Stugan

65. Omar

Med hjärtat i halsgropen går jag in på kafét och försöker att inte låssas om Felix och Oscar. De försöker säkert i sin tur att inte känna mig. Med ett försök till självsäkra steg går jag mot Anna Salomonsson, hon jag fått se på bild. Hon är fin och handsvetten bryter ut i mina ostadiga händer. Hur ska jag lyckas förföra henne?

"Hej"

Säger jag och lutar mig lätt mot disken och ser intensivt på henne.

"Hej"

Svarar hon med ett vänligt leende. Snabbt rätar jag lite på mig och läser noga på hennes namnbricka.

"Så Anna hänger du här ofta eller?"

Ett kort skratt flyr hennes läppar över mitt dåliga skämt och sedan ler hon.

"Ja faktiskt, men dig brukar jag inte se särskilt ofta"

Påpekar hon och jag tänker på de möjliga replikerna jag fått i kuvertet.

"Jag kommer bara in här när snygga tjejer har sina skift"

Menande ser jag på henne och hon ser generat ner på sina händer.

"Eh tack? Vad skulle du ha sa du?"

Mumlar hon och jag ler stort och blinkar med ena ögat.

"Vad skulle en pingla kosta?"

"Ehm"

Hon ser lite eftertänksamt bakom disken.

"30 kr"

"Jag syftade på en pingla som dig"

Förtydligar jag och genast ser jag att hon är övervunnen. Med skam brännandes i mig nickar jag mot dörren bakom disken och hon stirrar tomt på mig. Sedan ler hon och nickar.

Tacksamt sänder jag ett tack till vad det än var som fick henne att falla för mina urusla raggningsförsök. Sedan följer jag efter och sväljer ljudligt. Nu gäller det att jag uppehåller henne så bra att hon inte märker att Felix och Oscar rånar kassan.

Oscar:
Jag och Felix stirrar på varandra i en stund medan vi sitter blixtstilla. Ett noga beskrivet steg i planen. Sedan sväljer jag nervöst och lägger på minnet hur vi satt. Därefter går jag mot dörren och låser, drar för gardinerna medan Felix går och hämtar ryggsäcken som Omar lämnade bakom disken.

När vi båda står bakom disken och vid kassan letar jag fram i minnet hur man öppnar den. Kuvertet med planen hade varit extremt detaljerat och att hjärnan bakom den är både van och intelligent är det inget snack om. Det skrämmer mig ännu mer. Vi tar fram våra plasthandskar och trär på dem med snabba rörelser. Adrenalinet är på högsta nivå. Anna kan när som helst dundra in genom dörren och avslöja oss.

Kvickt tar jag tag i en bunt av sedlarna och lägger ner i ryggsäcken. Felix vänder sig till kassaskåpet och lyckas få upp det med hjälp av instruktionerna han tog med sig från kuvertet. Där hinner jag skymta enormt mycket sedlar och mynt. Jag förbannar att inte endast kort är lagligt. Då hade vi inte haft något att stjäla.

Efter endast två minuter sätter Felix ner den fullproppade väskan exakt där Omar lämnat den. Jag går och drar bort gardinerna igen för att sedan låsa upp dörren. Jag och Felix sätter oss åter vid bordet.

Jag försöker helhjärtat placera mig precis som innan. För om jag inte gör det och ett misstänksamt hack i videoövervaknings filmen uppkommer så kan vi åka dit. Det är inte längre mormors säkerhet som är den enda faktorn till att jag vill lyckas. Om vi misslyckas nu kommer vi åka in i fängelset för rån. Flera år antagligen och givet vår ålder hamnar vi bland vuxna kriminella män. Dit vill jag inte, jag skulle aldrig klara mig. Varken i klimatet eller skammen över hur folk skulle se på mig. Oscar Enestad, killen som hade framtiden i sin hand, fina betyg och gott uppförande, blev killen som åkte dit för att råna ett kafé. Glöm det.

Så med en intensiv vilja kysser jag Felix, som även han placerat sig som förut, med allt vad jag har och känner hur han ler stort. Nu är vi live igen.

"Värst vad du var ivrig"

Ler han och kysser mig glatt igen.

------
Asså Omars raggnings repliker