FÖRLÅT MIG | OE

54

Oscars perspektiv

Jag har svårt att se vart jag sätter fötterna på grund av mina tårfyllda ögon. Mina kinder är blöta och min gråa hoodie har blivit fläckig. Tårarna bara rinner och rinner och jag vet inte hur jag ska få dem att sluta. 

En liten del av mig hoppades på att Hanna skulle stanna och prata med mig. Då hade jag kunnat be om ursäkt ordentligt och vi hade kunnat reda ut saken. Det hade kanske till och med gått så bra att det hade blivit hon och jag igen. Men man kan ju definitivt säga att det verkligen inte blev så.

"Oscar vänta" ropar Felix några meter bakom mig. Jag suckar och struntar i hans kommando. Det var trots allt hans och de andra killarnas idé att fixa ner Hanna så att jag och hon kunde prata ut. Nu har förmodligen allt bara förvärrats ännu mer och nu kommer det ta ännu längre tid att få tillbaka henne. Om jag ens någonsin kommer att få det. 

"Oscar snälla stanna" prövar Felix men ännu en gång struntar jag i det totalt. 

Med snabba steg går jag över stigen som leder till backstageområdet vid Lisebergsscenen. Jag vill bara kunna vara ensam just nu. Vår konsert börjar om tre timmar så jag har ändå gott om tid på mig att ta det lugnt och spendera tiden för mig själv. 

"Oscar för i helvete stanna" säger Felix frustrerat bakom mig. "Ärligt Oscar" hör jag hur Omar mumlar bakom mig. Jag stannar upp tvärt när jag har kommit in backstage. Jag vänder mig om och ser alla tre killarna stå framför mig. "Ni tycker att ni ska vara irriterade på mig? Borde det inte vara tvärtom? Jag sa ju att detta bara skulle göra allt värre" skriker jag åt dem. 

Både Omar och Ogge ser väldigt oroliga ut men från Felix ögon sprutar det eld. Han ser helt vansinnig ut och hans knytnävar är hårt ihopklämda. "Okej Oscar, lyssna nu noga på mig" börjar Felix och jag lägger mina armar i kors. "Att detta är vårt fel kan vara största lögnen idag, för om du ej kommer ihåg det så var det du som startade upp detta dramat, men sorry för att vi försökte hjälpa dig att få tillbaka Hanna, vi kan strunta i det framöver om det är det du vill" 

Det han säger chockar mig. Jag trodde aldrig att han var så arg på mig. Och helt ärligt, de orden är inte de jag hade behövt höra just nu. Man kan väl säga att Felix har sårat mig med det han just sa. Jag kan inte ens förstå att det kom från honom. 

"Felix..lugna dig" säger Omar och lägger sin hand på Felix axel. Till en början rycker Felix till vid Omars beröring men sedan ser jag hur han börjar andas lugnare och lugnare. 

Mina kinder är fortfarande dränkta med tårar och mina ögon är alldeles rödsprängda vid det här laget. Jag torkar bort tårarna från mina kinder med hjälp av min hoodie och suckar tungt. "Sorry för att jag är helt fucked up då" säger jag med en sprucken röst. 

Mitt i vårt lilla minibråk kommer Linn in genom backstageingången. Hon tittar frågandes på oss och spärrar upp ögonen när hon ser mig. "Men..herregud, vad står på?" frågar hon och tar några snabba steg fram till mig. "Fråga den där idioten" säger Felix och jag stönar chockat. Vad sa han nyss? Jag tittar upp på honom med en sårad blick och skakar sedan på huvudet. 

"Men Felix vad håller du på med?" säger Ogge och jag vänder mig om. Jag fortsätter att gå lite längre bort tills jag kommer bort till vår loge. Jag sätter mig ner på golvet och lutar min rygg mot väggen samtidigt som mina knän är i kontakt med min överkropp. 

Jag hör inte mycket av det som pågår utanför vår loge men det jag lyckas uppfatta är att Felix får en rejäl utskällning av Linn. Vilket jag tycker att han definitivt förtjänar. Hur kan han ens hålla på så när han vet hur förkrossad jag är på grund av mitt misstag gentemot Hanna? Jag förstår verkligen inte det. 

Någon öppnar dörren till vår loge och när jag tittar upp ser jag att det är Felix. Jag suckar och vänder min blick bort från honom. Han fortsätter att gå tills han kommer fram till mig där han sedan stannar. Han står ungefär en meter ifrån mig nu. 

"Förlåt Oscar, du vet att jag inte menade det jag sa" säger han och avslutar sin mening med en suck. Jag torkar bort tårarna från mina kinder med hjälp av tröjärmen. "Jag bara...jag vill inte att du ska må dåligt okej och att du verkade helt otacksam innan..jag vet inte..det bara gjorde mig arg typ" fortsätter Felix. 

"Jag är tacksam okej, jag är jättetacksam för att ni försöker, men ärligt, jag vet inte ens vad glädje är längre. Det enda jag kan tänka på är varför jag var så dum den kvällen" säger jag men en låg röst. 

"Jag förstår dig, och jag lovar dig, vi ska fixa detta"