Mörka gränder

1. Savannah

Den ljusblå tapeten bakom min säng har börjat lossna från väggen. Jag drar trött bort små bitar och blottar den bruna, fula ytan bakom. Den är nerklottrad med svordomar, texter, och fult tecknade könsorgan. Min nacke är öm, men det brukar den vara på morgonen. Sängen jag sover i är av en billig modell. Väldigt billig. Vattendroppar smattrar högt mot min ruta. Det är anledningen till att jag fortfarande ligger i den obekväma sängen trots att jag varit vaken i över en timme. Ett sommarlov ska inte bestå av regn och att ligga uttråkad i sängen. Det ska vara sena nätter, roliga fyllor, uterum fyllda med cigarettrök, massor av sex. Fast jag har ju inte sommarlov längre. Nu är jag vuxen. Jag har tagit studenten, och det suger värre än vad jag föreställt mig. Från början trodde jag att det skulle bli skönt. Att få slippa skolan och äntligen få ta eget ansvar. Men verkligheten är inte vacker, så nu ligger jag här i en hård säng vid en trasig tapet och lyssnar på regnet som slår mot fönstret. Efter en tid jag inte vet längden på knackar det försiktigt på min bruna sovrumsdörr med flagnande färg.
"Mm." muttrar jag.
Mitt humör matchar det gråa vädret.
"Är du vaken, Sav?" frågar Ann-Marie försiktigt.
Sav. Egentligen heter jag Savannah, men jag föredrar "Sav". Det låter coolare.
"Mm." muttrar jag igen.
"Jag har kokat kaffe till dig, det finns nere i köket."
Sedan smyger hon försiktigt iväg. Till skillnad från de flesta människor kan Ann-Marie gå väldigt tyst över trägolv. Det är skönt eftersom resten av hennes familj dundrar fram som jävla flodhästar. Jag vill tro att jag inte gör det, men vågar inte vara för självsäker på den fronten. Sängen knakar när jag sätter mig upp. Min förstora t-shirt har korvat sig och täcker knappt något längre. Det här är varför jag hatar att sova med för mycket kläder på mig, det är så obekvämt när man vaknar. Men alla mina sovlinnen är slut så jag fick nöja mig med vad jag hade. Det blev en gammal t-shirt jag "lånade" av någon kille någon gång. Hade han saknat den hade han ringt mig brukar jag intala mig själv. Mitt mörkgröna hår ser ut som något från en skräckfilm, men bristen på både koffein och nikotin får mig att sätta upp det i en slarvig bulle tills vidare. Dessutom är det bara de andra som bor i huset som kommer att se mig. När även mina ögon vaknat till liv betraktar jag mig själv i spegeln. Min hud är blek som på en porslinsdocka, men alla runt mig insisterar på att det är vackert. Mina ögon är blåa, och mina läppar åt det fylliga hållet. Näsan är rätt normalstor, och i slutet av den har jag en ring. Den ringen brukar sliskiga gubbar på krogen alltid skämta om.
"Du är inte tjock, du har fina kindben, dina ögon är stora, om du putar lite med rumpan är den rätt fin." säger jag tyst.
Jag har blivit beordrad av Ann-Marie att se mig själv i spegeln varje morgon och säga bra saker om mitt utseende. I början kändes det mest löjligt, men efter några veckor hjälpte det faktiskt. Jag drar på mig ett par tjocka strumpor för att skydda fötterna från det kalla golvet, och lämnar sedan rummet. Trappan knarrar när jag går ner för den, och det har alltid stört mig. Men det positiva är att jag alltid vet när Liam drar ut på nätterna, och kan sitta och vänta på verandan med en cigg när jag tror att han kommer hem. Det brukar vara runt halv sju, precis innan hans föräldrar vaknat, och han blir lika rädd varje gång. Liam är Ann-Maries och Kristians enda son. Han är en kille på femton år som gått från att vara en knubbig liten jävel till en helt okej kille. Jag har känt honom sedan han var ungefär nio år. Då var jag tretton och arg på allt. Jag rökte ett paket cigg om dagen och smällde igen varenda dörr jag stängde. Men det var inte så konstigt. Jag fick inte bo hos min mamma längre, och ingen fick tag på pappa. Det tog ungefär ett år innan jag började acceptera att Ann-Marie och Kristian var mina nya vårdnadshavare. Men de är snälla, jag tycker om dem. De gnäller inte på att jag röker, de låter mig sova borta, och hämtar mig på sena nätter om något går åt helvete. De är bra föräldrar med andra ord. Hade jag varit född hos dem hade jag varit en väldigt lycklig tjej. Det tror jag i alla fall, men kan ju inte veta säkert. Liam sitter vid köksbordet med en kaffemugg framför sig, och telefonen i handen. Precis som vanligt. Jag häller upp kaffe till mig själv också och går mot byrån där den rödvita pappersförpackningen ligger och kallar på mig med en len röst.
"Mamma, jag går ut och röker." säger jag.
Ann-Marie har varit stenhård på att jag ska kalla henne "mamma". Det brukade kännas onödigt, men med åren har jag lärt mig tycka om det lite. Det känns skönt att ha någon som anser mig vara sin dotter. Det här är familjen jag brukade drömma om när jag var åtta och insåg vad som egentligen är normalt. En mamma som ligger med män för pengar som hon lägger på knark och sprit, och en pappa som jag inte ens fått namnet på är nämligen inte vad man brukar anse vara normalt.
"Okej." svarar Ann-Marie och ler.
Ann-Marie är en lång, smal kvinna. Hon har fantastiskt ljusa ögon bakom ett par glasögon och brunt, lockigt hår som hon brukar ha i en hög hästsvans. Hennes kinder är alltid rosiga, och munnen oftast täckt med ett leende. Det är klart att även hon tappar humöret ibland, vem hade inte gjort det med två tonåringar i huset? Men hon har ett otroligt tålamod och jag hoppas att jag någon dag kan vara som hon. När jag öppnar paketet ser jag att det fattas flera cigaretter. Jag ser till att smälla till Liam lite diskret i bakhuvudet när jag går förbi.
"Du är skyldig mig ett nytt paket." väser jag tyst.
Trots att jag och Liam retas känner jag ändå någon form av systerligt band till honom. Därför har jag bestämt mig för att inte skvallra om att han är ute på nätterna, eller att han snor mina cigaretter. Sedan han märkte det har han taggat ner markant på allt jävla retande. Det är skönt. Liam vänder sig irriterat om och drar handen över bakhuvudet min handflata nyss träffat. Han är otroligt lik sin mamma, men med en mer markerad käke och kortklippt hår. Om han vore äldre, haft några tatueringar, piercingar, och längre hår hade jag nog kunnat ligga med honom. Och om han inte vore sonen i mitt fosterhem, såklart.

---------------------------

Äntligen är den här! Okej, lite segt kapitel, men jag lovar att det snart blir bättre. På något sätt har den här berättelsen 13 läsningar trots att jag bara postat prologen. (Eller ja, när ni läser det här har jag ju postat första kapitlet).

Jag hoppas verkligen att ni ger min nya berättelse en chans för jag är väldigt nöjd med den. Ha en fin dag och tack för att ni läst ända hit ❤❤