FÖRLÅT MIG | OE

45

Hannas perspektiv

Mona, som visar sig vara en väldigt fin och trevlig tjej, har hängt med oss hela dagen. Vi har shoppat lite på stan och käkat lunch ihop. Trots att vi endast har känt varandra under en sån kort period så känns det som om vi har varit vänner hela livet. Hon är en riktig dröm-vän med andra ord. 

Hon är lika gammal som mig och har länge varit ett fan av killarna men även följt mig ett bra tag på Instagram. Vi delar intressen, så som att sjunga, dansa och att vara kreativ. Man kan nästan säga att jag har hittat min tvillingsyrra ute på denna turnén. 

Just nu är vi på en liten minifest i Borås. Vi blev inbjudna av en butik som nyss har startat igång sitt företag och har en 'release-party' eller vad det nu kallas. Vi har blivit erbjudna några glas alkohol. Killarna har tagit vars ett glas men jag och Mona har valt att avstå. Det känns nog bäst ifall någon av oss är helt fri från alkohol iallafall. 

"Jag vet att detta kanske låter väldigt cheesy, men ärligt, du känns som en syster för mig, tvilling typ" säger Mona samtidigt som vi sätter oss ner på en bänk i parken som den lilla festen hålls i. "Jo men verkligen, du är verkligen precis som mig" säger jag och dricker från glaset med saft som jag håller i min högra hand. "Hur länge har du och Oscar vart tillsammans nu då?" frågar hon och drar på smilbanden. Jag ler tillbaka och svarar sedan. "Ett tag nu". Hon nickar och tar en bit av sin kaka som hon tidigare lagt upp på ett litet fat. "Men visst var det så att ni bråkade eller något? Tidigare asså" frågar hon och jag ler lite svagt ner mot marken. Även fast det nu var ett bra tag sedan så tycker jag fortfarande att det är jobbigt att prata om det. "Ojdå, förlåt, det kanske var en alldeles för känslig fråga" säger hon och tittar medlidande på mig. 

Det är något i hennes blick som får mig att bli lite kluven. Hon är verkligen jättetrevlig absolut och jag kan se väldigt mycket av mig själv i henne. Men, det tindrar i hennes ögon även fast hon tog upp det jobbiga som hände mellan mig och Oscar tidigare. Om man tycker något sådant är ledsamt eller synd så tindrar inte ens ögon. Hon placerar sin varma hand på min axel och jag tittar upp mot henne. "Ja, det är en liten jobbig fråga, men det är lugnt" säger jag och småler lite trots att det faktiskt inte är helt lugnt. Hon nickar långsamt och försvinner bort i sina egna tankar för ett tag. Jag vänder på mig så att jag sitter rakt på bänken, istället för att vara vänd mot henne. Längre bort bland festmänniskorna ser jag Oscar så och prata med någon kille.

Det han gjorde mot mig är en sak som man kan förlåta, men aldrig glömma. 

Men jag älskar honom ändå. Han har liksom bättrat sig rejält och han visade stor ånger egentligen direkt efter den lilla incidenten, att han var otrogen. Det är, enligt mig, något av det värsta man kan göra mot en annan människa - om man bortser från mord eller liknande. För det gör så ont inom en. Känslan kan man likna med att någon sticker en kniv rätt in i ens hjärta och rör runt i flera timmar. 

Jag suckar lite svagt och försöker komma på andra tankar. Vi är ändå på en fest och jag vill ju ha lite kul. 

"Hej, är det okej om jag sätter mig här?" 

Den plötsliga rösten får mig att hoppa till lite. Jag vänder mig om till den andra sidan om mig och ser en kille stå och le mot mig. Han har brunt, kort hår, chokladbruna ögon och ett väldigt charmigt leende. Fast inget slår Oscars leende. Det är det charmigaste av de alla. "Öh, ja visst" säger jag och flyttar mig lite närmre Tova så att killen kan sätta sig ner. "Jag heter Eric" säger han och sträcker fram handen artigt för att hälsa. Jag tvekar under en snabb sekund men tar sedan tag i hans hand. "Hanna, och detta är Mona" säger jag och vänder mig om lite snabbt mot Mona. 

