Stugan

61. Felix

Med ovana steg går vi över ängen och allt min kropp vill göra är att spurta härifrån. Jag får fysiskt tvinga mig själv till att inte springa härifrån så snabbt benen bär mig. För jag vet att Theo dör om jag gör så samt att Anja aldrig förlåter mig. Anja skulle aldrig förlåta mig om hennes son kom till skada. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om min son kom till skada. Lilla oskyldiga Theo som kom för tre år sedan. Han som ingen vet har en pappa som heter Felix och är 18 år. Det vet han inte ens själv.

Theo är egentligen inte mer än min biologiska son, mer har aldrig Anja tillåtit. Jag förstår henne trots allt, hur skulle det se ut om folk fick veta att jag var pappan? Om vi gick tillsammans till lekplatsen och jag gungade på Theos gunga. Folk skulle inte förstå, tro att jag vore hans bror och förfärat dra med sig sina barn därifrån när sanningen trädde fram. Jag bryr mig ändå om honom trots att jag knappt känner honom. Men jag känner mig inte som en pappa, det är mest en skam som kommer över mig när jag tänker på det vilket såklart resulterar i mer ångest.

Även om jag sprungit hade antagligen någon borta i skogssnåret skjutit mig. Det skulle inte förvåna mig om han gömmer sig där ute med ett vakande öga. Det var nästan skrämmande att jag är okej med det, känner ingenting inför att han övervakat min minsta rörelse där inne. Tillslut blev det vardag och jag tänkte knappt på det.

Den friska luften gör mig yr och inte hjälper ölen jag lyckades trycka i mig i natt när de andra sov. Jag tror Oscar vet för han rynkade på näsan när han kysste mig imorse. Det är en annan konstig sak, jag och Oscar. Det känns helt naturligt att det är vi i denna situationen, ändå är vi från en helt annan värld. I den gamla världen skulle jag inte ens tänka på att prata med honom. Här och nu är det honom jag spenderar all min tid med, dag som natt, vaken som sovande.

Alla saker bara snurrar runt i mitt huvud och jag känner mig nästan kvävd trots den friska höstluften. Här går vi tre påväg att råna ett kafé. För visst ska vi lyckas, jag kommer göra allt för att göra det. Jag kan inte se Oscar i ögonen om jag klantar till det och hans mormor dör. Samma sak gäller Omar och hans mamma.

När vi kommer in på stigen i skogen ser vi oss alla med vakande blickar omkring. Rädslan är trots allt tillbaka efter de senaste timmarnas lugn. Vi kan ärligt talat dö när som helst. Vem vet vad vår kidnappare menar och inte menar? Vad som är sanning och lögn? Allt jag vet är att ingen av oss är beredd på att chansa. Priset är på tok för högt.

"Det är riktigt hånfullt hur vi går här i friheten utan att vara det minsta fria"

Säger Oscar plötsligt och skrattar torrt. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Efter en stund ser vi mötesplatsen i grus där bussen stannar. Det är retligt hur nära vi är våra gamla liv men ändå är de så enormt långt bort. För bara ett par dygn sedan hade jag hoppat av bussen som en helt annan människa än den jag nu är. För där står den svarta BMW:n vi blivit informerade om. Den som ska köra oss härifrån. Jag känner Oscars trevande hand på min höft när han oroligt ställer sig en bit bakom mig.

"Kanske att vi kan lyckas ramma bilen när vi är ute på vägen? Om vi stör föraren menar jag"

Viskar han desperat och jag suckar tungt med blicken på Omars bruna ögon.

"Nej, det är för farligt. Plus våra nära och kära kommer råka illa ut då" 

Svarar jag tyst och stryker försiktigt min hand över hans. Han ser försiktigt upp på mig och nickar medan hans hand lämnar min höft och min hand känner sig genast ensam.

"Då kör vi"

Säger Omar skrämt och vi går med adrenalin utsöndrades, höga hjärtslag och knapp andning.

----
Nej jag promotar inte tonårsgraviditet som en bra sak. Det är bara en i detta fall tragisk del i historien!