Stugan

47. Oscar

Jag vågar inte röra mig. Felix är kritvit i ansiktet och mitt hjärta bankar i bröstet frenetiskt. Adrenalinet skjuter inom mig när jag försöker höra något över det dunkande ljudet i öronen.

Stugan är knäpptyst. Min blick lämnar inte dörren som jag skymtar bakom Felixs axel. Stolen känns plötsligt som ett väldigt litet hinder för han som öppnat ytterdörren. Vi kommer dö, det är jag säker på.

"Varför gör inte Ogge och Omar något?"

Viskar Felix knappt hörbart och genast minns jag de andra två. De som är oskyddade där ute i stugan. De borde ha hoppat på vår kidnappare, de kanske har gömt sig?

Jag försöker resa mig men Felix gör inga ansatser till att resa sig ifrån mig. Istället ligger han blixtstilla över mig och verkar lyssna skarpt. Tillslut efter flertalet minuter blir jag otålig och undrar vad det är han väntar på. Jag sätter lätt handen i hans bröst och puttar försiktigt men skrämt. Han skakar förundrat till huvudet och börjar nästan ljudlöst dra sig ifrån mig. Jag förundras hur tyst han kan smyga den korta biten till sovrumsdörren. Han vinkar mig till sig och min väg går aningen mer högljudd. Han ser irriterad ut över mina ljud men ser sedan länge in i mina ögon. Som att han försöker säga något, jag förstår bara inte vad. Efter kanske en minut av mer lyssnande för han ljudlöst bort stolen från dörren, det borde inte ens ha gått men han är skicklig. Sedan ger han mig en sista blick innan han tyst låter den glida upp.

Felix går med nävarna knutna och en arm skyddande sträckt framför mig som går bakom. Det är helt knäpptyst och ljuset bländar mig för ett par sekunder när vi äntligen vågar öppna sovrumsdörren. Ytterdörren är stängd. Försiktigt drar jag ner handtaget, det är låst. Paniken väller inom mig. Han måste vara kvar här inne. Vi kikar in i köket vilket är tomt. Långsamt vänder vi oss bort från ytterdörren. Han måste var på toan eller i vardagsrummet. Innan jag hinner tänka mer registrerar min hjärna en figur liggandes i soffan.

"Omar"

Viskar jag och Felix ger mig en desperat blick om att jag ska hålla tyst. När jag försöker gå förbi honom så stoppar han mig barskt med ett smärtsamt tag om min arm. Han tecknar diktatoriskt att jag inte ska röra mig en millimeter medan han tyst smyger in i köket.

Panikslaget blickar jag mellan Felix och Omar om vartannat. Felix kommer tillbaka med en kokbok och använder sina händer för att visa vad han befarar. Att någon använder Omar för att locka oss in i vardagsrummet för att stå gömd precis vid tröskeln bakom väggen, redo att anfalla oss. Insikten skrämmer ihjäl mig, för visst hade jag sprungit dit om Felix inte stoppat mig.

Hjärtat slår nästan ut ur bröstet och varje hjärtslag sänder ut en smärtsam mängd adrenalin när vi långsamt rör oss framåt. Felix håller boken redo för att svinga den mot mannen. Det känns som att vi går i en evighet och allt jag hör är ett högt susande ljud och pulsens bankande i öronen. När vi står precis framför tröskel stannar Felix och jag spyr nästan av anspänningen. Det här är sekunderna innan vi kommer slåss för livet.

Han tecknar åt mig att öppna toalett dörren och jag gör det så ljudlöst jag kan. Felix som hela tiden låter blicken flyga mellan toan och vardagsrummet slappnar av för en halv sekund och lägger allt fokus på att gå de få stegen till tröskeln in till vardagsrummet. Nu är mitt adrenalin så påtagligt att jag mår illa och knappt kan andas. Han måste stå där inne, redo att döda oss.

Helt plötsligt utan förvarning hoppar Felix in i rummet och vänder sig om med boken redo att svinga i mannens huvud. Dock slappnar han av och tappar boken med ett flämtande läte av lättnad. Jag går framåt och inser att ingen är där. Med ens faller alla känslor av mig för en sekund och det börjar dansa svarta fläckar framför ögonen på mig. Kvickt rusar jag ostadigt mot toaletten och spyr rätt i handfatet. Fy fan vilken dödsångest jag hade. Hela huvudet snurrar när jag häver in luft i lungorna. Jag hade hållit andan alldeles för länge.

"Oscar, Omar vaknar inte"

Hör jag Felixs panikslagna röst och jag drar fort handen över munnen innan jag springer in i vardagsrummet. Felix försöker tafatt väcka Omars lealösa kropp. Herregud lever han ens?