upp.
Wind skriade glatt till och lyfte för att landa på min huvud. Hennes klor grävde sig djupt in i min hårbotten. Precis när jag skulle resa på mig ringde min mobil. Jag hoppade skrämt till och gjorde så att Wind vinglade till och basically ryckte av en bit hår.
'Oj. Förlåt Zachary!' utropade hon förskräckt och steg kvickt.
"Det gör inget," skrattade jag halvhjärtat och letade febrilt efter det ovanliga objektet i min ägo.
Nej, jag var inte van vid Reguljärteknologi, men Blair hade tvingat allihopa att skaffa en så att vi kunde nå varandra mer effektivt. Äntligen hittade jag helveteslådan och tryckte svara.
"Hej, det är Zac..."
"Cartwright, trevligt att höra din oh so sweet and happy voice," sa personen i den andra änden med ett dåligt försök till skratt.
"Kev?" sa jag förvånat och sjönk ner på sängkanten.
Wind gav ifrån sig ett roat klick ljud. Jag himlade med ögonen och öppnade fönstret.
'Ut och jaga lite,' sa jag genom länken. Wind fnös och flög ut genom fönstret med ett sus.
"Yup. Vad gör du?" svarade Kevin, som alltid lät han ointresserad när han talade. Som om han inte brydde sig det minsta.
"Ehh... Inte så mycket. Du då?" undrade jag samtidigt som jag gick ner för trappan.
"Zachary Arthur Cartwright!" utropade mamma.
"Vad?" frågade jag irriterat.
"Arthur?" sa Kevin roat.
Jag himlade med ögonen.
"Ja, mitt mellannamn är Arthur," muttrade jag. Jag kunde nästan se framför mig hur han flinade.
"Äntligen kommer du ut från ditt rum," suckade mamma och såg bekymrat på mig.
"Åh herregud, du utstrålar depression," sa Brid.
"Håll käften," fräste jag irriterat och gick ut till köket.
"Waw. Jag kan känna familjekärleken," sa Kevin.
"Håll tyst, Kev," väste jag och tryckte mobilen mot axeln med huvudet så att jag hade båda händerna fria. I och med det började jag göra en macka till mig själv.
"Zac," sa någon bakom mig.
Jag vände på mig och mötte ett par grå ögon så lika mina.
"Vad är det, Hugh?" undrade jag.
"Vänta, heter inte din bror Hugo? Hugh är isåfall det sämsta smeknamnet någonsin," sa Kevin.
"Men håll tyst för en jävla sekund!" utropade jag.
Hugh fnös.
"Jag har inte sagt något ditt jävla mongo-ollon!"
"Inte dig," suckade jag irriterat.
"Bra, för då kommer du inte vara såååå rasande på mig efter det här," flinade han.
"Hugh... Vad i helvetet har du gjort?" frågade jag.
"Det är inget jag gjort... Utan något jag kommer göra!" utropade han och snappade åt sig min mobil i ett svep. Jag tappade hakan och släppte allt jag hade på köksbänken.
"Hugo Marvin Cartwright!" ropade jag argt och satte av efter honom.

