Stugan

53. Felix

"Det måste vara Oscar"

"Men nej håll käften"

Fräser jag åt Omar som för tredje gången nämner det. Jag vägrar låta mig övertalas. Det är inte Oscar, det är det enda jag behöver veta för tillfället. Om jag börjar tveka över det vet jag inte längre någonting. Oscar har kanske inte min fulla tillit men det är nära. Det är inget litet att säga angående mig, jag vägrar låta det vara han. För allt jag vet så kan det vara Omar.

"Men tänk efter han gör suspekta saker"

"Du är den enda just nu som gör suspekta saker. Vem är det som frenetiskt försöker övertyga mig ha? Det är nästan som att du vet att det är jag och Oscar separat från dig. Att jag och Oscar är en enhet som du måste splittra för annars blir det bara du kvar som misstänkt. Skulle inte förvåna mig om du försöker få honom att tro att det är jag"

Han ser skrämt på mig och jag ser argt på dörren. Jag vill att den här mardrömmen ska ta slut. Kontrasten innan och efter Ogges mord är drastiska. Nu är det ren och skär överlevnads instinkt påslagen. Förut var det bara de där löjliga hemligheterna vi oroade oss för. Att någon av oss skulle dö tror jag inte att vi förstod. Såklart det var första tanken när vi blev inlåsta men sedan slappnade den rädslan av. Det var som att vi blev förblindad av hoten med hemligheterna. Nu är det solklart för oss alla att det inte skulle hålla på så för alltid, det var nästan det jag hade trott.

"Det är inte jag"

"Bevisa det"

Säger jag med en ton drypande av nedlåtenhet. Han flackar med blicken innan han börjar förklara sig. Egentligen bryr jag mig inte ett skit om detta. Allt som är viktigt är bara att det inte är Oscar.

"Omen skulle jag mörda Ogge och sedan droga mig själv?"

Säger han slutligen och jag rycker på axlarna.

"Du och Ogge var inte direkt vänner när vi kom hit"

En känsla av smärta flyger förbi hans blanka och röda ögon. Min röst mjuknar när jag fortsätter.

"Seriöst Omar. Det finns säkert massor med bevis för att det är du, att det är Oscar eller mig. Det har han säkerligen sett till"

Jag pekar mot gallret och indikerar på galningen där ute. Omar ser först trotsigt på mig för att sedan bli tveksam och slutligen se förstående på mig.

"Oj"

"Jag förstår dig Omar, men han gör vad som helst för att sätta lögner i huvudet på oss. Vi måste arbeta emot det, lita på varandra"

Vi båda ser förvånade ut över mina ord och jag inser att jag nog umgås för mycket med Oscar.

Med en blick på hans klocka som jag har runt handleden inser jag att det är dags att väcka Oscar.

"Gå och lägg dig du"

"Okej men snälla var uppmärksamma på dörren"

Säger han trevande och jag skrattar tyst.

"Vad annars skulle vi vara uppmärksamma på?"

Ett skyggt leende lämnar Omars läppar och han skakar på huvudet.

"Hångla?"

Genast skjuter allt blod upp i kinderna och jag slår till honom på armen.

"Men lägg av"

Han skattar lite innan han tycks komma ihåg nattens händelser och börjar gråta. Obekvämt drar jag in honom i en försiktig kram. Den blir aningen awkward men han verkar uppskatta den då han ler genom tårarna.

"Tack"

"Så lite så"

Mumlar jag och sjasar iväg honom. Snart kommer Oscar ut genom sovrumsdörren och Omar ger mig en sista bestämd blick.

"Dörren Felix"

Säger han menande och min blick undviker Oscars frågande när jag avfärdande viftar på handen och vänder mig därifrån. Strax slår sig Oscar ner bredvid mig i soffan och lägger sitt tunga huvud mot min axel.

"Vad var det Omar snackade om?"

Gäspar han fram och jag ler generat, inte för att han kan se det.

"Äsch inget. Du somna inte nu"

Jag slår vänskapligt till honom över armen när han gäspar stort. Irriterat tar han bort huvudet från min axel.

"Då får du väl underhålla mig med andra saker"

Ler han och ser länge ner på mina läppar innan hans lekfulla blick möter min.

"det var precis det här Omar snackade om"

Suckar jag och inser att jag inte kollat på dörren sedan jag satte mig i soffan igen.

"Vi måste hålla fokus Oscar"

"Men jag är jätte fokuserad"

Viskar han och jag känner varje pust med andedräkt mot min hals. Jag känner hur kroppen mer än något annat vill tillåta honom. Ändå stoppar jag honom.

"Ogge är död, jag fattar inte hur du kan vara i mood för det där"

Det fångar hans uppmärksamhet och han ser länge på mig.

"Sorry, jag försöker bara inte tänka på det"

Han ger mig ett snett leende och jag nickar. Sjunker ner en bit och ser menande på honom att han ska lägga sig mot mig. Så han kryper ner mot mitt bröst, min arm ligger runt hans axlar och längs hans rygg och runt hans höft. Vi låter våra blickar ligga på dörren och jag gör lugna cirkulerande rörelser mot hans höft.

"Du stinker verkligen Felix"

Utbrister Oscar efter en stund och jag ser förnärmat ner på honom.

"Jag har inte duschat eller bytt kläder på tre dagar"

Säger jag och han himlar på ögonen.

"Dessutom luktar din andedräkt förjävligt"

Tillägger jag och han sätter sig upp i soffan med armarna i kors.

"Ja jag har inte borstat tänderna på tre dagar så vad förväntade du dig?"

Säger han och jag rycker på axlarna.

"Vänta det är därför du inte vill kyssa mig?"

Utbrister han och slår mig löst i bröstet med ett skratt.

"Men nej, da a"

Säger jag ironiskt och himlar med ögonen. Han hänger ut med underläppen och jag ler mot honom. Hur han kan få mig att vara glad i en stund som denna är helt utan förklaring. För jag har ingen aning om hur jag kan le och inte sluta tänka på killen framför mig när jag ligger i soffan som en av mina vänner antagligen blev ivägsläpad från för att dödas. Min vän är död och jag ligger och strålar mot en annan.

"Vi bodde skämmas"

Säger jag tyst och jag ser med en gång att Oscar förstår vad jag tänker.

"Jag vet"

Mumlar han sorgset och lutar sig ner. Han kysser mig långsamt och trots att det är mycket tydligt att ingen av oss borstat tänderna på länge så känns det fantastiskt. Så bra att jag inte ens märker mina tårar förens Oscar gör det.

"Felix vi klarar det här"

Jag ser in i hans blå ögon som så trofast ser in i mina. Känner hans tummar som stryker bort tårarna. Och jag tror på varenda ord han säger.

-------
Bara för att vissa av er är så fina och kommenterar 😘