Stugan

49. Oscar

"Men hjälp till då Felix, jag får ingen kontakt med honom"

Mina kinder är blöta av tårar. Hur mycket jag än försöker så reagerar inte Omar på någonting jag gör. Han öppnar bara ögonen ibland innan de faller ihop lika snabbt.

Felix hjälper inte till då han vägrar kolla bort från ytterdörren i mer än en sekund åt gången.

"Du gör det bra Oscar"

Uppmuntrar han spänt medan hans ögon är som fastspikat på dörren.

Gör det bra? Gör det bra? Han är ju medvetslös och det ända tecknet på liv är hans svaga puls och knappa andning.

"Felix!"

"Lägg honom på sidan, ifall han kräks så kvävs han inte"

Beordrar Felix och jag gör genast som han säger.

"Vad kan ha hänt?"

Utbrister jag oroligt medan jag känner på hans svala panna. Med en titt på mitt armbandsur ser jag även att han borde ha väckt mig och Felix för längesedan.

"Helvete"

Svär jag och direkt efter spyr Omar rakt på golvet. Mycket spyr han också innan han hostar till och försvinner ifrån mig igen.

"Omar?"

Paniken väller inom mig. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Efter de längsta tjugo minuterna i mitt liv får han permanent upp ögonen och ser dimmigt på mig.

"Omar"

Lyckotårar sprutar ur mig och jag kramar hans blytunga kropp. Men min lycka dör när han rosslar fram ett ord.

"Ogge?"

Jag ser mig omkring och inser att jag missat något väsentligt under de senaste fruktansvärda minuterna. Något som gör det hela ännu värre. Ogge är borta. Han har tagit Ogge!