De hälsar lite snabbt och sedan vänder jag mig om mot Eric igen. Vi börjar prata och efter ett tag reser sig Mona upp från bänken. "Jag..ska bara göra en snabb sak, kommer strax" säger hon och försvinner bort i riktning mot Oscar. Jag blir skum på henne, det blir jag, men när Eric börjar prata med mig igen tappar jag allt fokus från Mona. 

Oscars perspektiv

Mona, som är en ny vän eller vad man kan kalla henne, kommer gåendes mot mig..utan Hanna? Åh gud jag hoppas verkligen att inget har hänt henne. Min lilla ängel Hanna. Hon är verkligen världens finaste flickvän och är verkligen en på miljonen. Det finns absolut INGEN som är precis som henne. Så ödmjuk och omtänksam. Sen, att hon är oerhört vacker är bara ett plus. Men hennes personlighet, wow, det går inte att beskriva den.

Jag är glad att hon kunde förlåta mig trots det jag gjorde mot henne. För det jag gjorde är något jag ångrar mer än något annat. Men jag har lärt mig bättre nu och kommer alltid kämpa för henne, bara henne. 

"Hej..du Oscar, kan jag få prata med dig? Mellan fyra ögon?" frågar Mona mig och jag tittar frågandes på henne. "Ehm..okej?" säger jag och följer med henne en bit bort från folklungorna. 

"jo..asså, jag vill inte vara en party pooper nu men..du ser killen som sitter med Hanna på bänken där borta?" 

Mitt hjärta börjar dunka snabbare och snabbare samtidigt som jag vänder bort blicken mot bänken. Jag kan se hur Hanna sitter där tillsammans med en snubbe och de skrattar. De verkar ha väldigt kul. Till en början oroade Mona mig lite, men Hanna har bara träffat en ny vän, det är väl inte så farligt? 

"Ja?" säger jag och lägger armarna i kors över bröstet. 

"jo asså, Hanna kysste honom tidigare, jag skulle bara bort och hämta mer att dricka och så när jag kom tillbaka så kysstes dem, säg inte att jag har sagt detta tho"

Hennes ord träffar mig som en sten rakt i hjärtat. Vad sa hon precis? Nej. Det kan inte vara sant. Hon måste ha hittat på det. Jag menar, jag litar ju hellre på Hanna än på Mona som jag endast känt under några timmar. Men något inom mig tvekar. Är det sant? Något inom mig säger att det är det. Och vad det där 'något' är, kan jag inte riktigt sätta fingret på. Kanske är det alkoholen men jag vet inte. 

Jag tittar bort mot Hanna och killen igen och ser hur de kramar varandra. Mitt hjärta går i tusen bitar. Det var sant. Hon kysste verkligen honom. 

Med tårar brännandes bakom ögonlocket går jag förbi folklungorna och går fram till Hanna. När jag kommer fram har killen lämnat henne ensam. "Oscar?" säger hon oroligt och reser sig upp. Hon lägger sin hand mot min kind men jag vänder bort huvudet. 

"Jag tror du borde åka hem" säger jag kallt och spänner ögonen i henne. Jag försöker göra allt för att inte brista ut i gråt men det är väldigt svårt. "Men va? Oscar, hjärtat, vad har hänt?" frågar hon oförstående. "Kalla mig inte hjärtat, och vad som har hänt? Pfft det borde du veta själv" säger jag. Jag kan se hur hon får tårar i ögonen. Egentligen vill jag bara slänga armarna om henne och krama om henne. Men inte nu efter det hon har gjort mot mig. 

"Men kan du säga vad? Oscar jag förstår inget alls" säger hon en smula irriterat. 

"Om detta är ett sätt att ge igen på mig så är det jävligt lågt gjort" säger jag, vänder mig om och försvinner bort från festen med tårar i ögonen. 

//
ooohhh drama.... :( Stackars Hanna, hon förstår ju inget. 
hoppas ni tyckte om kapitlet! 
love youuu
puss och kram skumbanan