Hannas perspektiv
Ni vet när tiden fortfarande går men av någon konstig anledning så känns det precis som allt har stannat? Precis så känner jag nu. Klockan tickar fortfarande, men något inom mig har stannat. Jag kan verkligen inte förstå vad jag har gjort för fel. Det enda jag gjorde var att sitta och snacka med Mona tills dendär killen kom. Då började jag prata med honom och plötsligt så stack Mona. Jag tittar ut genom tågfönstret. Jag skulle tippa på att jag har ungefär en halvtimma kvar innan tåget kör in på Stockholms perrong. Det lär bli den längsta halvtimmen i hela mitt liv.
Jag har ingen lust till att göra något just nu. Jag har redan tittat klart på alla serier på Netflix, spelat alla spel som är roliga och tittat igenom mina sociala medier flera gånger. Trots att han har totalt krossat mitt hjärta försöker jag att göra andra saker för att komma på andra tankar. Så tänkte jag iallafall de första två timmarna på tåget. Men nu har jag tappat all min motivation till precis allt.
Jag suckar högt och med min blick följer jag husen utanför tåget som vi kör förbi. Det är inte jättemånga personer på detta tåget. I min vagn sitter det endast jag och kanske fem till. Så man kan lugnt säga att det inte hjälper min känsla av ensamhet att försvinna.
När min mobil börjar ringa med den välkända face-time signalen hoppar jag minst tre meter upp i luften. Det där var jag verkligen inte beredd på. Jag tittar på skärmen och ser att det är Omar som försöker kontakta mig. Jag är inte direkt sugen på att svara honom just nu men det är trots allt inte han som har gjort något fel. Jag trycker på svara och Omars gulliga ansikte poppar upp på min mobilskärm.
"Hanna..." säger han och tittar medlidande på mig. "Hej" pressar jag fram och försöker att inte börja storgråta. "Vi försöker lösa detta lilla pussel-" börjar han men jag avbryter honom. "För det första, vilka är vi?" frågar jag. "Ogge, Felix och jag" svarar han och jag nickar långsamt. "För det andra, jag är inte så säker på om jag vill få detta pussel löst" säger jag och suckar. "Oh comon Hanna, you can't play me like that" säger han och ler försiktigt. Jag rycker på axlarna och suckar åter igen. "Kan du iallafall berätta vad som har hänt mellan er? Asså din version?" frågar han och jag nickar. "Asså helt ärligt är allt lite oklart, eller sorry, väldigt oklart. Jag satt tillsammans med Mona och snackade när vi var iväg där och sen kom typ en kille och började prata med mig. Mona försvann iväg, tror hon kanske gick på toa, och sedan bad Oscar mig att dra hem, han sa något om att jag försökte ge igen på honom, men jag förstår verkligen inte vad jag har gjort" säger jag och en ensam tår börjar långsamt rinna ner längs min kind.
"Jag visste det" säger Omar och jag tittar oförstående på honom. "Hanna lyssna, det är Mona som har försökt - och i och för sig lyckats - fucka för er. Hon gick och sa till Oscar att du hade kysst den killen" säger Omar och börjar le mer och mer. "Jaha och? Det..det...det spelar väl ingen roll. Oscar litar alltså inte på mig utan hellre litar han på en total främling" säger jag och torkar bort mina tårar. Omar suckar och biter sig löst i läppen. "Snälla kontakta Oscar, han saknar dig och ångrar sig djupt, han hade nog lite för mycket alkohol i kroppen och därför gjorde han som han gjorde" säger Omar men jag bara skakar på huvudet. "Det spelar ingen roll om han var påverkad eller inte. Han har sårat mig och lovade att han aldrig skulle göra det igen. Men han bröt sitt löfte och gjorde det igen"
Omar tittar på mig utan att säga ett ord. Han suckar lugnt och tittar bort åt ett annat håll för ett ögonblick. "Jag måste dra Omar, jag kommer sakna dig och de andra" säger jag och pressar fram ett litet leende. Han ler tillbaka och nickar. "Vi kommer sakna dig med, men detta lär inte bli det sista du ser av oss" säger han och jag ler. Jag lägger på samtalet och sätter sedan på lite deppig musik. Det finns inget bättre att lyssna på deppig musik när man är ledsen. Det är en sån otroligt skön känsla att kunna sätta sig in i låttexterna rejält när man är ledsen.
Jag skickar ett sms till mamma om att jag alldeles strax är framme och sedan lägger jag ner min mobil i fickan igen.
Varför...varför skulle detta hända?
YOU ARE READING
FÖRLÅT MIG | OE
Fanfiction"Hanna?" "Ja?" "Förlåt mig" Vågar man lita på någon som nyss krossat ens hjärta? Kan man lita på att personen aldrig kommer göra det igen? Kanske det, men det har sitt pris. Uppföljare till 'Sextig o.e'