Stugan

14. Omar

Med en djup suck slår jag mig ned i soffan. Den är obeskrivligt obekväm utan dynorna och när Ogge slår sig ner så lutar den i obalans, vilket gör det hela ännu jobbigare.

Först säger vi ingenting och jag försöker bara ignorera honom. Dock glider bara tankarna in på morgondagen om jag försöker och inser att den här natten kommer ägnas åt gamla jobbiga minnen. Ogge verkar vara i samma situation då han aningen oroligt harklar sig.

"Du Omar, jag vet att du kanske inte ens vill höra det längre men förlåt"

Hans röst är stadig men extremt låg och jag ser noga på honom. Hans ögon ber mina om någon slags vapenvila och jag håller med, förlåta honom ska det mycket till innan jag gör men en tillfällig fred skulle sitta fint.

"Varför gjorde du det?"

Frågar jag och sårbarheten ämnet skapar i min röst går inte att ta miste på. Hans ögon blir genast sorgsna.

"Jag"

Börjar han och ser trött mot dörren.

"Mamma"

Viskar han och jag ger hans profil ett snett leende. Jag vet att hans mamma inte alltid varit snäll mot honom. Dessutom var Ogge väldigt blyg och försiktig av sig när vi var femton. Först blev jag rejält chockad när jag såg det beteende han nu roffat åt sig. Dock förstår jag nu varför han hänger med Felix, Felix gillar jag inte. Inte Ogges nya beteende heller, den blyga och osäkra Ogge var en fin människa. Nu känns det som att jag inte ens känner honom längre. Ändå är jag inte förvånad med tanke på hans hemmamiljö.

"Äsch jag blev glad för lite uppmärksamhet. Det var så dumt att hon gav det till mig bara"

Han menar min gamla flickvän, hon jag var tillsammans med ett år innan min och Ogges vänskap började.

"Håller med"

Muttrar jag och han drar handen i håret.

"Jag har ändrats en del sen dess"

"Jo tack jag märker detta. Du är ju värsta idioten"

Han ler och skakar lite på huvudet.

"Vår vänskap varade kanske bara i ett år Omar men du betyder fortfarande mycket för mig"

Han ser ärligt på mig och den gamla osäkra Ogge är tillbaka. Han som var femton år och försiktig mot allt i världen. Han som bodde hos mig jämt och ständigt när det var jobbigt hemma.

"Hur fan blev allt såhär?"

Frågar jag uppriktigt intresserad i svaret. Vi var extremt tajta och plötsligt hittade jag honom i säng med min flickvän.

"Jag var en idiot som gjorde bort mig fullständigt och inte förtjänar din förlåtelse på hundra år?"

Säger han med ett sorgset leende och jag blir tyst. Det han säger är rätt.

"Varför drog du bara sådär?"

Han rycker på axlarna och ser ner i marken.

"Jag skämdes"

Sedan blir vi tysta i en minut innan han byter samtalsämne till hur vi ska ta oss härifrån. Han har rätt det är viktigare att diskutera en flyktplan än gamla misstag som ändå inte går att ta tillbaka.