Stugan

13. Felix

"Nej, nu måste vi gå och lägga oss"

Avbryter Oscar försiktigt mitt i en av Ogges meningar och jag ser på honom. Han ser bedjande på mig och jag suckar. Så utan trubbel går jag efter honom till sovrummet. Stämningen blir stel så fort jag stänger dörren bakom mig. När jag säkrar den med stolen blir det inte bättre. Ännu värre blir det när jag vänder mig om och ser Oscar iaktta mig. Han ser väldigt osäker ut och ser på den lilla sängen. För visst förstår vi båda att det kommer bli trångt för två killar i tonåren.

"Ehm skavföttes?"

Säger jag och kliar mig lite i bakhuvudet medan min blick landar på sängen. Den har nyligen bytta lakan och två kuddar i färgen ljusblå. Det gör bara den här situationen ännu värre. Vem det än är där ute så har personen bäddat åt oss.

"Om du sover med huvudet närmast dörren så visst"

Säger han skeptiskt och jag blir tyst en stund. Att ligga utan att kunna slå upp ögonen för att kunna övervaka dörren känns inte roligt över huvudtaget. Ändå försöker jag se oberörd ut och rycker på axlarna.

"Visst"

"Okej"

Han börjar ta av sig skorna och min hjärna tycker det här är alldeles för mycket att ta in. För bara ett par timmar sedan var han det där töntiga A-barnet i klassen som jag och mina vänner frös ut. Nu står vi här i det minsta rummet någonsin och ska dela säng.

För att det inte ska bli ännu mer pinsamt börjar jag dra av mina converse. Resten av kläderna lämnar vi på och jag för handen i en gest mot sängen att han ska lägga sig först. Jag tar sedan ett djupt andetag och lägger mig mittemot honom. Genast får jag en reflex av att vilja vrida på huvudet så att jag kan se dörren. Istället ser jag Oscars blick nere vid mina fötter.

Efter endast ett par minuter har han knäat mig flera gånger och jag svär tyst. 

"Oscar ligg still"

Viskar jag förbannat och han mumlar ett tyst okej. Dock somnar jag inte för det. Jag kan inte slappna av pågrund av att inte kunna slå upp ögonen och se dörren. När Oscars knä slår emot mina ben för säkert sjätte gången får jag nog. Frustrerat sätter jag mig upp och han ser oroligt på mig. Utan att ge honom en blick lyfter jag min kudde och slänger ner den vid mina fötter, alltså bredvid hans huvud. Snabbt lägger jag mig bredvid honom. Antagligen chockat flyttar han sig närmre väggen och låter mig fixa till min kudde innan rummet faller tyst igen. Det känns mycket bättre att nu kunna ha översikt över dörren, fönstret vid våra huvuden lär ingen komma igenom med de tjocka gallrena. Dessutom slipper jag hans fötter i ansiktet. Istället känner jag hans varje andetag genom våra sidor som tätt intill varandra vilar.

Efter en stund av pinsam stämning tar utmattningen över och sömnen smyger sig på. Idag har varit bland de mest utmattande i mitt liv. Nu är det upp till Omar och Ogge att se till att inget händer under dessa tre timmar.

-------
Ni är lite sådär på att kommentera och gilla? Varför (jag är nyfiken inte arg)?