Stugan

32. Ogge

"Men stackars dig"

Säger Oscar med ett bekymrat uttryck. Jag suckar bara. Om han hade vetat hur antagligen glad mamma är över att jag inte är hemma så hade han inte tyckt synd om mig.

"Äh, det är lugnt"

Svarar jag sansat och försöker att inte tänka på alla gånger hon gråtit över mig när jag tappat kontrollen över mitt humör. Hur många gånger hon bett för sitt liv att jag ska lugna ner mig och sluta. Hur många gånger jag ignorerat henne och fortsatt.

Jag skakar på huvudet i ett försök att rensa tankarna. Det har jag inte tid med att tänka på nu. Istället ser jag hur även Omar och Felix är klara med sina. Felix hade blivit klar ungefär dubbelt så snabbt som de andra.

De tre ser nästan som inövat ner på sina brev i en dyster stämning. Jag förstår dem. Det är lördag och de skriver till sina familjer att de inte kommer hem på måndag när skolan börjar. Så mycket ville de avslöja om breven. Omar samlar tillslut ihop dem och går mot dörren utan ett ord.

"Jaha där rök den chansen att någon skulle efterlysa oss som saknade"

Muttrar Felix och drar irriterat i tröjärmen. Han är väldigt stirrig idag och det hela verkar ta på honom extra mycket.

"Din mamma kanske gör det i alla fall"

Säger Omar och jag ger honom en blick. Han vet inte vad som händer mellan mig och mamma men han vet att vi inte har en relation som är bra. Men så ser jag hans menande blick mot Oscars hoppfulla ansikte och jag suckar.

"Kanske, men jag skulle inte gå runt och hoppas på det"

Oscar tar hoppfullt emot mina lögner och jag rycker planlöst på axlarna. Det är faktiskt sant.