FÖRLÅT MIG | OE

46

Hannas perspektiv

Hela vägen tillbaks till turnébussen forsar mina tårar ner för mina kinder. Folk har lagt märke till mig. Vissa har bara stått och glott storögt på mig medan andra faktiskt har tagit sin tid till att komma fram till mig. Mitt svar till dem har varit ett kort 'jag är okej'. Jag vill inte starta upp något drama och trots att jag är raka motsatsen till okej just nu så är det det bästa. 

Gång på gång torkar jag bort tårarna med mina händer men i nästa sekund har kinderna fyllts med nya tårar. De bara rinner och rinner och har inget slut. 

Jag gråter för att Oscar bad mig att åka hem. Han vill inte ha kvar mig här, han vill inte spendera sin tid tillsammans med mig - trots att vi är tillsammans. Eller, trots att vi var tillsammans. Jag gråter för att jag inte förstår vad jag har gjort som har gjort han så upprörd. Jag gråter för att jag känner mig så fruktansvärt ensam. 

Mona stack direkt efter hon hade gått bort till Oscar och jag har inte sett till någon av de andra på hela kvällen efter det. 

Jag öppnar dörren till turnébussen och tar mig bort till min hytt. Direkt börjar jag packa ner mina saker i min resväska. Efter ungefär femton minuter är jag nästan säker på att jag har fått med mig allt som tillhör mig. Halsbandet som jag har runt min hals, ett hjärta jag fått av Oscar för några månader sedan, tar jag av och lägger på hans kudde. 

När jag har dragit ut min resväska från bussen möts jag av Felix, Ogge och Omar som alla tre ser väldigt chockade ut. "Hanna?". Jag tittar upp mot Omar med rödsprängda ögon och smink utkletat över hela ansiktet. "Vart ska du?" frågar Felix och tittar ner mot mina väskor. "Hem, Oscar vill inte ha kvar mig här" säger jag och börjar dra bort min resväska. Felix stoppar mig och kramar om mig hårt. "Varför?" frågar han. "Det undrar jag med". 

"Men sluta, dra in dina saker igen! Du ska inte härifrån" säger Felix men jag nickar långsamt. "Jo, han vill inte ha kvar mig här". Alla tre killarna tittar på mig under en djup tystnad. 

"Kom, vi skjutsar dig till stationen, du ska inte behöva gå dit själv" säger Omar och vi börjar gå bort mot en av de andra bilarna som killarna har tillgång till. "Så du vet inte varför han bara bad dig att dra?" frågar Ogge när vi satt oss ner i bilen. "Nej" säger jag och min röst spricker på slutet. Jag brister ut i nya tårar och Felix lägger sina armar om mig. Han har sina armar om mig resten av vägen till stationen. Alla killarna hoppar av och följer med mig upp till tågspåren. 

"Vi vill verkligen inte att du ska dra Hanna, tro inte det, och vi kommer snacka med Oscar om detta okej? Sen får vi höras av hur det blir. Jag lovar, det kommer lösa sig" säger Ogge och lägger sina armar om mig. Jag nickar långsamt och drar efter andan för att lugna ner mig. "Han har säkert bara fått lite för mycket i sig" säger Omar och kramar om mig han med. "Fast det är fortfarande inte okej att bara be någon att dra, om du nu inte har gjort något?" säger Felix och lägger sina armar om mig. 

"Det är det som är grejen, jag har inte gjort något, verkligen inte" säger jag och torkar bort mina tårar. "Vi snackar med honom, det kommer lösa sig på något sätt" säger Omar och ler försiktigt mot mig. Jag nickar och ler lite svagt tillbaka. 

Oscars perspektiv

Jag sätter mig ner på en bänk ungefär tio meter från turnébussen. Jag har tårar i ögonen och stirrar rakt ut i luften. Hur kunde hon göra något sådant mot mig? Jag trodde vi var överens att aldrig såra den andre igen? Men tydligen inte. 

"Oscar, ditt lille shithead, förklara dig själv nu" 

Jag tittar upp och ser Felix, Omar och Ogge komma gåendes mot mig. Alla tre ser väldigt irriterande ut och jag tittar oförstående på dem. Shithead? Vad har jag nu gjort? 

"Va?" säger jag tyst och de kommer fram till mig. "Du har krossat Hannas hjärta totalt, hon har ju inte gjort något" säger Felix och lägger sina armar i kors. Jag rynkar ögonbrynen. "Jag har krossat hennes hjärta, pfft" säger jag och fnyser till. "Det var inte jag som kysste någon annan denna gången iallafall" säger jag och tittar bort från dem. "Hon gjorde vad?" frågar Omar och jag vänder tillbaka blicken. "Ja? Hon kysste någon annan?" 

"Såg du henne göra det?" frågar Ogge med en lugnare röst än vad de andra två har. "N-nej" stammar jag fram. "Hur fick du reda på det då?" lägger Felix till. "M-M-Mona". 

Det är ungefär i denna sekunden som jag inser mitt fel. Hanna har såklart inte kysst någon annan. Mona tog bara tillfället i akt att försöka förstöra för mig och Hanna. Hon vet förmodligen om vad som har hänt tidigare mellan mig och Hanna. Fan. 

"Shit" säger jag och drar handen frustrerat genom mitt hår. 

"Du hör ju själv hur idiotiskt det låter" säger Ogge tyst. "Jag måste säga förlåt till Hanna, vart är hon?" frågar jag stressat. Tårarna börjar långsamt falla ner för mina kinder. Tänk så har jag totalt förstört för mig och Hanna? Tänk så vill hon inte ge mig en andra chans?

"It's too late bud, hon sitter på tåget påväg hem" säger Felix och mitt hjärta stannar. Nej. Nej njej nej nej. Det kan inte vara sant. 

Fort plockar jag upp min mobil från bakfickan och ringer upp Hanna. Hon klickar mig efter en signal. Fan. Jag ringer flera gånger i rad men hon klickar mig hela tiden. Istället går jag in på mina sms och skriver till henne. 

Oscar;
Shit Hanna, förlåt. FÖRLÅT. Jag var en idiot. Såklart har du inte gjort något. 

Läst

Oscar;
Hanna snälla...förlåt mig!

Läst

Oscar;

Jag var en idiot okej? Förlåt jag ber dig

Läst

Oscar;
Hanna, jag älskar dig

Meddelandet kom ej fram

//
åhhh :((