Stugan

68. Felix

"Men efter det här får vi väl gå? Vi har gjort allt du bad oss om"

Yttrar Oscar skrämt när bilen stannat. Jag vet fortfarande inte var vi är någonstans mer än att vi ska gå in på ett hotell.

"Jadå"

Svarar den omänskliga rösten och jag ryser. De här människorna är proffs och jag har inget att sätta emot. Men tanken på att få slippa detta, att få komma tillbaka hem, är överväldigande och jag tänker inte mer på hans ord. Istället får jag Oscars osäkra kropp att gå ur bilen.

Vi ska lämna väskan med pengarna på ett rum och prata ett par ord med han sedan slipper vi allt. Det är det sista obligatoriska de någonsin tvingar oss till, det har de lovat. Självklart vill jag inte träffa honom men desto mer vill jag ifrån skiten.

Med målinriktade steg får jag min skälvande kropp att ta sig in i lobbyn. Mycket män befinner sig där, antingen i kostym eller i de mest sunkiga kläder jag någonsin skådat. Något verkar off med det hela.

Vid incheckningsdisken står en ung kvinna i tajta kläder och ser aningen ointresserat på oss.

"Rum 200"

Säger jag och hon höjer retligt på ögonbrynet.

"Det isolerade? Ha så trevligt"

Hon ger oss alla en lång och sadistisk blick innan vi omtumlat tar oss därifrån.

"Vad menade hon med det?"

Frågar Omar helt klart oroligt och jag skakar frånvarande på huvudet. Något känns obehagligt med stället. Samtidigt känns det befriande att vara ute i en ny miljö. Det var ju ont på den varan under tiden i stugan. Alla intryck är svåra att ta in.

"Vi lämnar bara pengarna och drar"

Mumlar jag och vi skyndar oss in i hissen. Folk kollar på oss som om vi vore helt vilsna och enkla att kidnappa. Både killar i vår ålder, medelålders och gamla män.

När dörrarna stänger in oss lämnar en djup suck oss alla och jag vet inte vad jag känner inför det här, jag vill bara härifrån. Jag drar in Oscar i min famn, jag behöver hans trygghet. Min blick landar på Omar som oroligt håller om sig själv och hans stirriga blick tyder på alldeles för mycket stress i kroppen.

Oscar griper tag i mina hand i panik när dörrarna slår upp och jag kramar den hårt. Min kropp reagerar inte normalt här. Det känns farligt, vi ska möta han som höll oss fast i stugan. Jag vill inte möta honom. Jag har aldrig varit så rädd som minuterna fram till rum 200.

Vi går med raska steg mot rum 200. Vi hittade det nästan inte då det låg så avsides. Det var nog det hon menade med det isolerade rummet. Mina stressiga händer låser upp dörren och innan jag vet ordet av står vi där inne i det flotta hotellrummet med öronen på helspänn. Inget ljud hörs och när steg hörs bakom oss hinner jag inte mer än vända på mig innan en maskerad person dragit ryggsäcken ur min hand och slängt igen dörren.

Med panik ser jag först på dörren i oförstånd innan jag stressat går fram. Långsamt för jag handen mot handtaget, tvekar en stund. Det här ögonblicken är så enormt avgörande för allt i mitt liv.

När jag för ner handen rasar mitt inre och ett förfärat ljud lämnar mina läppar.

Dörren är låst.

Hela mitt huvud snurrar så att jag nästan trillar ihop. Jag försöker trycka ner handtaget igen men vet redan att det är lönlöst. Den förblir låst.

"Killar?"

Oscars röst är svag och hans skakande finger pekar på något som får oss alla att famla mot golvet och börja gråta.

Han pekar på dörrmattan som finns placerad framför dörren.

Där ligger ett kuvert.

------
Och där lämnar jag er på cliffhanger. Boken är slut nu! Tack för mig.