Stugan

12. Omar

Att vara fast här med Ogge är en mardröm i sig. Killen som krossade mitt hjärta något fruktansvärt. Vi hade varit bästa vänner innan han flyttade hit till Stockholm. Den vänskapen slutade brutalt när Ogge bedrog mig genom att ha sex med min flickvän. Flera gånger till och med. Det tog flera månader innan jag kom på dem. Han sa inte ett ord och vänskapen var bara över sådär. Aldrig att jag förlåter honom för det, han har inte ens bett om förlåtelse. Så att han tror att han ska få någon är över min förståelse.

Felix verkar ganska dryg och en sådan där populär skitstövel som får alla att gilla honom i smyg i alla fall. Oscar däremot gillar jag. Han är försiktig och vänlig men när det behövs tar han ton.

"Okej vi kanske kan ta en köksstol och låsa fast handtaget?"

Funderar Felix, vi har länge stått och funderar på vad vi ska använda för att säkra den här dörren. Den lilla byrån fungerade inte. Något rep hade vi inte. Nyckeln fanns ingenstans i stugan. Dessutom kom vi fram till att den som stängt in oss här antagligen har en extra nyckel och bara hade låst upp.

"Vi testar"

Vi går ut i köket där Ogge och Oscar är i fullfärd med att rota runt i skåpen. Oscar har min Ica påse med frukosten jag tänkt dela med Melissa. Jag ställer mig i dörröppningen och harklar mig. De två rycker skrämt till och tar ett par steg ifrån mig. Jag hade nog skrattat åt deras reaktion i vanliga fall, men detta är inte något vanligt överhuvudtaget. Det enda deras reaktion ger oss är mer panik över vår situation. Felix går förbi mig och knycker åt sig en köksstol med tydligt irriterade rörelser.

"Omar den här maten hade du med dig va?"

Säger Oscar frågandes och pekar på den nästan tomma plastpåsen. Jag nickar och han försöker sig på ett leende.

"Tack och lov för det, annars hade vi nog svultit ihjäl"

Felix bär in stolen och stänger dörren efter sig. Osäker står jag där bredvid ytterdörren men ändå så pass nära dörren att jag vet att Oscar och Ogge har uppsyn över mig.

"Testa nu"

Hör jag Felixs höga röst genom den tunna ekdörren. Hoppfullt drar jag i dörren allt jag har och utropar glatt att jag inte får upp den. Till vår lycka fungerar det alltså om man ställer stolen på högkant och nöjt rycker jag i handtaget som inte rubbas en millimeter.

"Yes"

Hör jag Felix säga från andra sidan dörren och snart öppnar han dörren igen. Jag ger honom tummen upp och går mot köket där Oscar och Ogge befinner sig. Jag hör hur Felix går bakom mig. Egentligen hade vi inte behövt vara två och två hela tiden men precis lika självklart som att solen går upp gör vi det självmant. Ingen vill gå runt ensam här, inte ens om någon annan är i rummet bredvid. Själv är jag alldeles för rädd för att stöta på den som infångar oss här. Att ha någon av killarna vid min sida dämpar obehaget av känslan att bli påhoppad när man vänder ryggen till.

"Vi är klara, vad gör ni?"

Min fråga är riktad helt och hållet till Oscar då jag ignorerar Ogge. Ändå är det han som hinner svara på min fråga först.

"Vi har kollat igenom tillgången till käk"

"Mhmh"

Svarar jag torrt och ser på Oscar som suckar åt mig.

"Vi har rätt okej med mat faktiskt. Din mat bör räcka i två dagar"

"Om vi snålar och är beredda på att inte bli mätta så räcker det i två dagar för rena överlevnadsskäl"

Tillägger Ogge buttert.

"Men det där då?"

Felix pekar på den andra högen med mat. Oscar ler smått åt honom som förvirrat ser honom förklara.

"Jag äter inget som redan fanns här, vilket var en mjölk, kex och frukt. Det kan vara förgiftat för allt vad jag vet"

Hans ord bildar snabbt en otäck stämning. Tillslut harklar sig Felix och säger ironiskt.

"Bra jag är vrålhungrig"

Oscar ler mot honom och skrattar ett tyst skratt innan han går mot kylskåpet.

"Vi ska nog hitta något"

Några minuter senare sitter vi kring det runda lilla bordet. Felix slog sig ner i Ogges knä då den fjärde stolen står i sovrummet. Lite småprat här och där bryter ut men mest finns en tryckande medvetenhet om hur lite kontroll vi faktiskt har. Om inte Omar turligt nog haft med sig mat hade vi svultit. Om inte gallren för fönstren varit där hade vi kunnat fly. Om det inte vore för den här galningen hade vi aldrig ens pratat med varandra. Inget är på våra villkor. Så här har mina tankar gått de senaste timmarna.

"Vi måste spara på maten. Ingen får gå och småäta mellan måltiderna och absolut inte äta utan att resten vet"

Fortsätter Oscar och jag nickar. Felix ser aningen irriterad ut och smuttar på ölen han insisterat på att få dricka. Mycket till Oscars misstycke. Dock hade Felix genast återfallit i sina gamla vanor och Oscar hade fort följt efter och blivit tyst och osäker.

Jag undrar hur deras relation egentligen ser ut? De tre killarna runt mig verkar i alla fall veta vilka de andra är, dock är det ansträngt dem emellan. Jag känner mig ensam. Endast Ogge känner jag igen, killen jag svor att aldrig prata med igen.