Stugan

5. Felix

Jag ser oroligt mot Omar men försöker låta oberörd när jag hör Oscar kommentera hans påstående.

"Vad, eh, är numret då?"

Samtidigt som killen svarar honom blir Oscar likblek. Han ser upp från skärmen på sin telefon och rör munnen utan att några ord kommer ur honom. Jag ger honom ett uttryck som säger att han ska rappa på med det han vill säga. Det får honom att svälja ljudligt.

"Mitt nummer är samma"

Jag höjer på ögonbrynen och han förklarar vidare.

"Eller alltså Adams mobil var sönder sa han men det nya nummret är det du fick sms ifrån. Jag, jag tror inte det var Adam som bad mig komma hit"

Han ser oroligt på Omar som obekvämt skruvar på sig.

"Vad menar du?"

"Antingen vill den där Melissa ha hit oss båda eller så är det inte Melissa som smsade dig"

Med ett ryck har jag snott åt mig Oscars mobil och granskar sedan min egen telefonskärm. Kvickt har jag funnit Dannes kontakt och trycker fram numret. Luften går helt ur mig och jag vågar knappt släppa blicken från skärmarna.

"Det är samma nummer, herre Gud Ogge kolla din"

Jag kastar Oscars mobil över till Ogge som oroväckande fipplar upp sin egen. Varför har Danne smsat från nummret som Oscar och Omar fått sms från andra påstådda personer? Varför var mitt sms inte från okänt nummer?

"Du måste skämta"

Viskar Ogge och ser sig oroligt omkring.

"Det är samma, Felix det är inte killarna där utanför"

Han refererar till våra vänner, Danne och resten. Paniken kastar sig över mig. Den som stängt in oss har inte gått in för ett spratt. Någon har smsat oss fyra killar för att ta oss hit och låsa in oss här.

Desperat sträcker jag mig efter ölen och öppnar en burk. Så fort vätskan suddar mina smaklökar känner jag mig lugnare.

"Vafan Felix? Dricker du nu?"

Muttrar Ogge och jag ger honom en arg blick.

"Vadå det kanske blir den sista jag får?"

Det tänkta skämtet får motsatt effekt och alla ger mig en förskräckt grimas. Inombords sprider sig skräcken. Varför är jag här? Vad vill personen som låst in oss? Varför är det just jag? Det som är värst är nästan att personen lagt så mycket möda bakom att både få hit oss och hålla oss kvar. Kidnappningar man läst om verkar ha varit så spontana. Offren blir inknuffade i bilar och så är det över. Om det här ens räknas som en kidnappning? Förskräckt tränger jag bort tanken.

Oscar flyger upp på fötter och ser ängsligt mot dörrkarmen in till köket. Inget är där men visst känns det som att något ska hoppa fram som i en skräckfilm. Rastlöst ställer jag mig också upp och börjar vanka oroligt på den lilla ytan. Oscars beteende verkar sprida sig snabbt för Ogge ställer sig oroligt i ett hörn medan Omar försöker se ut genom fönstret.

Rätt som det är så skriker Omar högt och jag vänder mig skrämt om. Hela rummet hade blivit väldigt mörkt väldigt snabbt.