FÖRLÅT MIG | OE

50

Hannas perspektiv

Varje andetag jag tar känns som en enda stor kamp. Denna gången gör det mycket mera ont inom mig än vad det gjorde första gången Oscar krossade mitt hjärta. Trots att han var otrogen mot mig för några år sedan och trots att jag mådde så himla psykiskt dåligt av det så vågade jag släppa tillbaks honom in i mitt liv igen. Visst, jag förlåt han då, men minnena finns fortfarande kvar. Minnena av hur allting bara föll samman när jag fick reda på att han höll på med någon annan. Minnena av hur jag grät och grät i flera veckor i streck på grund av honom. 

Men nu, när han har svikit mig en gång till vet jag inte riktigt om jag kommer kunna ta tillbaks honom i mitt liv igen. Jag vet inte om jag varken vågar eller vill det. Vågar jag lita på honom att han aldrig kommer såra mig igen? Vågar jag tro på att om det har hänt två gånger, så händer det aldrig igen? Nej. Det kommer jag nog aldrig kunna tro på. För mig spelar det ingen roll vilka ursäkter han än kommer med. För mig är det över på riktigt denna gången. 

Nu kommer vi bara till den svåra biten med att släppa honom ut ur mitt liv. Hela mitt rum är fullpoppat med bilder av honom och mig. Hela min kamerarulle består av våra minnen tillsammans. Hela min Netflix-lista är fylld med filmer vi såg tillsammans. Han finns överallt i mitt liv. Hur kommer jag ens orka ta mig igenom detta? 

Tårarna forsar ner för mina kinder där jag ligger ner i min säng. I min famn har jag ett stort gosedjur föreställande en nallebjörn. Jag fick den av mamma senaste gången han krossade mitt hjärta som något att krama om när mitt hjärta har blivit krossat. Och nu kan man lugnt säga att mitt hjärta är krossat. På alla sätt och vis.

Medan jag ligger och snyftar i sängen har han säkert jättekul på scenen tillsammans med de andra killarna. Och det är ju såklart jätterättvist. Hur jag än gör faller mina tankar ändå på killen som totalt mosat mitt hjärta. 

En försiktig knackning kommer från min dörr och jag vänder mig om så mitt ansikte är riktat mot dörren. "Ja?" pressar jag fram mellan snyftningarna. "Det är bara jag Hanna, det är telefon till dig" säger min mamma och öppnar dörren helt och hållet. Hon håller i sin mobiltelefon och jag tittar utmattat på henne. "Jag orkar inte prata med någon nu" säger jag och suckar samtidigt som jag torkar bort några tårar från mina kinder. "Han sa att det var viktigt" säger mamma och tar några steg längre in i rummet. Jag suckar när hon sträcker fram mobilen mot mig men gör sedan som hon säger och tar emot den i min hand. Långsamt flyttar jag telefonen mot mitt ena öra, smått rädd över vem som är på andra sidan luren. 

"H..hallå?" 

"Hej Hanna, det är Felix"

En djup lättnad sköljer inom mig. Jag nickar mot mamma som ett tecken på att hon kan lämna mig ifred igen, vilket hon sedan gör. 

"Hur är det med dig?" frågar han och jag suckar. 

"Jo tack, har aldrig mått bättre". 

"Humorn har du kvar iallafall" säger Felix och skrattar försiktigt. Sedan blir det tyst ett tag. Jag vet inte vad jag ska säga och jag märker att Felix tvekar på vad som är rätt att säga i en sånhär situation. 

"Jag vet att jag kanske inte borde vara den som säger detta men.." börjar han och tar sedan en paus på några sekunder. "Oscar ångrar sig grovt, verkligen, han har knappt rört sig från turnébussen de senaste dagarna. De enda gångerna han reser sig upp är när han måste upp på scenen med oss" säger han och jag sätter mig upp ordentligt i sängen. "Men ja, han är och var en idiot, den diskussionen har vi andra redan tagit med honom, snälla kan du inte förlåta honom? Vi alla saknar dig här nere, du är ju en del av våran lilla galna familj" säger Felix och jag suckar återigen. 

"Felix, lyssna, jag uppskattar verkligen det du gör men Oscar har krossat mitt hjärta totalt. Jag älskar honom men vågar inte få mitt hjärta krossat åter igen. Det är bara så. Men jag saknar er väldigt mycket" säger jag och i andra ändan av luren kan jag höra hur han suckar. 

"Okej...vi får höras snart igen, Oscar kommer nu, hejdå Hanna, jag älskar dig" 

"Hejdå Felix, älskar dig med" säger jag och lägger sedan på samtalet direkt. 

Min dörr öppnas direkt när samtalet tagit slut och mamma kommer åter tillbaka in i mitt rum. "Vad sa han?" frågar hon och sätter sig ner vid sängkanten bredvid mig. "Han ville försöka få ihop mig med idioten igen" säger jag och suckar. "Det är iallafall ett bevis på att de alla saknar dig, inklusive Oscar" säger mamma och smeker min hand försiktigt. "Jo det förstår jag ju, men han har åter igen sårat mig" säger jag och möter hennes blick. "Alla gör misstag Hanna, och du vet själv hur mycket han betyder för dig" säger hon och ler medlidande mot mig. 

Jo, fine, alla gör misstag. Men Oscar har fortfarande totalt krossat mitt hjärta.