FÖRLÅT MIG | OE

43

Hannas perspektiv

Jag tittar på klockan på min upplysta mobilskärm. Insläppet börjar vilken sekund som helst. Det betyder att jag har lite tid kvar till att kontakta killarna innan de måste börja förbereda sig ordentligt inför konserten. Jag går in på min och Oscars sms konversation och mina fingrar börjar röra sig över tangentbordet. 

Hanna;
OSCAR! Kan du kolla med Linn ifall det finns en möjlighet till att jag, när er konsert är klar, går upp på scenen och säger några ord? Om mobbning typ? Det är min enda chans att få ut det till en liten större skara av folk :) Puss

Jag skickar iväg smset och väntar sedan ivrigt på att han ska svara. Idén jag fick var vääällddiiggt spontan men det hade varit kul om den faktiskt hade gått att genomföra. Eftersom jag har tidigare egna upplevelser av mobbning och vet hur många som faktiskt blir drabbade av just mobbning så hade det kunnat vara kul att nå ut till folk.

Min mobil plingar till och jag tittar exalterat på skärmen. 

Oscar;
såklart! Hon tyckte det var en jättebra idé!! Jag är så stolt över dig att du vill göra detta! Vi fixar så att ingen börjar lämna när vi är klara! puss babe

Jag skiner upp i ett leende och nästan direkt efter börjar det vimla folk i konsertlokalen och det blir fler och fler folk. I Moas öra viskar jag min lilla plan vilket gör hennes leende ännu större än tidigare. Folk i publiken uppmärksammar att jag, aka Oscar Enestads flickvän, står längst fram och är i samma publikhav som dem. 

Förbandet klivet på scenen och tusentals skrik ekar genom lokalen. Och allra längst fram står jag och Moa tillsammans med stora breda leenden på våra läppar. Hennes leende beror på upplevelsen hon har fått och mitt leende beror på att jag har gett henne den upplevelsen. 

Efter någon timme..

"Tack så sjukt mycket till alla er som har tagit er tid till att komma hit ikväll! Ni är underbara varje en av er här inne! Vi älskar er! Innan ni lämnar idag vill bara min underbara flickvän säga några ord!" säger Oscar i mikrofonen. En av säkerhetsvakterna hjälper mig över kravallstaketet och sedan tar jag mig upp på scenen. Killarna står i mitten av scenen och jag ställer mig med dem. Oscar räcker mig en mikrofon och jag tar tacksamt emot den. 

"Innan jag börjar vill jag bara säg att förlåt ifall detta talet eller whatever är dåligt, jag är inte den som brukar stå på en scen och tala så att ja" säger jag och småskrattar lite. 

"Föreställ er hur det skulle vara att varje dag vakna upp och känna sig totalt misslyckad, oviktig, oönskad och allt man kan känna. Föreställ er hur det skulle vara att varje dag känna en obehaglig klump i magen som bara växer för varje sekund som går. Föreställ er hur det skulle vara att känna rädsla för att prata, rädsla för att skratta, rädsla för att vara bland andra människor, ja rädsla, för att vara sig själv. 

Det jag nyss har tagit upp är saker som med ett gemensamt namn brukar kallas för känslan av att vara mobbad. Ni här inne har säkert någon gång bevittnat mobbning eller liknande, kanske har ni till och med själva blivit mobbade. Mobbning är något som är totalt oacceptabelt och det borde inte få finnas i vårt samhälle. Mobbning förekommer i många olika beteenden och former, både fysiskt och psykiskt. Sedan kommunikationssätt som SMS, Instagram och Snapchat blev populära, har verbal mobbning och trakasserier också börjat förekomma på Internet.

Mobbning finns överallt, inte bara bland skolor eller fritidsgårdar eller liknande. Mobbning och kränkningar är något som finns bland barn som är osäkra och avundsjuka på varandra. Men det finns även på nästan alla ställen i dagens samhälle. Även bland vuxna.

Det ska inte vara så att folk inte vågar vara sig själva på grund av att andra isånnafall börjar trakassera dem. Hör ni hur fel det låter? Och visst låter ord som mobbning, kränkning och trakasserier obehagliga? 

Så idag ber jag er som är här inne att öppna ögonen och våga se. Våga se det så uppenbara som sker i denna stund, just nu, mitt ibland oss. Våga se de människor som gömmer sig i skuggorna och som i sin stilla tystnad, skriker på hjälp. Våga vara den som tar första steget mot en förändring. Våga vara den som säger ifrån. Våga vara den som kämpar mot mobbning, trakasserier och kränkningar en gång för alla.

Jag har valt vem jag vill och tänker vara. Nu har ni ett val. Tack"

Jag ler mot publiken som under hela mitt tal har varit tysta. Man hade nästan kunnat höra en knappnål falla till marken. Det tar några sekunder och sedan börjar alla i publiken applådera och tjuta. Killarna kramar om mig och jag ler med hela mitt ansikte. Detta kändes rätt, helt rätt. 

Jag ler mot Moa som står och ser på mig med stora ögon. Jag är så otroligt glad över att jag har kunnat genomföra detta idag. 

"Jag är så stolt över dig" säger Oscar tyst i mitt öra och ger mig sedan en kyss. 

Och även jag är stolt över mig själv, väldigt stolt.