FÖRLÅT MIG | OE

44

Hannas perspektiv

Mitt lilla tal under slutet av gårdagens turnéstopp har blivit enormt omtalat på sociala medier. Både äldre och yngre personer har skrivit till mig på DM och berömt mig för det jag sa. Hela denna morgonen har bestått av glada personer som har berömt mig. Även killarna har påpekat det flera gången. Jag har även lagt märke till hur flera influencers har skrivit saker som #fuckmobbning och liknande på Instagram, Snapchat och andra sociala medier. 

Även min familj har nåtts av nyheten om mitt tal och de har ringt och berömt mig via telefon. Så man kan lugnt säga att jag svävar på moln just nu. Jag har aldrig fått såhär mycket uppmärksamhet och kärlek från folk någon gång tidigare. Alltså är jag inte van vid detta och vet inte riktigt hur jag ska reagera. Jag antar att Oscar får hjälpa mig tillbaka ner till jorden lite heheh. 

"Vart ska vi käka?" frågar jag killarna som är påväg bort från turnébussen. "Ingen aning, men vi hittar väl någonstans att käka på" svarar Oscar och flätar ihop min och hans hand med varandra. Just nu är vi i Borås och idag har vi en day off innan nästa konsert är, imorgonkväll. Just nu är vi, som ni kanske förstår, påväg till att hitta något ställe att käka frukost på. För min del har jag inte någon uppfattning av Borås alls då jag aldrig har varit här eller känner någon som bor här. 

"Men där borta då? Ser inte det ut som ett mysigt fik eller?" frågar Felix och drar frustrerat sin hand genom håret. Vi har varit ute och gått i snart två timmar utan att hitta något som föll i vår smak. "Asså ärligt struntar jag i vad ni tycker för där SKA vi käka, jag är svinhungrig" säger jag och drar iväg till caféet på andra sidan gatan. 

Jag hör hur Oscar småskrattar lite bakom mig och sedan småjoggar han fram till mig för att fläta ihop våra fingrar igen. "Jag håller med dig, jag är helt utsvulten" säger han och jag ler nöjt. Ifall vi hade fortsatt att gå på jakt efter någonstans att käka så hade jag dött av hunger, seriöst. 

När vi kommer fram till caféet öppnar Oscar dörren till mig och jag går in först av alla. Doften av nybakta bullar finns i hela lokalen och mitt leende på läpparna växer sig bara större och större. "Jag går och sätter mig, du vet väl ungefär vad jag vill ha" säger jag till Oscar och börjar leta efter någon ledig plats att sitta på. Det är ganska fullt på caféet men tillslut hittar jag en bra plats till hela gänget. 

Medan jag väntar på att killarna ska komma till mig börjar jag scrolla igenom lite olika sociala medier. Efter ett tag är det någon som plötsligt knackar lite försiktigt på min axel. Lite smått skrämt vänder jag mig om och ser en tjej i ungefär min ålder stå bakom mig. "Hej, förlåt om jag skrämde dig" säger hon lite nervöst. "Ah nä det är lugnt" säger jag och ler vänligt mot henne. "Jag ville bara säga att jag blev så glad över det du sa på killarnas konsert, om mobbing alltså, det rörde mig verkligen!" utbrister hon och jag ler tacksamt mot henne. "Åh tack, vad glad jag blir att du säger så!". 

"Och jag undrar bara, hade jag kunnat få käka frukost med dig? Du verkar ju vara ensam" säger hon efter ett tag. Jag tvekar en stund men tillslut nickar jag och gör plats för henne bredvid mig. "Inte för att jag direkt är ensam, killarna är där borta" säger jag och pekar bort mot killarna som ska betala för sig. "Aha ojdå, men är det okej ändå?" frågar hon och jag nickar. "Såklart". 

Ska jag vara ärlig så är jag lite smått skeptisk till detta men det får gå som det går. Ibland får man göra andra en tjänst och vara lite småtrevlig trots att man aldrig träffat personen tidigare. Tanken slår mig att hon kanske bara vill utnyttja mig för att nå åt killarna men jag försöker skaka bort tanken. "Mona heter jag förresten" säger hon och sträcker fram sin hand för att hälsa. 

När Oscar och de andra kommer fram till oss ger alla mig en frågande blick. "Killar, detta är Mona, och hon ska käka frukost med oss idag" säger jag och ler menande mot killarna. Jag vet hur lätt de har för att göra bort sig och jag hoppas verkligen att det inte sker just idag. "Hej hej Mona" säger Felix och ler mot henne innan han sedan sätter sig ner. Oscar sätter ner en bricka framför mig och tar sedan plats på stolen framför mig. 

"Så Mona, bor du här i Borås eller?" frågar Oscar efter ett tag. Det är en ganska stel stämning mellan oss alla och större delen av frukosten har bestått av tystnad. Därför är jag väldigt glad att Oscar tog initiativet till att börja prata. "Aa det gör jag" säger hon och ler brett mot honom. Oh great. Där dog konversationen ut. 

"Ni måste vara så stolta över Hanna och hennes tal" säger Mona och låter sin blick svepa över alla killarna och tillsist landa på mig. Hon ler och jag ler tillbaka. Det är verkligen många som har tagit åt sig av talet och ger mig beröm för det. "Jorå, vi var väldigt glada när hon berättade om sin lilla idé" säger Oscar och tåflirtar med mig under bordet. Jag vänder blicken mot honom och ler brett. 

Den stela stämningen dör så småningom ut och vi har väldigt trevligt tillsammans med Mona. Hon verkar som en sån underbar tjej nu när man har lärt känna henne mer. 

Well well Hanna, har du inte lärt dig, man ska aldrig lita på folk första gången man träffar dem, för de är kanske helt tvärtom än vad man tror ;)

//
heuyyyy
nuuu snart kommer det bli lite drama i denna bok mohhahahaha. Och Mona kan kanske ha något att göra med det..vem vet...kanske...kanske inte ;) 
well well, hoppas allt är bra med er! Ni äger!
puss och kram skumbanan