FÖRLÅT MIG | OE

49

Oscars perspektiv

Natten då Hanna lämnade oss, alltså dagen jag bad henne att dra, sov jag inte en enda sammanhängande timme. Jag låg och grät som en stucken gris i min sovkupé. Hanna betyder precis allt för mig, verkligen allt. Hon har fått mina mörka dagar till att bli soliga och glada. Hon lyckas alltid få mig att le, hon är som en enda stor glädjeboll hela hon. Och nu har jag, för andra gången, lyckats fucka upp det mellan oss.

När jag var otrogen mot henne och sedan fick tillbaka henne lovade jag mig själv att inte vara en idiot utan att faktiskt ta hand om henne på ett bra sätt. Men trots det har jag lyckats fucka upp det igen. Toppen Oscar, bra jobbat där. Hur kunde jag ens vara så dum att lita på en total främling före Hanna? Före tjejen som fann nyckeln till mitt hjärta och tjejen som faktiskt var min flickvän. Dock skulle jag anta att alkoholen har spelat en liten roll i detta men det spelar faktiskt ingen roll. Alkohol eller ej, jag borde litat på Hanna. 

Jag ligger fortfarande i min sovkupé men en stor fluffig filt virad om mig. Alla killarna och de andra i vårt lilla crew har försökt snacka med mig, men jag har ingen lust till att prata med dem. Inte nu iallafall. Omar var och köpte några glassburkar till mig då glass är den bästa medicinen mot sorg - tror nästan att alla kan hålla med om den teorin. Med tårar över båda mina kinder tar jag upp min mobil som ligger slängd bredvid mig. Jag går in på twitter och blir ganska rejält chockad över det första som kommer upp. '#Hoscar' trendar tydligen på Twitter i Sverige. 

Detta måste vara ett stort skämt. Hur kan folk redan ha fått reda på att jag och Hanna har bråkat? Det skulle isånnafall vara att hon har skrivit ut det, fast det låter absolut inte som en sak som Hanna skulle göra. Inte nu direkt efter iallafall. Jag trycker mig in på vår lilla hashtag och läser folks tweet. 

"OMG NEJ MINA FAVORITER JAG GRÅTER, OSCAR OCH HANNA HAR BRÅKAT #Hoscar"

"MITT LIV ÄR ÖVER #HOSCAR"

"Men hallå, ingen av de har ju gått ut med det, så tro inte på allt ni ser förrän de säger det själva! #Hoscar"

"Nejjjj #Hoscar"

"Ser ni så söta de är??? Mitt hjärta gråter *bild* #Hoscar"

"Hanna har avföljt Oscar på instagram?????? This is the end of the world guys #Hoscar"

Den sista tweeten får mitt hjärta att spricka i tusentals bitar. Fort som bara den går jag in på Instagram och ser att Hanna har avföljt mig..och blockat mig. Detta får inte vara sant. Det får det bara inte. Min älskade Hanna. Vad har jag gjort? Hur kan jag ha varit så dum? 

Tårarna forsar ner för mina kinder och jag lägger tillbaka mobilen bredvid mig. Drapperiet till min kupé dras upp och tre ansikte poppar upp framför mig. Omar, Felix och Ogge. Alla tre tittar bekymrat på mig där jag ligger och storgråter i sängen. "Oscar, jag hatar att säga detta men du måste ta dig upp nu, konserten börjar om 15 minuter" säger Felix och placerar sin hand på min axel. Jag nickar långsamt samtidigt som tårarna fortsätter att rinna ner längs mina kinder. 

"Vi lovar dig Oscar, vi ska lösa detta" säger Omar och kramar om mig när jag har rest mig upp ordentligt. "Ja, det lovar vi, vi kommer försöka kontakta henne" säger Ogge och joinar vår gruppkram. Även Felix lägger sina armar om mig och denna lilla kramen lättar mitt hjärta lite. 

"Och det är okej att vara ledsen, för vi förstår dig till 110%, men kan du försöka hålla dig uppe tills konserten är över?" säger Omar när vi har släppt kramen. Jag suckar tungt men nickar sedan långsamt. "Jag kan inte lova att detta kommer bli en tårfri konsert men jag ska göra mitt bästa" säger jag och pressar fram ett litet leende. "Bra, vi älskar dig" säger Felix och klappar mig stöttande på axeln. 

Jag drar på mig ett par ordentliga scenkläder medan killarna väntar på mig i början av bussen. Jag torkar bort mina tårar och går snabbt in på toaletten i bussen. Med varmt vatten sköljer jag av mitt trötta ansikte och tittar mig själv i spegeln. "Oscar, vi fixar dig med smink snabbt när vi kommer till logen, skynda dig nu" ropar Omar och jag suckar. "Kommer" muttrar jag och går ut från bussen tillsammans med killarna. 

Direkt när vi kommer in till logen, med ungefär 7 minuter tills vi ska stå på scenen, kommer vår makeup expert fram till mig direkt. Hon lägger på lite smink för att jag inte ska se helt död ut när jag kliver på scenen med alla strålkastare riktade mot mig. De kan lägga på hur mycket lager med smink som helst men det kommer aldrig kunna täcka den oerhört stora smärtan som finns inom mig.

Smärtan av saknaden av Hanna.