Stugan

66. Felle

"Sådär, då var filmen klippt"

Säger jag och klickar på den sista knappen. Nu kommer de tre killarna inte ses som rånare utan vanliga civila på övervakningskameran. Allt olagligt de gjort är raderat.

"Bra"

Suckar Aron och trummar lite på ratten.

"Det är ändå jäkligt skönt att det inte är vi"

Jag hummar instämmande. Det är faktiskt skönt men ändå mer nervöst att lägga allt i deras illojala händer.

"Det känns konstigt att se dem göra det eller hur?"

Små skrattar jag och tänker på deras osäkerhet och oförstående över situationen.

"Påminner lite om oss i början inte sant"

Aron viftar med ögonbrynen och jag skrattar avfärdande.

"Äsch sådär kärleksfulla kan de inte skådespela så vårt skådespel var bättre och Vigge var betydligt smidigare med damerna. Vi tar dem lätt i en match"

Jag blinkar med ena ögat åt min vän och han skrattar. Det har tagit ett par rån innan vi faktiskt blev helt bekväma i att spela pojkvänner. Jag var såklart van i själva grejen då jag gjort det med Vigge innan. Aron däremot hade inte ens kysst en kille innan han kysste mig. Minnet får mig att grimasera.

"Vadå så dålig är jag inte"

Säger han som om han visste precis vad jag tänkte.

"Haha nejdå"

Flinar jag och han får en retsam glimt i ögonen.

"Men Vigge är bättre"

Nu är det Arons tur att blinka med ögat och jag blir lätt generad. Jag säger dock inte emot utan slår honom löst på armen.

"Vigge vet vad han gör"

Aron ger mig ett sorgset leende som är så likt det han gett mig för fem år sedan. Då han kom in i min och Vigges vardag, när vi till och med var yngre än vad Felix, Oscar och Omar är. 14 och 15 år om jag minns rätt.

"Ja"

Svarar han och jag ser bort ifrån hans ögon. Vi var påväg in i dåtiden. Den vi sällan diskuterar men med jämna mellanrum har en konversation om med ögonen.

"Ännu ett rån i hamn"

Säger jag istället tyst och ser i ögonvrån hur han nickar.

"Ja och ingen vet fortfarande vilka vi är"

Han blickar ner på tidningen i sitt knä. Där står det faktiskt om vårt senaste rån och hur frustrerade hela samhället verkar vara över att inga misstänkta ens finns till brottet. Det enda de vet är att våra brott genom åren hör ihop eftersom inga bevis har lämnats efter. Att vi är för skickliga för att lämna bevis vilket gör att de föser ihop våra brott på det sättet.

"Mästertjuvarna slår till igen"

Flinar jag och pekar på rubriken medan Aron skakar på huvudet.

"Oh ja"

Plötsligt får jag syn på Omar som kommer gåendes och jag meddelar Aron. Snabbt drar vi på rånarluvorna för att dölja vår identitet och låter honom hoppa in med fångsten. Skynket är för så vi kan endast se honom genom min dator vilket livesänder allt som sker i baksätet.

"Han vill möta er"

Säger jag högt med en mörk omgjord stämma och ser på skärmen hur rädd Omar blir. Han ser skräckslagen ut och jag förstår honom mer än väl.

Snabbt åker vi därifrån och snart kommer även vårt kärlekspar i syne. Vi plockar upp dem som står i en lång kram ett par kvarter bort och snart rullar bilen igen. Alla tre omedvetna om att vi nu är en mer i bilen

-----
Så vad tycker ni om Vigge, Felle och Aron? :)