Stugan

17. Omar

"Jag är ärligt talat skraj"

Erkänner jag plötsligt där vi sitter och stirrar på dörren. I ögonvrån ser jag Ogges blick på mig och fortsätter oroligt.

"Den här personen vet alldeles för mycket om oss. Seriöst hur kan han veta att jag träffat Melissa på en fest? Jag har träffat henne en gång. Hur vet han att Felix obekymrat skulle åka hit för ett förkrök? Vad som förundrad mig mest, hur visste han att du och jag hade en stökig historia?"

Jag vänder på huvudet och ser Ogges frustrerade ögon. Han rycker på axlarna och suckar.

"Han fick inte rätt i allt i alla fall. Det var du som borde ha fått smset om att jag ville säga förlåt. Inget var ditt fel"

"Ogge"

Mumlar jag och han rycker obrytt på axlarna.

"Det är sant"

"Jag borde ha fattat att det var en bluff, varför skulle du vilja träffa mig seriöst jag är så dum"

Han sätter pekfinger och tumme på vardera sida om näsryggen och ser extremt upprörd ut. Försiktigt sätter jag en hand på hans axel.

"Jag vet inte vad jag kan säga som gör det här bättre. För det finns nog inget som räcker, vem vet vi är antagligen döda imorgon. Men Ogge din ursäkt betydde mycket för mig och jag, jag förlåter dig"

Han ser chockat på mig och även jag förundras. Dock känns det som att nu är tiden att förlåta honom, det kanske är sista gången jag får chansen.

"Omar jag förtjänar det inte"

Hans röst är grötig men ett genuint leende placerar sig på hans läppar.

"Inget kommer bli som det en gång var men jag vill inte lägga tid och kraft på att bråka med dig. Vi måste ta oss härifrån"

Han nickar instämmande på huvudet och jag känner för första gången sedan jag kom hit något varmt i bröstet. Vi kan aldrig bli vänner igen men kanske att vi kan lägga det här bakom oss efter så många år.