Stugan

18. Felix

Jag hör på Oscars andetag att han inte sover. Att jag redan vet det skrämmer mig en del men om han hade sovit så hade han inte sett ut som en stel pinne. Alltid något att skylla på.

"Oscar jag vet att du inte sover"

Hans ögon öppnas långsamt och han ser på mig igenom det mörka rummet. Jag kan se hans siluett tack vare det ljus som lyser in under dörren. Annars hade det varit beckmörkt.

"Jag flippar över Felix"

Kvider han och jag lutar mig på min armbåge så jag kan se ner på honom. Hans ansikte är fyllt av panik och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vad finns det att säga som skulle göra det här bättre? Inget. Därför förblir jag tyst.

"Vad menar galningen att vi ska göra när det är morgon? Kommer han"

Meningen fortsätter inte från hans läppar. Orden behöver inte bli sagda, jag vet redan vilka de är. Jag oroar mig över precis samma saker. Hela den här planen med att några sover medan några knegar på att ta oss härifrån är en bra distraktion. Dock hindrar det oss inte från att ständigt tänka på det, det som händer imorgon.

"Jag vet inte Oscar"

Yttrar jag tomt. Inga känslor kommer ur mig, det är för jobbigt att sortera eller känna dem.

"Felix jag"

Han tystnar igen och överrumplar mig genom att resa sig mot sina armbågar. Sedan lutar han sig mot mig och klänger krampaktigt fast runt min hals. Det hela gick väldigt fort och jag hann inte ens tänka på att backa undan. Han känner nog av hur stel jag blev och suckar irriterat.

"Jag vet att vi inte pratar och skit. Att jag är för töntig för ditt coola gäng. Men det här är inte skolan och vi dör antagligen imorgon. Så snälla, håll bara om mig"

Viskar han tyst och jag känner hans skakande läppar mot min hals.

"Vi har ju kramats i sömnen en gång redan. Gör det bara"

Hans mumlande ord får mig att släppa alla mina charader och även jag omfamna honom. Hans andetag blir långsamt mer kontrollerade och hans muskler slappnar av. Efter en stund blir det jobbigt att sitta upp och jag drar mig ur. Han ser skyldigt på mig och torkar de rödkantade ögonen. Ingen tår hade fallit ur de blå ögonen men visst var det nära. Han ser så ynklig ut för den stora vida världen där han sitter nära den smutsgula väggen. Jag lägger mig på rygg och ser upp på honom medan jag öppnar mina armar. Mycket tveksamt kurar han ihop sig i min famn och jag finner det ofattbart tröstande. Tröstande att inte behöva hålla de personligheterna vi har utanför stugans väggar. Det känns tröstande att han känner sig så svag och att jag kan hjälpa honom. Men mest av allt känns det tröstande att jag inte är ensam om att vara nära bristningsgränsen.

Vi somnar inte, vi ligger tysta och tänker på morgondagen. Alla de värsta möjliga sannolikheter den kan bidra med. Han hör säkert hur hårt mitt hjärta slår över mina tankar, för hans öra ligger precis ovanför mitt hjärta. Tankarna att försöka förbereda sig inför vad som möjligen kan komma imorgon är allt som tar upp våra hjärnors arbete. Det är ofattbart skrämmande men på något sätt hjälper hans lugna andetag mina att bli lugna igen. Hans mjuka hår mot min kind får mig att känna en viss trygghet och hans arm runt min midja en trofasthet. För första gången sedan jag kom hit är det något jag kan vara säker på. Jag är säker på att det här är en ganska värdig avslutning på livet.

------
Hade behövt era fina ord just nu.... Ni är fortfarande fantastiska bara så ni vet.