✯❄︎✯

~Kevin~

"Hugo Marvin Cartwright!" hörde jag i andra änden.
Jag rynkade pannan och hörde massa konstiga ljud. Plötsligt sprakade det till och någon började prata med mig. Inte var det Zac. Förmodligen hans bror.
"Vem är du och varför pratar du med min brorsa?"
Jag fnös roat.
"Har du med det att göra?"
"Ja. Han är min jävla bror. Det klart jag har med det och göra," fräste han och svor till.
"Ge mig mobilen, Hugh!" hörde jag Zac ropa frustrerat.
"Inte förrän jag är klar," sa Hugo tillbaka.
"Du menar att han är ett mongo-ollon. Inte bror," rättade jag och himlade irriterat med ögonen.
Varför kunde inte skitungen bara låta mig prata färdigt med Zac??
"Sant. Men han är fortfarande mitt mongo-ollon till bror," skrattade Hugo och jag hörde fler konstiga ljud.
"Jag är Kevin. Jag går på Aris..." sa jag dröjande för att svara på hans fråga.
"Den Kevin?!?!?" utropade Hugo upphetsat.
"Eh... Kevin Kye..." sa jag.
"Omg du är den Kevin! Jag visste inte att du kände honom, Zackie!" skrattade Hugo retsamt.
"Men för i helvete, Hugo," sa Zac.
"HOLY SHIT! Gör inte sådär!" utropade Hugo och jag hörde någon ramla.
"Ditt fel för att du underskattade min magi," suckade Zac.
"Förlåt för det där," nu var det Zac som pratade med mig.
Jag skakade på huvudet.
"Du har en väldigt intressant familj," sa jag.
"Om intressant menas med korkade efterblivna babianer så visst," sa Zac torrt.
"Jag är ingen babian!" fräste Hugo.
"Och jag är inget mongo-ollon. Så bra att vi verkar vara överens nu. Gå tillbaka till ditt rum, Hugh. Mamma har ändå gett dig rumsarrest," suckade Zac trött.
Hugo muttrade något ohörbart och klampande steg hördes.
"Ugh. Ibland hatar jag dem verkligen," sa Zac.
"Hatar dem? De är ju din familj," sa jag med en rynka i pannan.
Inte visste jag att han hade sånna problem med sin familj. Zac fnös. "Jag vet. Men de beter sig aldrig som det."
"Jag tycker Hugo verkligen betedde sig som en äkta irriterande lillebror alldeles nyss," sa jag med en suck som lät otroligt uttråkad.
Curse me and my ability to sound so damn emotionless. Zac hummade och det blev tyst. Plötsligt hördes ett isande skrik.
"Hugh..." mumlade Zac och linjen dog.
Jag släppte mobilen och svor. Vad hade hänt??? Var bor han? Var bor Zac? Jag plockade upp mobilen igen. Fan, min kontaktlista bestod bara av Zac själv, Riley och de i Havoc. Jag tryckte på Rileys nummer och satte mobilen till örat. Några signaler gick fram och hon svarade.
"What's up cous?"
"Riles. Nödis, var bor Zac??? Om du inte vet, ge mig Blairs nummer!" nästan skrek jag i mobilen.
"Skrik inte," muttrade hon och började rabbla massa siffror.
Jag la de kvickt på minne och tackade henne innan jag la på. Jag knappade in det som var Blairs mobilnummer och väntade.
"Ja, det är Blair Hunter."
"Blair," sa jag lättat.
Det var något nytt.
"Kevin Kye??" sa hon förvånat.
"Ja. Fort, vad är Zacs adress? Det är väldigt viktigt," sa jag stressat.
Det blev tyst.
"Blair?"
"Ja. Förlåt. Northenlight street B17, Millenium Haven," sa hon.
"Tack."
Jag släppte telefonen och rörde vid den svala metallplattan som hängde runt min hals. Claw tog form och såg tyst på mig. Jag böjde mig ner och snuddade vid honom. Min magi koncentrerades och i huvudet upprepade jag Zacs adress. Som ett slags mantra. Jag kände den välbekanta känslan av att sättas i brand och förvandlas till aska. Nästa gång jag slog upp ögonen befann jag mig utanför ett ljusblått hus. Claw visste redan vad jag ville och satte av mot trädgården. Om jag inte hade haft tankarna på annat håll hade jag förmodligen uppskattat den grönskade trädgården, men nu var jag tvungen att hitta Zac. Plötsligt stannade Claw. Jag såg bortom honom och stirrade. På gräsmattan satt Zac på huk med armarna om sin bror. Någon meter framför dem låg en annan kropp. Lealös. Död.
"Zac," fick jag fram.
Hans huvud ryckte till och såg mot mig med stora silvergrå ögon. Blicken han gav mig körde dolkar i hjärtat på mig och fick blodet att isa. Rädsla och smärta lyste starkt, men inte så starkt som hatet. Inte riktad mot mig, utan mot den som gjort det mot personen framför dem. Claw knuffade mig framåt och jag snubblade fram till Cartwright-bröderna. Såg mot kroppen och stirrade på det skräckslagna uttrycket. På de döda ögonen, de svarta blodådrorna som stigit upp till ytan av huden och syntes tydligt. Som om ett träd hade letat sig in under lagret som täckte muskler, låtit sina grenar korrumpera kroppen. Det var vämjeligt för att vara ärligt. Jag hade sett mycket i mitt 17, snart 18, åriga liv, men det här, det var något av de mest motbjudande sakerna jag någonsin beskådat. Kalla kårar gick längs ryggraden. Vem kunde göra så mot en annan individ? Jag må vara emo och konstig, men jag har empati. Claw vände sig om och såg på något bakom mig. Jag vände jag med och såg Blair, Dominic, Josh och två personer som måste vara deras föräldrar. Blair stannade tvärt och hennes ögon gled mot liket. Hon höll händerna för munnen och blundade. När hon öppnade ögonen lös något starkare än hat, starkare än avsky. Vrede. Så mycket vrede. Min blick gled till den som jag gissade var Blairs pappa. Han sa ett namn:
"Raven."