FÖRLÅT MIG | OE

59

Hannas perspektiv

"FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN! FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN! FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEEEN! FY FAN VAD VI ÄR BRA!"

Den mycket välkända studentlåten ekar genom skolans korridorer. Nästa klass som ska springa ut är min. Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska säga just nu. Allt känns så fruktansvärt overkligt. Idag är min sista dag i skolan..vilket är extremt sjukt. Jag lovade mig själv när jag åkte imorse att jag inte skulle börja gråta idag, trots att jag visste att jag definitivt skulle bryta det löftet.

Och ja, jag bröt det löftet.

När vår mentor höll vårt avgångstal brast det totalt för mig men även för Matilda. Vi satt där bredvid varandra i skolans aula och storgrät. De flesta måste nog ha tyckt att vi var ganska töntiga för vissa glodde på oss precis som om vi vore dumma i huvudet. Dock såg jag ett flertal andra studenter som också hade svårt att hålla sig från gråt.

Min hand är ihopflätad med Matildas när vi för sista gången går genom skolans ekande korridorer. Jag kommer aldrig mera ta mig hit. Idag är sista dagen. Efter denna dagen är jag en tjej som ska ut på riktigt i vuxenlivet. Dock har jag ej riktigt kommit fram till vad jag ska hitta på med nu efter studenten. Men det löser sig säkert, det gör det alltid.

"Okej hörni, ta det lite lugnt nu, det är strax er tur" säger en av lärarna som står alldeles intill dörren där vi snart ska springa ut. Vi ska rusa ut från skolan och upp på en liten scen som står uppsatt precis utanför.

Det är i ungefär samma sekund som jag ser de framför mig börja rusa ut som allting bara stannar. Jag och Matilda rusar ut efter dem men det känns fortfarande precis som om allting bara stannat helt och hållet. Herregud. Jag, eller vi, har tagit studenten!!! När vi väl kommer upp på scenen hoppar vi runt och tjoar och tjimmar. Vi har fått konfetti-kanoner som sprutas lite här och var.

Runtom scenen står lyckliga föräldrar, släktingar och vänner och väntar på oss nybakade studenter. Efter några minuter av totalt glädjerus lämnar min klass scenen för att ge plats åt de andra klasserna som står på tur.

"Vi ses senare vid flaket!" säger jag till Matilda och börjar leta mig igenom den stora folkmassan. Efter ett tag av letande hittar jag äntligen min fina, notera sarkasmen, studentskylt och min familj, släktingar och vänner. "Jag sa ju att du skulle ta den allra fulaste" utbrister jag, dock med ett leende på läpparna. "Du är ju hur söt som helst" svarar mamma och jag kramar om henne. Min hals blir klädd med massvis av olika sorters saker som gosedjur och liknande.

Det bjuds på fler kramar och fler grattishälsningar och sedan börjar det bli dags att röra sig mot studentflaket som ska köra en runda genom centrum. "Jag måste dra" säger jag och vänder mig om. "Vänta Hanna" säger mamma och jag vänder på mig igen. Hon står med mina studentsaker i händerna och ler stort mot mig. Jag tittar frågandes mot henne enda tills hon nickar åt det högra hållet. Jag flyttar blicken några decimeter och skiner upp som en stor sol.

Felix, Ogge och Omar. De kom.

"Hej!" utbrister jag och kramar om alla tre. "Grattis snygging" säger Felix och de andra lägger till fler grattishälsningar. "Jag visste inte att ni skulle komma" säger jag förvånat. Mitt leende är enormt stort just nu, detta var jag inte alls beredd på. Jag trodde verkligen att de skulle strunta i min student totalt.

"Klart vi kommer, men det var inte riktigt vår idé.." säger Omar och jag rynkar på ögonbrynen. Nu förstår jag inte riktigt vad han menar. Killarna flyttar sig några steg åt sidan och mitt hjärta gör en bakåtvolt innanför bröstet. Han står med de allra finaste rosa rosorna i handen. Han ler lite försiktigt och jag ser på han att han är nervös.

Till en början är jag ganska avvaktande men det håller inte länge. Bara några sekunder senare rusar jag fram till honom och hoppar upp i hans famn. Mina läppar pressas emot hans. Trots att vi kysser varandra kan jag känna hur han ler mot mina läppar. Min Oscar. Min fina Oscar. Eller, jag hoppas iallafall att jag kan kalla honom för min. Han snurrar runt med mig ett tag. Mina ben är ihoptrasslade runt hans mage.

"Hanna!" hör jag hur Matilda ropar bakifrån oss. Shit juste. Flaket. Jag tar mig ner från Oscar och kramar om honom åter igen. Jag hör hur några bakom oss kommenterar hur himla gulliga vi är, vilket får mig att bli alldeles varm inombords.

"Jag måste dra nu, flaket kallar, men jag hoppas vi ses på mottagningen?" säger jag till Oscar med ett leende på läpparna. Han nickar och jag börjar backa undan från honom. Dock har jag lite problem med att släppa blicken från honom. "Vänta, en sak till" säger han plötsligt och närmar sig mig igen. Att flaket snart åker iväg spelar ingen som helst roll för mig just nu. Det enda som spelar roll är att Oscar står alldeles intill mig och att allt plötsligt känns bra mellan oss igen.

Jag vet inte varför jag egentligen flög upp på honom sådär. För bara några dagar sedan var jag otroligt irriterad på honom och nu kysser jag honom? Herregud, folk utanför mitt liv måste tro jag är galen. Fast det är väl lite så kärlek är, lite konstigt och svårt att förstå sig på. Helt plötsligt faller man bara pladask för en helt annan människa och sedan kan den känslan hålla livet ut, trots motgångar. Jag ler stort mot Oscar.

"Du och jag ska på dejt imorgonkväll, jag ska visa dig hur mycket du betyder för mig"

//
guys detta börjar bli sorgligt.......nästa kapitel är det sista kapitlet på denna boken :'). Men men, jag ska försöka få det kapitlet till ett GRYMT kapitel tho!! I promise ;)
kram