She is my sister.

Do you like it? No.

~Spolar 15månader, deras föräldrar bor med dem och de håller sams. The Fooo har blivit världskänt och Alice har fått upp vikten så hon kan leva som vem som helst~

The Fooo skulle komma hem från sin världsturné idag. Som jag hade längtat!

Jag stod på flygplatsen vid Max som vi skulle mötas på. Jag fick inte följa med eftersom jag var tvungen att plugga som en gris på dansgymnasiet. De hade varit bort i 4månader, 4 långa månader.

"Alice!"hörde jag någon ropa, Felix. Jag vände mig snabbt om och sprang in i hans famn.

"Jag har saknat er så jävla mycket"viskade jag i hans öra. Jag skrattade kort och frågade.

"Så Skype är inte bra nog?"

"Nej!" Jag avslutade kramen och vände mig till Omar.

"Ormis!"utropade jag och kramade mjukt om honom.

"Arlis"utropade han tillbaka och besvarade kramen. Jag skrattade och vände mig till nästa person, Oscar.

"My little Booboo!"utropade han och lyfte upp mig i sin famn. Jag skrattade och kramade om Oscar innan jag hoppade ur hans famn och vände mig till Ogge. Han höll i en cigarett, han hade skinn jacka och läder jeans.

"Gillar du det?"frågade han och log snett mot mig.

"Nej"mumlade jag och granskade honom.

"Inta alls"fortsatte jag och vände ryggen mot honom. Efter att ha tagit ett djupt andetag gick jag till Felix och viskade tyst.

"Vad har hänt med honom?"

"Vi vet inte"suckade Felix fram och gav Ogge en kort blick.

"Nu går vi till taxin!"utropade Omar för att lätta på stämningen. Vi andra nickade bara och började gå ut, det var två tre livvakter runt killarna som var med dem nästan hela tiden så de sa inget när jag kom eftersom de kände igen mig.

När vi var framme i taxin hoppade vi in, jag vägrade sitta nära Ogge så han fick sitta fram medan jag satt längst bak med Felix. Det var tyst hela bil resan tills vi kom hem till mig och Felix. Alla gick ut utom Ogge eftersom Oscar och Omar tydligen skulle med Felix. De sa hejdå till Ogge men jag bara nickade ett hejdå.

"Varför skulle inte han med?"frågade jag tyst under tiden vi gick in i hallen och tog av oss skorna.

"Alice, Ogge har... Förändrats väldigt mycket när vi var i på turné"förklarade Omar och kollade ledsamt mot mig. Mamma och pappa var inte hemma idag, de skulle ut med jobbet eller något.

"Men han har väl fortfarande samma personlighet?"frågade jag nervöst och tyst. De suckade i kör och skakade på huvudet.

"Förlåt Alice!"mumlade Omar och gav mig en ledsen blick.

"Vi ville inte berätta något för vi trodde det kunde vara att han saknade dig!"förklarade Oscar och kollade ner i golvet.

"Det är inte ert fel, han går miste om en underbar tjej"mumlade jag tyst och sprang sedan mot mitt rum.

"Alice!"hörde jag Felix ropa efter mig innan jag smällde igen dörren. Tårarna kom och jag lutade mig mot väggen innan jag gled ner mot golvet.

"Varför!"utropade jag och snyftade ett fler tal gånger.

~Felix perspektiv~

"Vi skulle sagt något"muttrade jag surt och slängde ner väskorna på golvet innan jag gick in i köket. Omar och Oscar kom efter mig och satte sig på varsin stol.

"Tycker så synd om henne, liksom hon har sett sina föräldrar lämna henne, hon har klarat sig igenom 5år utan föräldrar. Hon har fått hat från Foooers, hon har fått se sina föräldrar komma tillbaka. Hon har alltid försökt vara glad hur jobbigt det än är, nu får hon se sin pojkvän bli en annan person. Alice är den starkaste människan jag känner"skrek Omar helt plötsligt och både jag och Oscar hoppade till.

"Du har fått gå igenom detta med henne, du har fått stå hos henne från början tills slut" viskade Omar och kollade på mig. Jag nickade och hörde hur något smällde till från hennes rum. Jag tittade förvirrat på killarna som kollade lika förvirrat på mig. Vi sprang upp till hennes rum och öppnade snabbt dörren, där låg hon. Medvetslös.

~Alice perspektiv~

Jag öppnade sakta ögonlocken och såg en något suddig Felix sitta vid min sida på min säng.

"Vad händer?"frågade jag och kollade förvirrat på Felix.

"Alice, du blev medvetslös. Du svimmade"svarade jag lugnt och kollade besvärat på mig.

"Varför är inte mamma och pappa här?"frågade jag förvirrat och tittade på Felix.

"Det dem sa i Göteborg var skämt. Dem har lämnat oss igen"svarade Felix och man såg hans ögon tåras. Jag fick inte fram ord, detta kunde inte hända igen? Dem hade ju kommit tillbaka?

"J-jag"stammade jag fram och kollade på honom. Felix nickade och strök mig över kinden.

"Jag lämnar dig ensam"mumlade han och reste sig. Så fort han stängde dörren reste jag mig upp, även om jag inte borde. Jag skrek och sparkade i väggen.

"Varför just jag?! Varför just jag!"skrek jag argt och satte mig på sängen. När jag skrikit lite till la jag mig ner igen och somnade.

Nästa gång jag slog upp ögonlocken satt inte Felix vid min sida, utan Ogge. Den nya Ogge.

"Alice sn..."längre han hann inte utan att jag avbröt honom.

"Det här är slutet. Jag vill inte se dig mer. Aldrig, jag vill inte sätta min fot nära dig. Men jag vill inte glömma våra minnen. Jag älskar dig, men kändisskapet har gjort dig till en person jag inte blev kär i"skrek jag rakt ut utan att tänka. Han kollade chockat på mig innan han reste sig. Utan ett ord gick han ut ur mitt rum.

Jag drog frustrerat händerna genom håret och suckade högt.

"Helvets jävla skit!"skrek jag och kom och tänka på att de lämnade oss igen, då kom tårarna.

_____

Vet inte hur många som läser detta men jag ska berätta varför jag började skriva denna:

1.Vill att folk ska förstå att ens föräldrar betyder mer för en än vad man kanske tror.

2.Förändring är inte alltid det bästa.

3.Att lova saker är en stor sak.

//Linda💕