Stugan

52. Oscar

"Hur vet jag att det inte är ni?"

Säger Omar trött med snoret och gråten rinnandes nedför hakan.

"Ogge sa att det var någon av er som stängt in oss här"

Fortsätter han och för händerna i sin mörka kalufs. Han drar frustrerat i tovorna medan blicken är stirrig.

"Omar det är inte vi"

Säger jag lugnt och placerar en lätt hand på hans axel.

"Men Oscar det kan vara du"

Snyftar han förtvivlat och jag försöker hålla masken. Att han tror att det är jag är förståeligt.

"Det är inte jag"

Intygar jag kallt, aningen trött på att få det påpekat.

"Men lappen då?"

Säger han svagt och för säkert tionde gången gör han det tydligt att han inte stoppat ner den själv.

"Ni har mördat Ogge"

Tjuter han efter ett par sekunders tystnad och innan jag hinner lugna ner honom ännu en gång bestämmer sig Felix för att ingå i samtalet.

"Nej det har vi inte"

Säger Felix kallt utan att lämna dörren han övervakar med blicken. Han verkar vara tillbaka till den obrydda Felix jag känner ifrån skolan. Litar inte på något eller någon, förutom sina vänner då även om den tillförliten var minimerad.

"Hur förklarar ni lappen då?"

Upprepar Omar med sin skakiga stämma medan hans bedjande blick tar in mina ögon. Han ber om ett svar jag inte kan ge honom.

"Jag vet inte hur den hamna i din ficka Omar"

Säger jag istället och kramar om hans axel.

"Men han sa att det var någon av er? Han var så säker"

Mumlar han och Felix vänder sig helt ifrån dörren denna gång.

"Jag skulle aldrig mörda Ogge fattar du väl. Han var min vän"

Med en ilsken blick på Omar vänder han sig åter mot dörren och stirrar stint på den.

"Förlåt jag vet bara inte vad jag ska tro"

Piper Omar mer eller mindre förskräckt och Felix säger utan att ge honom en blick att han vet hur det känns. Genast finner hans ögon mina och jag ser bort. Han trodde att det var jag, det kommer alltid göra ont i mig.

"Vi borde sova"

Yttrar jag och får chockade blickar från de båda.

"Är du dum eller?"

Fräser Felix kallt och killen jag kysste för endast ett par timmar sedan är verkligen långt borta. Omar ser livrädd ut.

"Om du tror att jag tänker sova är du korkad. Jag tänker inte bli neddrogad eller mördad"

Tillägger han med en misstänksam stämma.

"Varför skulle du ens föreslå något sådant"

Hans ögon mäter mitt ansikte efter lögner som en höks och jag himlar inombords med ögonen. Utåt visar jag min mest pedagogiska sida.

"Så ni vill hellre låta honom vänta tills ni somnat på grund av sömnbrist istället då? När vi alla tre ligger helt försvarslösa och avtuppade?"

Jag ger dem en blick som säger att de är de som är korkade i rummet. Snabbt ser jag på Felix att han är övervunnen på min sida. Omar ser dock skrämd ut.

"Hur gör vi det?"

Frågar Felix tillslut och Omar ger honom en besviken blick. Felix valde att ta min sida.

"En sover och två vaktar. Ingen av de två får under några som helst omständigheter somna"

Förklarar jag varnande och Omar säger snabbt med en bestämd stämma.

"Jag vaktar"

Jag hade kunnat känna på mils avstånd att han inte litar på mig för fem öre. Så en suck slinker ur mig när jag drar mig mot sovrummet.

"Du vill väl knappast vakta med mig va?"

Säger jag tomt och Omar hejdar mig.

"Oscar"

Jag vänder mig om och ser på hans trevande ansikte. Han känner skam men kan ändå inte förmå sig att inte följa magkänslan.

"Jag är ledsen"

Säger han och jag nickar kort. För jag förstår hur han tänker. Jag har tagit det här alldeles för strategiskt och metodiskt.

Jag låser dörren och kryper ner under täcket. Sängen känns alldeles för stor och farlig utan Felix. De två nätter vi ägnat i denna sängen känns mer som en evighets erfarenheter i nuläget. Att bryta den vanan och försöka somna med Ogges mord i tankarna kommer inte bli lätt. Med tanken på hans död rinner sakta tårarna nedför mina kinder.

Jag har mina misstankar om vem det var men jag måste missta mig. Det kan inte vara han.

Jag ser långsamt Felix framför mig, jag saknar hans skyddande armar. Det kommer bli svårt att sova själv det är ett som är säkert.

Mina tankar banar iväg på mörka gångar. Kan det verkligen vara han som ligger bakom det här? Det kan inte vara så, då vet jag inte hur jag ska förstå honom. Vem gör något sådant brutalt? Nej, det kan inte vara han. Ändå gnager sig känslan inom mig. Känslan av att det är han i alla fall. En av oss måste medarbeta med vem det än är där ute. Bara tanken gör mig galen. Jag vill så gärna ha fel, tanken är allt för skrämmande.

Efter många om och men tar tillslut sömnen över och en orolig dimma av hemska drömmar far jag till.