Stugan

37. Felix

När jag vaknar dunkar mitt huvud och jag kniper igen ögonlocken. Hela jag känns tung och nästan nöjt förstår jag att alkohol varit i görningen. Dock kommer jag inte ihåg någonting från igår. Något svagt minne av Oscar har jag men inte mer.

Några timmars sömn senare beger jag mig sakta ut genom dörren. Jag slår mig trött ner vid bordet i Oscars knä som först blir stel som en pinne innan han slappnar av. Snabbt hugger jag tag i det sista av frukosten Omar hade med sig och börjar äta.

"Ehm, vad missade jag igår?"

Harklar jag fram och ser undrande på Omar och Ogge. Ogge iakttar mig noga när jag ser bak på Oscar som försiktigt ler mot mig. De tre verkar vilja säga något men utan att veta hur de ska formulera sig.

"Vad är det? Vad gjorde jag?"

Många pinsamma saker har hänt på fyllan men inget utöver det vanliga tonåringar kan hitta på.

"Anja?"

Frågar Ogge med höjda ögonbryn och mina inövade lögner går på snabbare än paniken.

"Vadå, svenska läraren?"

"Ja, varför var det en bild på henne på toaletten"

"Det undrade jag med? Den made no snese när jag hittade den igår. De andra bilderna fattar jag var hotsamma men vadå? Hotar han med att underkänna mig i svenska eller?"

Jag ler och gnyr plågsamt när huvudet dunkar fruktansvärt. Ogge ler snett åt mig medan Omar skrattar. När jag ser bak på Oscar så ser han dock inte övertygad ut. Han letar oroligt efter något i mitt ansikte, vad för känsla vet jag inte.

"Hur mår du?"

Frågar han lugnt och jag ler försiktigt över omtanken.

"Sådär faktiskt"

Plötsligt reser sig Ogge från köksstolen med ett fnysande läte och drar med mig ut i vardagsrummet. Mitt huvud dunkar och han går onödigt snabbt.

"Felix, vad är det med dig och Oscar?"

Frågar Ogge när vi står i vardagsrummet och jag ser undrande på honom.

"Vadå?"

Jag försöker låta som att jag inte bryr mig men det går nog inte hem alls.

"Omen är ni på g eller vad fan är det som händer?"

Chockat ser jag på honom och drar stressat handen genom håret. Det här är inte bra, hur mycket vet han?

"Va nej, absolut inte. Vad snackar du om?"

Säger jag stött och han ser misstänksamt på mig.

"Igår ville du att Oscar skulle följa med in i sovrummet och sova, klockan fem"

Han gör citat tecken över ordet sova och jag sväljer oroligt.

"Vadå då?"

Jag försöker låta obrydd.

"Du såg nästan förförande ut?"

Påstår han med en irriterad blick.

"Jag var full Ogge du kan inte seriöst tro att jag och A-barnet Oscar är på g"

Trots min anklagande och aningen äcklade röst himlar Ogge på ögonen.

"Omen ni är ju tillsammans jämt. Ni sover inte ens skavföttes, jag har sett kuddarna ligga i samma ände när det är min och Omars tur att sova. Så försök inte ens bortförklara det"

Han ser aningen ilsket på mig och paniken börjar göra sig synlig hos mig när han fortsätter.

"Ni vägrar visa en bild för oss och får en massa order som innefattar att ni måste vara inne i sovrummet. För att inte tala om att ni två var här innan resten kom till denna stugan. Vad gjorde ni ens här?"

Jag stirrar på honom och skakar på huvudet åt allt han säger.

"Jag är inte bög om du tror det"

Förtydligar jag men han ser inte lugnad ut för fem öre.

"Vad är det här då?"

Han drar ilsket fram ett papper ur fickan på sin hoodie och pekar på bilden. Jag flämtar till, det är den där bilden på mig och Oscar. Jag känner mig med ens bedragen av den som fångat oss här. Jag har ju gjort som han sagt? Eller gjorde jag något fel igår?

"Det är inget"

Säger jag ostadigt och han ser icke imponerat på mig.

"Det är det visst det. Är ni kk's eller?"

"Men nej"

"Hur länge har du varit med honom Felix? Sedan innan vi kom hit eller hur? Ni var här på liten semester när jag och Omar blev hitlurade eller hur?"

"Men lägg av. Vi blev tvingade till det där"

Utbrister jag och pekar på bilden i hans hand.

"Var det bilden ni inte ville visa mig?"

Jag avväger under en stunds tid om jag ska ljuga eller ej men mitt dunkande huvud väljer såklart fel. Jag nickar och lyfter på ögonbrynen som för att säga "hur så?". Försöker att inte visa hur skrämd jag är över det här.

"Men då ljuger du ju"

Påstår han nästan äcklat och jag drar trotsigt ihop ögonbrynen.

"Nej"

Han himlar på ögonen och ser förbannat på mig.

"Men det på bilden hände innan vi fick våra första befallningar. Ni gjorde det för att ni ville så sluta ljug och berätta sanningen"

Stumt ser jag på honom och vet inte alls vad jag ska säga. Han ser besviket på mig och jag skakar på huvudet.

"Vi är ingenting"

"Nej eller hur för du håller alla killar i din famn när du sover"

Säger han ironiskt och jag suckar tungt medan jag gnuggar tinningen.

"Lägg av jag är inte homosexuell, tro mig. Han var helt förstörd och behövde en kram. Dessutom har han rätt vi är inte i skolan. Vi alla behöver varandra för att överleva. Vi är inte ett par vad fan tror du? Jag tänker inte säga förlåt för något"

Jag spänner sedan ögonen i honom och hans blick tyder på att han tror mig efter mycket tvekan.

"Om du säger så"

Avslutar han och jag nickar bestämt. Det jag sa var sant, alltihop. Vi behöver varandra mer än vi kan ana. Jag antar att Ogge inser detta nu.